Jag kastar ett snabbt öga på mammas ­köplista, ­knölar ner den i fickan och ska precis dra igen ­ytterdörren när hon ropar:

– Glöm inte bilagan!

Det är 1989 och jag, mamma och min bror har precis flyttat från Grind till nybyggda lägenheter på Lundmansgatan i Norrtälje. Därifrån tar det bara några minuter att gå ner till den lilla Konsumbutiken som då fortfarande ligger kvar på Götgatan. Det finns bara en kassa men det är ändå nästan aldrig kö och att köpa Gula blend är inga problem – kassörskan vet ju att de är till mamma (som ännu inte har upptäckt mitt smygrökande).

När jag kommer hem står kasslergrytan och puttrar på spisen, mamma tänder en cigarett och bläddrar snabbt fram till nyhetssidorna och de så kallade porrmorden som under den här tiden skakade Stockholm – själv tar jag bilagan. Sedan byter vi. Det är söndag, jag är 17 år och har ingen aning om vad jag vill bli eller göra med mitt liv.

Om någon den här grå decembersöndagen ­hade sagt till mig att jag en dag skulle arbeta på den tidning jag håller i min hand hade jag nog avfärdat det hela med ett modstulet ­tonårs-fnys. Men nu är jag här. Eller nu och nu, jag har ju faktiskt ­arbetat här på Söndag
i åtta år. Vi kan nästan säga att Söndag är mitt andra hem vilket gör mina kollegor och er, ­kära läsare, till min andra familj.

Men innan vi går så långt kanske jag ska presentera mig: Hej! Jag ­heter Veronica Larsson och jag ­gillar katter, hundar och mysterier. Jag tycker att träd är vackra men är lite rädd för skogen. Jag tror inte på spöken men kisar när jag måste gå på toaletten mitt i natten. Jag tycker om att diskutera lite för högt men vågar inte hålla tal på min bästa väns bröllop.

Och jag är Söndags nya redaktör.