I vår kommer en remake på skräckfilms-klassikern Evil Dead. Jag såg nyligen trailern. Och den var exakt hur läskig som helst. Efter klippet där en kvinna slickar på en mattkniv vågade jag knappt öppna munnen resten av dagen. Men inga har slipat knivarna lika noggrant som skräckfilms-fansen, som förstås anser det vara helgerån att göra en remake*. Jag hade kunnat- vara en av dem, om det inte vore för att jag nyligen såg om original-filmerna.

Jag mindes dem som fruktansvärt otäcka. Sådär så att jag fortfarande kunde få ångest av att tänka på dem. Men när jag såg om dem insåg jag att anledningen till att de var så otäcka var att jag var tolv. Och en stor del av spänningen låg i att de var så förbjudna: Evil Dead var en av de där mytomspunna titlarna som gav Hem & Skola-föreningarna panik på 80-talet. I dag är specialeffekterna skrattretande. Det är däremot inte den urjobbiga slapstickhumorn. Ärligt talat: Filmerna är inte särskilt bra. Definitivt inte skräck-injagande. Det var bara nostalgin som hindrade mig från att stänga av. Så ja, de är klassiker. De låg helt rätt i tiden. Men tiden har sprungit ifrån dem.

Sam Raimi, som skapade originalet, är manusförfattare och producent också till remaken. Bruce Campbell, som blev kultskådis efter originalfilmerna, är också producent. Dessutom har de tagit hjälp med manuset av Diablo Cody. Hon vann en Oscar för indiedramat Juno, men hon är också ett äkta skräckfilmsfan som älskade Evil Dead som liten. Kanske har mixen av gammalt och nytt blivit magisk. Trailern får mig att tro det. Den känns så rätt. Faktum är att jag känner mig mer hemma i den än jag gjorde i originalen när jag såg om dem. Originalen var inte alls som jag mindes dem. Men trailern gav mig precis den känsla som jag trodde mig minnas. Remaken verkar med andra ord vara en perfekt uppdatering för 10-talet. Alla remakes är inte av ondo (se rutan på motstående sida). Snarare handlar det om att återberätta en historia på ett sätt som funkar för en ny publik. Varför inte? Inget är ändå riktigt nytt längre. Som hyllade regissören Jim Jarmusch sagt: ”Trovärdighet betyder allt, men originalitet existerar inte.”

Under mikropausen i slutet av den 49 sekunder långa förlovningsfilmen, kikar Madde ­förälskat upp på sin blivande make och säger ett busigt: ”Tihi”.

Exakt då försvinner mitt ­fokus helt från huvudbudskapet, den kungliga ­kärleksbomben: ”Vi är kära på riktigt och har fått kungens, drottningens, och regeringens tillstånd att gifta oss ­nästa ­sommar” och jag undrar: Vem har regisserat och godkänt klippet?

Att prinsessan Madeleine och hennes härlige Chris eklaterar sin förlovning med en videosnutt på hovets hemsida är både smart och gulligt, men jag kan inte låta bli att undra hur resultatet kunde bli så taffligt? Varför klipptes inte Maddes Kalle Anka-replik bort? Jag har inte hört ”tihi” yttras utanför Ankeborg de senaste 50 åren och uttrycket får Madde att framstå som ett våp.

Dessutom – varför ignoreras hennes felsägning: ”Chris friade till mig i början av f … oktober… ”? Hon ­snuddar vid ”februari” och skit samma varför (var det då Chris EGENTLIGEN ställde frågan?), ett litet ”f” redigeras bort i ett nafs och här borde man väl ha klippt in en bild på ­prinsessans miljondiamant, som vi alla ­SUKTADE ­efter att få se just då? Men nej, det hade tydligen bestämts att allt skulle sättas i en enda tagning.

Varför? Kungahuset har ju kosing, och i dag kostar det heller varken tid eller pengar att redigera bort stakningar. Jag kan alltså inte låta bli att undra om fel­sägningen och ”tihi:et” behållits med flit? Skulle ­filmen ­kännas amatör­mässigt ­privat? Lite härligt hem­snickrad?
Tyvärr. Resultatet är bara pinsamt. Tycker jag.
Prinsessan Madeleine och Herr Christopher O’Neill: Jag önskar er ett lyckligt ­äktenskap och unnar er att bli ­poppis bland oss undersåtar.

Men för det senare krävs det en ny tv-producent till nästa videosläpp.

Hon är den kaxiga pojkflickan från Helsingborg som kastade stolar på lärarna och blev rockdrottning i USA. Så mycket bättre-aktuella Maja Ivarsson, 33, får fler beundrarbrev än någonsin – och har äntligen blivit folkkär. Söndag frågade henne om stalkers, lycka och vad hon gör när ingen annan ser henne. Se vad hon svarade i Söndag på söndag.

När Alberto ”Beto” Perez var 15 år flyttade hans mamma till USA för att få arbete. Alberto lämnades ensam kvar i Colombia, utan någon familj eller släkt som kunde ta hand om honom. Ett år senare fick han idén som förändrade hans liv – han uppfann zumban. Söndags Hanna Radtke tog ett träningspass med mannen som fått världen att dansa. Och fick ett spännande livsöde på köpet. Missa inte det i veckans Söndag.

Det är också sista chansen den här veckan om du vill haka på vårt erbjudande om en natt på herrgård. Hur du gör hittar du på sid 81.

Dessutom: Tio vassa frågor till ”Så mycket bättre”-Maja Ivarsson. Söndags hovreporter Jenny Alexandersson berättar allt om Chris & Maddes liv i New York. Terry Evans svarar på läsarnas brev. Sju sidor kryss och pyssel. Veckans vin. Fråga Malena … och mycket mer!

Här är mannen som fått världen att dansa. Han gick från fattig glassförsäljare i Colombia till världsstjärna i fitnessvärlden. För Söndag berättar zumba-skaparen Alberto ”Beto” Perez om uppväxten, kvinnorna och relationen till sin mamma. ”Hon lämnade mig när jag var 15”, säger han.

Dessutom: Betos bästa tips – så kommer du i toppform! 

Guld, brokad, skimrande pärlor och mörkröda läppstift sveper in likt en nordanvind över modesverige. Möt vintern med kvinnliga snitt, romantiska mönster och sensuella smycken. Köp Söndag och låt dig inspireras!

Söndags reporter Anna Flemmert tog en långlunch med skådespelaren Marie Göranzon som öppenhjärtigt berättade om sitt liv med Jan Malmsjö och om varför det är så svårt att älska sig själv: ”Jag känner mig sorgsen när jag tänker på att jag har varit så jävla självkritisk att jag inte har kunnat njuta av tillvaron. Varför förstod jag inte att jag var vacker just då? Varför måste det gå nästan ett halvt sekel innan jag kan titta på en bild av mig själv och tycka att jag duger?”

Läs mer i Söndag!

Jul, jul, strålande jul. Ja, snart är det dags, men först kommer första advent – och ett rejält adventsbak. Vad sägs om pepparkaksrulltårta med citronkräm, apelsinrutor med kokos och tranbär eller cheesecake med ädelost och pepparkaksbotten? Söndag har recepten!

Årets gäng är ”lätt vrickat” enligt Miss Li, ­medan Pugh Rogefeldt menar att musiker är busiga, men i grund och botten väldig bra och genuint goda. Olle Ljungström visar sin crazy sida genom att ogenerat posera i ”kukbyxor” (kalsonger med ett fototryck av ett gigantiskt manligt köns­organ i skrevet) och Sylvia Vrethammar tjatar om hur hon ­rasat av flygbussen och stukat sin fot tills Magnus Uggla ­pillemariskt fäller kommentaren:

– Undrar om hon inte hade smakat lite starkt innan?

Allt detta är bra tv, men det som gör Så mycket bättre till ett genialiskt program-format är musiken. För när suveräna musiker tolkar varandra blir det – så mycket bättre. ­Eller som Miss Li förklarade i sitt program förra lördagen:

– När man har spelat in en låt och har sjungit den typ 500 gånger, då tröttnar man till slut. Jag hoppas att de har ändrat lite så man får lite nya ingredienser … Då kanske man ångrar att man inte gjorde så med ­originalet.

När Magnus Uggla gjorde Olle Ljungströms Min far och jag till en hyllning av sin egen pappa, bölade jag som ett barn, ­under Darins version av Ljungströms En apa som liknar dig, glädjeskuttade jag runt tv-soffan, och i fjolårets serie fick E-types musikmakeri upprättelse då de andra artisterna skalade bort discodunket och trollade fram ­magiska ­mästerverk.­ ­Lalehs tolkning av Here I go again är bland det ­vackraste jag hört.

Det är just det där ­oförutsägbara som ­fascinerar och vad Så ­mycket bättre-gänget ­kommer att ­göra med årets ­veteran ­Sylvia ­Vrethammars ­schlagerjazzpoppiga ­dängor, kan jag inte föreställa mig.

På lördag får vi veta.

Det sägs att det tar ett halvår för en genomsnittlig kvinna att bli av med extrakilona hon lagt på sig under graviditeten. Sånt trams finns det förstås inte tid för i stjärnornas universum. En dramatisk viktminskning betyder feta reklamkontrakt för bantningsmedel och hyllningar på tidningshyllan. Kourtney Kardashian fick till exempel ett ”så tappade jag gravidkilona”-omslag på tidningen OK, bara en vecka efter sin förlossning. Senare medgav hon att bilderna var hårt retuscherade.

Nåde den som inte spelar med i spelet. Brittiska Daily Mail visade paparazzibilder på Neve Campbell och hennes nyfödda baby på stranden, med bildtexter som ”an eye-full of thigh”. Andra har hånats på liknande sätt. ”Jag gör så gott jag kan”, försvarade sig Hillary Duff i skvallerbibeln US Weekly. ”Jag ammar och vill inte göra något alltför drastiskt.”

Jenna Fischer från amerikanska The Office gick mer på offensiven i Celebuzz: ”Det är tillräckligt pressande att ha blivit mamma. Det sista du behöver är en massa förväntningar på din kropp.”

Supermodellen Adriana Lima fick sitt andra barn den 12 september. För att komma i form inför Victorias Secret-visningen nu i november har hon haft två träningspass á 2–3 timmar per dag. Heidi Klum genomgick liknande tortyr efter sina förlossningar.

Men det räcker inte alltid med tränare och dietister. I Hollywood är det vanligt att kombinera kejsarsnitt med fettsugning, ett så kallat ”C-tuck”. Det sägs att kändisar som Victoria Beckham utfört ingreppet flera veckor innan graviditeten är fullgången, för att slippa de där sista envisa kilona.

Den amerikanska läkaren Sarah Heatons forskning visar att antalet omslag med post-baby-kroppar mångdubblats de senaste 10 åren, och att nyblivna mammor som läser tidningarna mår betydligt sämre än de som inte gör det.

Ironiskt nog har Janice Min, före detta chefredaktör för US Weekly, nu själv hånats för sin vikt. I en text försvarar hon sig med att hon är 42 år gammal och just fått barn. ”Kan jag inte få ett frikort?” skriver Min.

Svaret borde vara uppenbart för henne.