Ännu en ny tv-säsong, ännu en ny talangjakt som lanseras av TV4. I kväll är det premiär för svenska X Factor. Orkar vi med en ny mastodonttävling? Finns det verkligen några oupptäckta talanger kvar i landet? Jag har ingen aning. Jag tröttnade efter den tredje Idol-säsongen, jag såg aldrig ens det svenska The Voice. Men jag kommer att sitta klistrad i kväll, för Orup är jurymedlem och coach. Bästa, finaste Orup, låt mig citera Shakespeare (och Roger Rabbit): ”How do I love thee? Let me count the ways!”

Han är het som lava! När folket röstar fram Sveriges sexigaste män hamnar Orup sällan på listan. Persbrandt och Lassgård gör det desto oftare. Det här kan ju få en att misstro hela idén med demokrati.

Han har skrivit några av de bästa svenska poplåtarna någonsin! Stockholm, Magaluf, Regn hos mej, Då står pojkarna på rad, Min mor sa till mej, Som isarna (när det blir vår), Jag blir hellre jagad av vargar, Unga hjärtan…  Det går inte att säga emot hans cv. Perfekt snickrade melodier, med smarta, roliga, sorgliga, självironiska texter. Fråga bara Lena Ph, som fick en ny skjuts i karriären med hjälp av Orup och ett mikrofonstativ.

Han älskar tv-serierna Buffy the vampire slayer och Angel! Och om man gör det KAN man inte vara en dålig människa. Det är ett faktum. Punkt. Basta. Osv.

Till skillnad från många andra folkkära artister ger Orup intryck av att ha humor och genuin självdistans.

Till skillnad från många andra folkkära artister har han inte blivit en tröttsam såpafigur i media. Han rasar inte mot kritiker och andra som ”kränkt” honom. Han talar inte ut om ”orättvisor” som ”drabbat” honom, och han låter inte eventuella sjukjournaler bli löpsedelsstoff. Han springer inte på vartenda vimmel han blir bjuden på. Och han blir bara mer intressant av det. (Men om jag känner TV4:s genialiska pressavdelning rätt kommer vi ändå att få se en hel del Orup-rubriker i höst, vare sig han vill eller inte.) 

Det finns mycket mer att säga, men utrymmet här är begränsat. Jag får spara resten till ett stalkerbrev, och avsluta krönikan med att gratulera X Factor-deltagarna. Om det är någon ni har mycket att lära av, så är det Orup.

Mats Strandberg

Jag hoppas göra en pilgrimsresa till London i november, för att beskåda ett popkulturmirakel. Då är det premiär för Viva forever, en musikal med Spice Girls-låtar och manus skrivet av Jennifer Saunders (ena halvan av Helt hysteriskt). Hela idén är väldigt Mamma Mia!. Helt logiskt. Spice Girls var ju 90-talets ABBA. 

Första gången jag såg och hörde Spice Girls jobbade jag på ZTV. Vi gick igenom veckans skörd av nya musikvideor. Så kom Wannabe. Jag hatade den intensivt. Låten var enerverande. Videon var ful. Och den rödhåriga kunde inte gå, ännu mindre dansa, i sina klumpiga skor; hon blev både hjulbent och vindögd av ansträngningen. Jag förstod ingenting när låten blev etta i 31 länder. Men efter andrasingeln Say you’ll be there hade jag också fått Spice-feber. 

Spice Girls var popkuturell magi. De var inte så jättesnygga. De var rätt dåliga på att sjunga och dansa. Men tillsammans var de oemotståndliga, och de gjorde popen rolig igen. De regerade inte över populärkulturen i mer än ett par år, men som de regerade! Det var inte bara brottarhitsen och biofilmen, utan alla Spice-produkter, som parfymer, Pepsi-burkar, Polaroid-kameror och pennskrin. De var överallt. De nöp prins Charles i stjärten framför paparazzifotografer. Deras åsikter om Thatcher diskuterades i det brittiska parlamentet. Och de skrek ”Girl power!” i tid och otid. 

Det kunde verka föga trovärdigt av en grupp tjejer som satts ihop av manliga managers. Men långt mer respekterade band har blivit hopplockade, och redan innan genombrottet bröt sig Spice Girls loss från sina ”skapare”. De skötte sedan en stor del av det enorma Spice-maskineriet på egen hand. 

Det är knappast konstigt att de splittrades under tyngden av det där maskineriet. De började bråka och bitcha offentligt. Skaffade kändispojkvänner, ätstörningar och silikonbröst. Det var motsatsen till girl power. Men inget kan ta ifrån Spice Girls de magiska åren. Och om du tvivlar på deras inflytande på en hel generation, läs Sara Hanssons underbara självbiografi Vi håller på med en viktig grej.

Mats Strandberg

Han spänner ögonen i mig och väser irriterat: 

– Om du inte lägger ner den där dieten, skiljer jag mig!

Min make Dans hot är högst trovärdigt. Efter tre dagar utan att ha ätit en enda kolhydrat är jag ungefär lika ljuv och tillmötesgående som en björnhona med nyfödda ungar. 

Året är 2001, vi bor i England och bantningsboken Dr Atkin’s diet revolution är en brittisk bästäljare. Den amerikanske hjärtläkaren Robert Atkins lanserade sin ”low carb”-lära redan på 1970-talet, men först 30 år senare frälser han inte bara deffande kroppsbyggare, utan även postgravida mammor som jag själv. 

Att få smaska blåmögelost, ägg, bacon och blodiga biffar utan dåligt samvete är härligt, men bannlysningen av potatis, bröd, frukt och grönsaker lirar inte med min organism. Mitt humör är uselt och jag är toktrött dygnet runt, en högst ocharmig kombo som alltså får Dan att hota med skilsmässa. 

Efter två veckors pina visar vågen visserligen minus fem kilo och favoritjeansen sitter behagligt baggy, men det hjälper inte. Jag sviker Dr Atkins. Ett liv med minimala mängder kolhydrater passar inte mig. 

Då är bantningsprofessorn Stephan Rössners teorier mer i min smak. I 40 års tid har han predikat: ”Ät allt, men inte hela tiden” och: ”Ät mindre, promenera mer”.

– Men det låter så osexigt att ingen vill höra det, säger han i dagens Söndag. 

Jodå, Stephan, jag hör dig! Jag har precis moffat i mig en chokladboll värd 198 kalorier och gjorde det helt utan ångest, då dagens powerpromenad brände 692. Kalori- och kondiskoll får jag med telefonappar som Shapeup och Runkeeper. 

Testa du också, det ÄR sexigare än det låter. Särskilt när midjemåttet minskar medan orken (och lusten) ökar!   

Erika Scott

Kanske är du bakis, lite amerikanifierad eller så har du bara en längtan efter att svulla. Hur som helst vet du att du är hungrig på hamburgare när kroppen skriker efter flottiga fingrar och en porös tugga som liksom försvinner i munnen. Anledningarna till suget varierar men själva suget är konstant, alltid lika girigt. Du vill ha snabba kolhydrater tillsammans med en massa fett helt enkelt.

Min längtan efter hamburgare är som värst efter några veckor på semester. Efter färskpotatis, sill och jordgubbstårtor behöver min kropp antagonisten till skärgårdsfödan. Då vill min kropp ha kött. Bröd. Sås. Ost. Och så någon litet nyttoalibi därtill, typ en tomatskiva eller ett salladsblad. Jag suktar efter HAMBURGARE! Men jag har ett problem här. Jag äter inte rött kött .

Egentligen är problemet inte så stort. Så länge man käkar kycklingfärs går det att fint fixa en riktigt mumsig burgare som smakar ungefär så som jag minns nötvarianten. Och nästan alla hamburgerställen erbjuder en fågelvariant. Så långt är det frid och fröjd.

Problemet handlar alltså inte om huruvida det skulle vara möjligt att tillverka en god kycklingburgare. Problemet handlar om att restauranger tycks tro att vi som käkar kycklingburgare gör det för att vi vill vara nyttiga. Hur ska man annars förklara alla dessa kycklingburgare som serveras mellan FULLKORNSBRÖD?

Jag hatar hamburgerbröd med fullkorn. Jag vill ha två vita ONYTTIGA bröd med mycket luft och sesamfrön. Jag vill ha en drypande sås. En hamburgerdressing och INTE någon vit gegga gjort på yoghurt och vitlök. Och jag vill absolut inte ha en tandorisås till min kycklingburgare. Och inte önskar jag att kycklingen mellan mina två vita hamburgerbröd ska vara en hel kycklingfilé. Jag vill ha kycklingfärs, eller ännu hellre kalkonfärs. Och en skiva ost till. Som en cheeseburgare.

Jag vill alltså kort och gott ha en VANLIG hamburgare fast med kycklingfärs i stället för nötfärs. Men hittills har jag inte besökt en enda hamburgerbar som på menyn serverar detta. FÖR INGEN RESTAURANG TYCKS FATTA ATT MAN VILL HA EN HAMBURGARE SOM SMAKAR HAMBURGARE OCH INTE CURRYGRYTA!

De tittar konstigt på mig då jag beställer mina vanliga ovanliga burgare. Som om jag var ding i hela huvudet. Nu orkar jag snart inte längre. Suget finns kvar. Men jag har tröttnat på jakten och vill härmed ge upp. Jag kommer från och med nu grilla mina egna fågelburgare. En klick fågelfärs i näven och runt runt tills en större köttbulle ler mot mig från skärbrädan. Då boxar jag till den. BANG. Och vips ligger min härliga fågelburgare framför mig. Redo att grillas. Redo att älskas.

Och då blir det INGA fullkorn och absolut INGA extra vitaminer. Bara en skiva ost och drypande dressing.

Jakten på den perfekta kycklingburgaren får sitt lyckliga slut i min trädgård.

Josefine Sundström

Minns ni de där kassettbanden som fanns på bensinmackarna förr i tiden? När jag var barn fick jag dem ibland i present när famljen skulle i väg på långa bilresor. De vuxna tyckte väl att det verkade toppen: 

Alla de senaste hitsen! På ett och samma band! Fantastiskt! Men jag vägrade lyssna på kassetterna. Musiken lät ju helt fel. 

Det var den också. Det var urusla, själlösa covers, med anonyma ”artister” och billiga synthar. Den här sortens ”musik” finns fortfarande, obegripligt nog, i ett överflöd på Spotify. Man söker efter en Rihanna-låt och får en patetisk produktion med en ”artist” med namnet Rihanna Tribute. Jag fattar det inte. Bilmacksbanden var antagligen billiga. Men vem i Spotify-eran väljer att lyssna på en fejkartist, när den riktiga artisten finns på samma ställe, utan att kosta ett öre mer? Och vem gör de här låtarna? Jag tror knappast att de älskar Rihanna så himla mycket att de bara MÅSTE hylla henne rakt ur hjärtat. Däremot går det att tjäna lätta pengar på folk som inte kan så mycket om musik, och därför inte märker någon skillnad om de råkar lyssna på en kopia. 

Det finns ett liknande fenomen på filmfronten. En hel industri av skamlösa kopior av kassasuccéer, förpackade med snarlika omslag . De kallas ”mockbusters”. Det finns inga som helst konstnärliga ambitioner, förutom att hålla sig så nära originalen som möjligt utan att bli stämda. Målgruppen är morföräldrar som ska köpa födelsedagspresenter och inte ser skillnad på originalet Transformers och kopian Transmorphers. Eller stressade småbarnsföräldrar som tror att de beställer den senaste Disneyfilmen men i stället får hem en film med så fula animationer att den mest liknar ett Nintendospel från 1980-talet. 

Så se upp när ni står i köpcentret och bläddrar i reabacken med dvd-filmer. Kolla noga på de pyttesmå omslagsbilderna när ni nätshoppar. Och, om det går, granska det finstilta. ”Filmbolag” som Renegade Animation och Asylum har tjänat dollarmiljoner på lurendrejerierna. Du vill inte bidra till det. Och dina barn vill det definitivt inte. 

Mats Strandberg

På en sekund vänds världen upp och ner och jag ligger med kinden mot asfalten. En kvinna stannar sin bil och rusar fram. Hon lägger sin varma hand mot min kind och lovar att allt kommer bli bra, ambulansen är på väg. Jag gråter tyst. Är i chock. Känner inte den hårda cykeln under mig, den som så plötsligt ställde sig på framhjulet så att jag flög med hakan rakt ner i asfalten. 

Kvinnan smeker mig över kinden igen, rättar till min solklänning för att skyla mina blodiga lår och berättar att hon är narkossköterska. Hon lägger min hand i sin, och jag tänker att hon har snälla händer, den där sjuksyrran. 

Jag lyfts upp på ambulansbåren, sveps in i en filt. Jag vill dra den där filten över huvudet. På något konstig vis skäms jag, har aldrig känt mig mer utlämnad eller uttittad och jag lovar mig själv att jag ALDRIG ska glo eller sakta in mer än nödvändigt vid en olycksplats. 

Narkossyrran ger mig en sista klapp på handen när ambulanstjejen tar över. Hon som börjar med att stryka mig över handen och sedan stoppar om mig med försiktiga fingrar. 

 De är en särskild sort, kvinnorna med snälla händer. Ofta jobbar de inom vården, som mina änglar. Och som Catrin Svensson, ambulansförare i New York sedan 20 år. I sin vardag vårdar hon alla sorter: Från nedbajsade uteliggare till -sönderskjutna gängmedlemmar. Och hon möter ”bullshitarna”. De som larmar, inte för att de är sjuka eller skadade, utan för att de är så oerhört ensamma. 

– Ibland räcker det med några ord och lite vänlighet, så bubblar det fram tragiska historier, berättar Catrin på sidorna 12–16 i dagens Söndag. 

Och då behövs det, så klart, extra snälla händer.

Erika Scott

Jag har hittat paradiset! För oss med barn. Och det är inte Liseberg eller Kho Lanta. Inte Kolmården eller Astrid Lindgrens värld (har inte varit där än). Nej, paradiset för oss med barn måste vara ett ganska ocharmigt tegelhus intill E4:an i ett län som ibland luktar lite funky av pappersmassa.  

Att aldrig känna sig riktigt välkommen. Att alltid upplevas lite bökig och kanske bli suckad åt. Det är förstås tröttsamt och sorgligt. Och det är verklighet för oss med barnvagn. Jag vet inte hur många gånger jag besökt restauranger och kaféer och fått på nöten.

– Nix, vi tar inte emot barnvagnar.

Eller bara:

– Näe, vi har inga barnstolar. Det här stället är för vuxna.

Ibland är det självfallet befogat, barn passar inte i alla miljöer. Och ibland är det lokaler som verkligen inte rymmer någon vagn. Men lika ofta finns inga rimliga skäl till att vi med barn portas. Det handlar om att stället tycker att barn är jobbiga varelser man helst vill vara utan.

Naturligtvis är man välkommen till många ställen med sina små, men det är inte alltid man känner sig välkommen. Det kan handla om att man inte får barnstol eller att det inte finns en barnmeny att välja på. Och så vidare. Och nej, jag tycker inte att man bara för att man har barn ska stanna hemma jämt, eller lämna sina barn hemma jämt. Ibland vill man både för sin egen och sina barns skull komma ut bland folk.

När man som jag lever med vagn och barn och därmed hela tiden drabbas av en otillgänglighet som kan upplevas diskriminerande är det fantastiskt då man kommer till en plats som Scandic Nord i Sundsvall. En lite trappa upp till receptionen så att även den yngsta gästen ska kunna hälsas välkommen. Efter ett vänligt leende till barnet sträcks det över ett välkomstpaket. Barntatueringar och ballonger samtidigt som familjen får sin rumsnyckel. Okej, rummen är väl inga eleganta designupplevelser. Men rena, funktionella och korrekt möblerade med barnsäng. Förra året när vi checkade in chockades min man och jag av konsten på hotellets väggar. Eller konst och konst. Tavlorna var mer inramade budord i stil med: Här på hotellet är det helt okej att springa i stället för att gå i korridorerna. Och Jamie Oliver har fixat en näringsriktig barnmeny. Välkommen till restaurangen som öppnar klockan fem.

Om själva hotellet är pärleporten så kan man nog beskriva själva restaurangen som självaste paradiset. Ballonger även här, och menyer i små kikare för att barnen ska tycka att det är roligt att välja. Och kritor och målarpapper så att väntan inte blir så tråkig. Och en lekhörna med film och lego och ett buffébord som vuxna måste huka sig för att nå.

Min man och jag har sällan njutit så mycket som under middagen där. Och då spelade det ingen roll att det rödvinsglas vi delade på var surt och maten som serverades var alldaglig. Vi njöt av att hela familjen hade roligt. Och vi har väl aldrig känt oss så välkomna.

Josefine Sundström

Supersåpornas supersåpa är tillbaka. På måndag, tisdag och onsdag sänder TV4 de första avsnitten av nya Dallas. Familjen Ewing fortsätter fajtas om olja, nu med JR:s och Bobbys söner i spetsen. Självklart brås de på sina pappor. John Ross (Josh Henderson) är girig, grinig och grym. Christopher (Jesse Metcalfe) är en präktig Prussiluska. Dessutom är stora delar av det gamla gardet kvar på Southfork, 21 år efter originalseriens slut. 

Originalserien, ja. Bara namnet Dallas framkallar en störtflod av barndomsminnen för mig, förmodligen för alla i min generation. Jag minns kristallglasen med whiskey som alltid stod framme. Det kändes som höjden av dekadens, och mycket riktigt rasade delar av svenska folket mot det moraliskt fördärvliga med sådan spritkonsumtion på bästa sändningstid (det är nästan rörande i dessa dokusåpatider). Jag minns de enorma clipsen som alla kvinnor hade i örsnibbarna; de var tvungna att slita av sig de dinglande plastörhängena för att kunna svara i telefon. Jag minns hur hela släkten bänkade sig för att se första avsnittet med Priscilla Presley. Jag minns när JR blev skjuten. Jag minns skämten om att Dallas blev Sallad baklänges. Och jag minns, självklart, när Pam vaknade på morgonen och hittade Bobby i duschen och det visade sig att hans död (och en hel säsongen) bara varit en dröm. 

Dallas fanns alltid där, och ändå var jag aldrig ett fan. I jämförelse med Maktkamp på Falcon Crest och Dynastin var Dallas grått och trist. Serien hade massa kostymgubbar som pratade i telefon om kontrakt. Dynastin hade Alexis och Krystle som slogs i en swimmingpool så att det stänkte om axelvaddarna. 

Falcon Crest -hade Angela som skrämde livet ur en genom att snörpa på munnen, Melissa som gick bärsärk med en yxa, bräckliga psyk-fallet Emma och schizofrena advokaten Jordan/-Monica. Dessutom hade Dynastin och Falcon Crest mycket, mycket snyggare killar. Jag menar, Lance! 

Men jag gläds åt den hyfsade framgången för nya Dallas, för tack -vare den ryktas det att Joan Collins och Linda Evans tackat ja till ännu en -omgång av Dynastin! 

Mats Strandberg

Min väninna har just kommit hem efter två veckor på Korfu, har en pigg och glad glans i ögonen, ändå suckar hon: 

– Att ha semester är nästan farligt, då hinner man ju tänka: Vad är meningen med livet? 

Jag fattar precis. Jag är inne på vecka två av mina fem ferieveckor, och har redan hunnit ställa mig samma fråga. För det är ju när ekorrhjulet saktar in, som vi mäktar med att fundera: Vad vill jag – egentligen? Vad ÄR meningen med livet? 

Svaret hittar jag, högst otippat, när jag ska reklamera ett par brusiga trådlösa hörlurar på Teknikmagasinet. För där, vid kassan, sitter en upptejpad plansch som tvärsäkert deklarerar: TEKNIKMAGASINET – meningen med livet. 

Sloganen är så befängd att jag blir full i skratt. Men skrattet fastnar i halsen, för jag lever ju också i den där konsumtionsbubblan som gång på gång får mig att tro att ett par nya hörlurar ska ta mig till Nirvana.

 Nog för att Teknik-magasinet har lycko-prylar för -alla smaker. Där finns allt från sexgungan Fantasy swing, som ”lyfter -vardags- och helgnypen till nya nivåer” (så länge den gungande parten väger max 160 kilo), till maskeraddräkten Elvis. Om dessa leksaker är meningen med livet? Knappast.

Då tror jag hellre att Olof -Röhlander, expert på mental -träning, är mer rätt ute. Han menar att ingen blir vare sig lycklig eller lyckad av att äga den finaste villan på gatan. Inte heller kommer någon riddare i nyputsad rustning att -rädda dig från vardagstristessen. Det måste du göra själv. Hur? – kolla in tipsen i veckans Söndag.

Och känns det för komplicerat, kan du ju alltid sladda in på -Teknikmagasinet. 

En ny sexgunga är ju aldrig fel. 

Erika Scott

När man som jag jobbar i offentligheten måste man tåla både bu och bä. Det hör liksom till jobbet att få kritik. Med det sagt vill jag ändå betona att det fortfarande gör ont att få sig en snyting.

Men härom dagen var jag med om det märkligaste. Plötsligt kom jag på mig själv med att sitta och snacka skit om mig själv med en radiolyssnare. Så här gick det till.

Jag sitter vid skrivbordet på Sveriges radio. 

Telefonen på redaktionen ringer. Jag är ensam i rummet och svarar:

– Hallå.

– God dag. Har jag kommit till Sveriges
radio P4?

Rösten tillhör en gammal dam.

– Ja, det här är Radio Stockholm, svarar jag med eftertryck i rösten. Jag brukar anstränga mig att prata lite högre då jag talar med äldre personer, ifall de skulle höra dåligt.

– Jo, jag skulle vilja klaga på en av era programledare.

– Jaha. Det ska väl gå bra,
säger jag och lutar mig bakåt i stolen trots att jag inte har någon lust att agera klagomur.

– Jag vill klaga på hon som heter Josefine Sundström.

– Jaså. Det var beklagligt, svarar jag och känner mig som om jag sitter och tjuvlyssnar på något som egentligen inte är ämnat för mina öron.

– Dessutom är Josefine Sundström galen. Ja, hon är sinnessjuk, utbrister damen.

Jag funderar på att lägga på men något gör att jag ändå sitter kvar och väntar in fortsättningen.

– Josefine Sundström är sinnessjuk och spelar galen musik. Ni måste stoppa henne!

– Nej men så illa är det väl ändå inte.

– Jo. Så illa är det. Tokig musik, väser damen i luren.

– Men nu är det inte våra programledare som väljer musiken och jag kan försäkra dig om att… eh… Josefine inte är galen. Inte värre än att hon ibland svarar på den här telefonen.

– Jah… okej. Du måste förstå att Josefine Sundström inte alls är som du.

– Hur menar ni nu?

– Den där Josefine Sundström pratar inte så att man hör. Du kan ju i alla fall artikulera. Det är såna som du som ska prata i radio.

–Tack, säger jag.

– Och dessutom har du mycket trevligare röst än hon. Din röst är behaglig.

Plötsligt känner jag mig riktigt smickrad.

–Jag ska hälsa henne det.

Jag är på väg att lägga ner luren då damen fortsätter.

–Varför kan inte du sända på eftermiddagarna i stället?

– Jo, det kan jag nog. Jag lovar dig att jag ska sända nästa program.

– Tack! Det var skönt att höra. Jag ser fram emot att höra dig i radion. Det har varit trevligt att prata med dig. Tack för att du lyssnat.

– Tack själv.

– Hur var ditt namn nu igen?

– Josefine.

– Jaha… Ja hej då då…

– Hej då!

Josefine Sundström