Håret virvlar upp och lägger sig opraktiskt framför mina ögon när jag sliter upp dörren till restaurangen där vi har bokat bord. Vinden är isande kall men än har det inte börjat snöa.
– Jag vet att ni helst ville sitta här uppe men det är tyvärr fullt, säger den unge mannen som samtidigt bedyrar att det är minst lika mysigt en trappa ner.

Röda sammetssoffor och levande ljus möter oss där nere. Och det är onekligen mysigt. Men det är onekligen också en källare. En källare utan fönster. Jag sätter mig närmast trappan och medan jag smuttar på bubblet, som någon har varit exemplarisk snabb med att beställa in, studerar jag lokalen. Till höger: Trappan som leder upp. Till vänster: En lugnande nödutgång. Tur, det finns en flyktväg, konstaterar jag och först nu förstår jag att mina vänner redan är klara med menyn.
– Har du inte bestämt vad du ska ha än?

För nära en månad sedan var jag i Nice i Frankrike och höll precis på att packa inför hemfärden när nyheterna om terrordåden i Paris nådde mig. På fransk tv såg jag bilder av blodiga människor. På flyende människor. På människor i chock. Jag tänker på det nu. Och jag tänker på de som överlevde. Går de på restaurang? Och om de gör det, letar de efter utgångar? Går de på konsert? Och om de gör det, står de närmast scenutgången? Och jag tänker på hur vi lever som vanligt men ändå inte. Som omedvetna betingade reflexer lever hoten vidare i våra kroppar.

Jag tänker på han som blixtsnabbt duckade så fort någon bredvid höjde armen.
– Du är strykrädd, sa vi som bara skulle dra handen genom håret.
Men han som duckade var inte rädd för stryk. Nej, visst hade han blivit rejält örfilad som barn men det var länge sedan – han var vuxen nu.
– Jag har gått vidare men det är som att min kropp minns, sa han då.
Sedan läser jag om Sam Ho på sidan 12. Sam Ho som var kriminell och som nu ber sina våldsoffer om ursäkt. Och jag tänker att det är bra. Men jag tänker också på vilka vi blir när hotet om våld lever i våra kroppar.