Det varierar, men i regel heter min kvinnliga favoritskådis genom tiderna Juliette Binoche. Så har det varit sen 1988. Då gick jag och såg ”Varats olidliga lätthet” på bion Victoria i hörnet Götgatan-Åsögatan på Söder i Stockholm. En fantastisk film byggd på en minst lika fantastisk roman av Milan Kundera.

Efteråt i foajén talade alla mina vänner i tungor om Lena Olin. Hon var en fantastisk skådis i en roll som hade gett dem kollektivt kåtslag. Jag hade och har fortfarande full förståelse för det. Men.

Juliette Binoche.

Tänkte jag.

Juliette Binoche!

Hon spelade en servitris på ett landsortshak i Tjeckoslovakien. Hon såg ut som tjeckisk landsort. I och för sig en sjukt vacker tjeckisk landsort, men inte ens i närheten av Lena Olin. På ytan.

Om Tomas (Daniel Day-Lewis) och Sabina (Lena Olin) var de som njöt i fulla drag av tillvarons lätthet (mycket och hett sex utan att det var förankrat i hjärtat) innan de också fick smaka på OLIDLIGHETEN i tillvarons lätthet, var Tereza (Juliette Binoche) fast förankrad i hjärtat när hon hade sex och i sin syn på livet över huvud taget. Hon bar på varats olidliga TYNGD.

Eftersom filmen var en kritiker- och publiksuccé världen över kunde jag de nästföljande åren ställa alla inför frågan: Vem hade du valt, Sabina eller Tereza?

Tomas stod inför valet i filmen. Jag minns inte vad han valde eller ens om han valde i nån bestämd mening. 1988 är 22 år sedan.

Men.

Jag har sen dess inte kommit på nån vettigare fråga att ställa mig själv. Och eftersom livet är som det är måste jag ställa den till mig själv gång på gång på gång. Det är svårt att välja. Det är svårt att hålla sig till det jag har valt. Men jag förstår mig på frågan. Jag har aldrig förstått mig på Hamlets fråga, att vara eller inte vara.