Ni vet hur man en gång tänkte på allt det där man inte ville bli. Man stod i dörren, sneglade föraktfullt på vuxenfesten och lovade sig själv: Jag ska aldrig bli sån. Om ni inte själva kommer ihåg så kanske ni haft en tonåring som sett rakt på er med en DU.ÄR.SÅ.JÄKLA.PATETISK-blick?

Några år senare skrattade man åt arga lappar i tvättstugan och tänkte: Herregud, vem skriver sådana här?

Men så går åren, det är nyårsdagen och jag ska tvätta. Trött går jag ner i källaren och inser till min fasa att någon har snott min tvättid. Jag dumglor på låset och tänker att här ska jag bannemej stå kvar tills den skyldiga kommer.

Men jag ger upp och går hem. Jag puttrar. Att skriva en lapp känns plötsligt som en lysande idé. Jag skriver med stora tydliga bokstäver men beräknar fel, allt får inte plats. Jag river ut en ny sida ur blocket och börjar om. Då tar bläcket i pennan slut! Ännu ett blad, och nu börjar jag inte med något hövligt ”bästa granne” – nu är jag obarmhärtig. Sedan läser jag texten och tänker: Vilken dåre har skrivit det här?

Och nu kanske ni tänker: När tar detta slut? Ska hon få en psykos? Men nej. Jag är inte färdig. Inte på långa vägar. Så jag börjar om och tänker finurligt att min ilska inte får skina igenom. Man vill ju inte framstå som en rättshaverist. Nu får jag äntligen till den ulitmata arga-tvättstuge-lappen.

Jag avslutar med min namnteckning för det är viktigt med en avsändare, man vill VERKLIGEN INTE vara en sådan där feg anonym ”granne”. Lugnet infinner sig. Jag läser lappen. Jag tvekar: Ser man min namnteckning? Jag tar ett nytt papper. Denna gång bokstaverar jag mitt namn, för man vill ju VERKLIGEN INTE vara en sådan där som låtsas vara rättskaffens men sedan skriver en signatur som ändå ingen kan tyda.

Nu då, nu är hon väl klar? tänker ni. Men nej, det är nu jag stökar runt, drar ut lådor och letar efter den där förbaskade tejprullen. Först efter en stund, när jag råkar se min enfaldiga bild i hallspegeln inser jag det orimliga. Jag har spenderat 40 minuter på att skriva en arg lapp som sedan blev en meslapp. Om jag var en tonåring hade jag spänt blicken i mig och sagt: DU.ÄR.SÅ.JÄKLA.­PATETISK!