Du går upp på scenen. Strålkastaren tänds. Nedanför, i publiken, sitter alla du känner. ­Eller ­inte alla kanske, det varierar. Ingen tror att du kan men hahaha, vad fel de har! Det är nu du visar dem, du går fram till micken, du tar ton. Och det är helt ­otroligt! Herregud! Ja, du sjunger så att alla häpnar. Du behärskar alla toner, du sjunger både lågt och högt och vackert och rockigt och argt, eller ja inte på samma gång kanske. Även detta ­varierar lite. Men du får alltid publiken att baxna. Du är ­alltid supersnygg. Du är tuff. Du är innerlig. Du är bäst. Du spelar ­gitarr. Nej,­ ­vänta. Du sitter ju vid pianot. Du kan spela allt. Nej, ­vänta igen! Nu dansar du ju som Beyoncé. Du ÄR Beyoncé: ”Who run the world? Girls!”. Och sen, i slutet av konserten kommer tonartshöjningen. Du tar i lite till, du  svävar, du ­toppar Mount  Everest, din röst är magisk och visst ser du hur ­hänförd publiken är?  En av dina vänner där nere ser nästan ut att vara i chock, och är det inte tårar som rinner ner för hens kind?

Precis då bryts musiken. Rösten tystnar. Mobiltelefonen trudeluttar uppfordrande och du gräver i väskan för att svara. När du sedan tittar upp ser du ­inget annat än likgiltighet. Någon gäspar. Någon fipplar med mobilen. En annan stirrar tomt ut genom fönstret. Förtrollningen är bruten och du är tillbaka i tunnelbanevagnen. Tillbaka i verkligheten. Och snart sitter du åter vid skrivbordet på jobbet som alla andra ­dödliga. Men för ett litet litet tag, medan du hade Adele/Beyoncé/Aretha/Hole/PJ Harvey i lurarna, var du en stjärna!

Och det är faktiskt inte så dumt att få vara rockstar på väg till jobbet. Att tänka sig bort, att tänka sig orädd, att tänka sig musikalisk, att tänka sig genial, att tänka sig snygg är som min egna lilla kbt-terapi mitt i Stockholms absurda rusningstrafik. Det får mig att stå ut i stunden, men det ändrar inte­ på något. Det gör däremot den ”Tänk dig smal”-metod vi skriver om på sidan 28. Med kbt-­terapi kan du nämligen träna hjärnan och få koll på dina matvanor. På riktigt!