Så – mitt i lugnet, mitt i en värld mellan Nynäs och Södertälje, m.a.o. i Grödinge, där man får skatta sig lycklig om man ser en levande människa per dag. I en värld av skogspromenader. I en värld där man från verandan på huset hör tövädrets dripp-dropp från en hel skog. Mitt i det, mitt under en promenad, 500 meter från huset, säger Jenny:

– Det var där i stallet som de grep Tony Olsson efter Malexander. Du har väl sett den klassiska bilden med honom i kalsningar och de två poliserna som håller fast honom.

– Ja, men var det här?!?

Det var det. Historiens vingslag…

Sen säger jag:

– Jag har intervjuat honom.

Det är kallat till presskonferens på Riksteatern i Hallunda. Alla andra journalister som är där är kulturjournalister. RIKTIGA kulturjournalister. Såna som recenserar uppsättningar på Dramaten. Jag, en helt vanlig, på sin höjd populärkulturell journalist, tänker, när Norén sitter där och säger att här ska han med tre interner från Österåker, plus Reine Brynolfsson från Dramaten, sätta upp pjäsen ”7:3”, att OK, de sitter i fängelse, men för vadå?

Det är det bara jag som tänker. Vanliga kulturjournalister som recenserar teater och inte så mycket mer tänker inte på sånt.

Dan efter kan jag över två helsidor skriva om Tony Olsson, som sitter för stämpling till mord på sisådär sex år och har ny-nazistiska sympatier, plus hans kompis som jag glömt namnet på, som medverkat till att kapa en värdetransport och också är ny-nazist, han sitter på typ fem år, och så, till slut, Carl Sumonja, ledaren för Militärligan. Han sitter på 14 år för TIO bankrån.

Det här är inte några dussinbrottslingar…

De är hur lätta att intervjua som helst. Carl Sumonja, som jag lär känna bäst via ytterligare två rejäla intervjuer är påtagligt intelligent och verbal.

Och deras insatser i pjäsen är helt enkelt väldigt bra, kanske bättre än så.

Gravt kriminella människor påminner väldigt mycket om vanliga, laglydiga människor.

Sen händer morden i Malexander och det lär dröja innan Norén eller nån annan får sätta upp en pjäs igen med tungt belastade brottslingar under tiden de avtjänar sina straff.

Mitt i allt det här ringer Carl Sumonja som tycker att han dras över en kam med Tony Olsson, trots att han inte har några ny-nazistiska sympatier och inte har nåt med morden i Malexander att göra och han vill tala ut i en stor intervju. Så vi träffas på Österåker. Efteråt säger han att jag kan ringa honom på mobilen om det är nåt mer jag undrar.

Jag bara tittar på honom, en för tio bankrån dömd man som sitter på 14 år, med egen mobil…!?!

Jag ringer honom senare och han svarar. Jag kan bara förmoda att det inte är förenligt med lagen.

Jag frågar Carl om han lärt sig sin läxa och – jodå, han är klar med brottets bana. Jag frågar om han kan stå ut med det långsamma tempot och oglamourösa livet i en vanlig 9–5-tillvaro och leva som en vanlig svenne. Han säger, jodå, det kan han.

I augusti 2008 är han ute och grips och häktas misstänkt för mord. Sommaren 2009 frikänns han i brist på bevis.

Tony sitter där han sitter. Det gör Lars Norén också.

Jag & Carl Sumonja på Österåker:

Här i häststallet på Tegelvretens Gård i Grödinge – som jag gick förbi i dag – greps Tony Olsson: