Jag reser genom ett döende landskap. Kanske det vackraste i Sverige. Och det sorgligaste. Ådalen, en gång i tiden en av landets stora pulsådrar.
Folk kom hit från hela landet för att arbeta, bygga sin egen och Sveriges framtid.
Utan skogen och vattenkraften hade vi fortfarande suttit och drömt om bättre tider.

Sågverken, massafabrikerna, skogen. En treenighet för framtiden. Och vattenkraften, den eviga energikällan, höll maskineriet igång. Inte bara där utan även i resten av Sverige.
Oändliga mängder timmer forslades i sakta mak ner till fabrikerna på vattnet. Ibland såg Ångermanälven och de stora tillflödena Fax­älven och Fjällsjöälven ut som skinande parkettgolv. Vackrare kunde det inte bli.

Hemma i Sollefteå, vi bodde alldeles intill forsnacken, kunde jag sitta och glo på spektaklet i timmar.
Stan låg visserligen ute i obygden, många beskrev den som ”ett skidspår mellan två regementen” och det var väl inte en helt felaktig beskrivning. Men älven och regementena utgjorde en klar skillnad; de bröt stillaståendet.
Timret från inlandet passerade förbi, försvann ned för älven och bort över världen.

Över 2 000 beväringar kom till stan varje år. Sen försvann de och ersattes av nya. År ut och år in. Timmer och soldater. Det var rörelse, dynamik. Det fanns ett liv bortanför älvkröken.

Flera tåg om dagen gick till Stockholm. Nu går det inga tåg alls, mer än ett par timmertransporter som skramlar fram i 30, en fullständigt livsfarlig hastighet med tanke på hur det illa underhållna spåret ser ut.
Stationen vid Torget, är numera en thaibutik.

Regementena är borta. Arméns unika hundskola likaså. Efter den senaste satsningen – en köplada på I21:s gamla område – känns stadskärnan som en mun med långt gången tandlossning.
Det är likadant överallt i älvdalen.
Men ondast gör det nog när man kör genom Bollstabruk. Hela huvudgatan är tom. Över­given. Ja, en mack finns kvar. Men det är väl allt.

Knappt någon åker över Sandöbron längre. Den var ett ingenjörstekniskt mästerverk på sin tid. Men nu svischar alla förbi på Höga kustenbron lite längre nedströms.
Bogserbåtarna som släpade de enorma timmersläpen till industrierna är borta.
Det finns få ställen som är tystare. Men det är en tystnad som nästan skriker emot en.
Men såna, som i motsats till mig  inte bara kommer dit på besök utan bor kvar, kämpar på.
I en motvind som en Söderhipster inte ens kan föreställa sig. För många längs älven är varje dag som en kränkning.

Den senaste tasksparken är sjukhuset i Sollefteå. Starka krafter som inte bor i det enorma upptagningsområdet vill lägga ner det.
De vore naturligtvis den bokstavliga dödsstöten för kommunen – och för åtskilliga som bor där. Det är långt att åka till Sundsvall eller Ö-vik på isiga vintervägar när hjärtat krisar som värst.
Kramfors har inget sjukhus och det en gång stolta lasarettet i Härnösand är väl mest en slags vårdcentral.

Sjukhuset ligger vackert på en höjd ovanför älven i Sollefteå och utsikten därifrån är magnifik. Jag låg där med brutet ben en gång i tiden, tittade ut över älvdalen och tyckte synd om mig själv.  Strax efteråt hamnade farsan där med påssjuka. Infektionen hade gått nedåt och ballen var stor som en handboll. Det gjorde ont utav helvete.
– Utan utsikten vet jag inte hur jag ska klara det här, stönade farsgubben.
Och nu ska kanske till och med det där sista – en trygg sjukvård – ryckas bort.

Vem ska utsikten kunna hjälpa tillbaka till livet när det sker?

Veckans krönikör:
Namn: Svante Lidén.
Ålder: 63.
Yrke: Reporter på
Aftonbladet.
Familj: Hustru Maria, läkare på Akademiska sjukhuset, sönerna Magnus och Einar.
Inkomst: Inget att skriva hem om.

4 tankar i mitt huvud:
Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …
… att jag är död.
Jag längtar alltid till Västmannaöarna på Island för att …
… där kan det blåsa på riktigt.
Kärlek för mig är …
… Maria.
Senast jag ljög var …
… sista gången. Den som ljuger trasslar bara in sig. Den är inte skapt som kan hålla reda på alla lögner.