I veckans Söndag säger Izabella Scorupco att hon tror stenhårt på feminismen. Vilken ism vill du slå ett slag för?

Anna Strömberg: ”Jag håller med Izabella och säger feminismen.”

Kristofer Forssblad Olsson: ”Jag önskar att jag kunde svara hedonism med det blir realism.”

Nils Paulsson: ”Eskapismen. Drömmen om en brygga och sommar.”

Tore S Börjesson: ”Socialism.”

Catharina Cavalli: ”Nördism.”

Agneta Elmegård: ”Glamourismen, så klart.”

Johan Gunnarsson: ”Optimism.”

Åsa Passanisi: ”Eftersom jag älskar att resa – turism.”

Hanna Radtke: ”Impressionism! Claude Monet gjorde världen vackrare.”

Ehva Löpp. ”Kattoismen – mjuk och gosig med klös i.”

Gunilla Granqvist: ”För en riktigt billig och snabb kick: Sufism.”

Tommy Gunnarsson: ”Uti skogen-ism, alt ner med kungahuset-ism.”

Veronica Larsson: ”Exorcismen, den gör sig så bra i skräckfilm.”

Katarina Norrgrann: ”Liberalism.”

Jan Helin: ”Åh-fan-ismen.”

Nu undrar vi vilken ism ni läsare vill slå ett slag för?

Elin Emborg, redigerare:

– Jag läser ”Den vidunderliga kärlekens historia” av Carl-Johan Vallgren, efter ett tips från en vän. Har precis börjat men den verkar väldigt lovande!

Skådisar.

Jag säger inte att de bara ska hålla käften.

Men jag säger att de ska fan i mig inte komma här och ta sig ton!

Kan det över huvud taget vara lagligt, det som Eddie Murphy gör med Jimi Hendrix ”Hey Joe”?

http://www.youtube.com/watch?v=C_M80XeyDaY

Underbart, underbart, helt och hållet underbart: rykande färsk 2010-Girl-Pop med bägge fötterna fast förankrade i första hälften av 60-talet. Oj, vad vi gillar det. Lyssna bara på det här (och hela albumet, ”Volume two”, är topp):

Nu är den här! Pekboken vi alla väntat på!

”Pekboken för lite finare barn” lär ditt lilla barn att känna igen livsnödvändigheter såsom champagne, sportbilar och skaldjur! 

Söndags redigeringssamordnare Nils befinner sig på äventyrlig semester i Kina. Han skickar följande blogghälsning via mejl: 

”När man är utomlands brukar man kunna gissa mycket ord. Man lär sig mönster i språket och ser ändelser och annat återkommande. Där jag är nu är det omöjligt.

Från mitt fönster skymmer precis Emeiberget bort i natten. Jag och min tjej hyr ett rum på buddhistklostret Wanniansi i sydvästra Kina. 15 mil från staden Chengdu om den informationen underlättar. I morgon ska vi nå toppen på 3077 m höjd.

Men så var det det där med kommunikation. Väldigt få kan engelska, busstationen har bara info i kinesiska tecken och om jag försöker uttala en adress jag vill till förstår ändå inte taxichaffisen. Första vokalen skulle ju ha låtit nedåtgående och det sista a:et som ett å, uppåtgående …

Jag får det nu kanske att låta som et problem. Det är snarare här charmen finns. Att bli utelämnad till en annan kultur och få börja om från början lite är väldigt omvälvande och härligt.”

/Nils 

Globen badar i solstrålar och fåglarna kvittrar i stämmor i dag. Alltså tänkte jag blogga om lite härliga vårtecken på redaktionen. Tyvärr hittade jag inga. Inte en krokusknopp. Inte en påskkyckling. 

Istället hittade jag jultecken. 

Märkligt. Men vi sitter med julpynt i mars. 

Bevis 1: Ljusslingor kring pelaren vid skrivbordet.

Bevis 2: Plansch på Anders Bagge som tomte vid redigerarbordet.

Bevis 3: Stor julgranskula (dock utan julgran). 

Alltså: God Jul från Söndagsredaktionen allihop!

Nu, eller i alla fall om 25 minuter, drar jag till skivbolaget Universal och lyssnar på den remastrade nyutgåvan av Exile On Main St. inkl. de 10 tidigare outgivna spåren. Kanske ser jag också dokumentären som ingår i deluxe-utgåvan. Jag gör det på betald arbetstid. Jag är kåt, glad och tacksam. Och jag kommer snart att rapportera om exakt hur bra de nya låtarna är. Det kommer att ske här på bloggen – och bara här. Och så här vackert såg det ut mellan inspelningarna av den klassiska skivan. En bild av det perfekta rock ’n’ roll-paret: Keith Richards & Anita Pallenberg…

Allt är svart och dystert. Gamnackarna står som spön i backen. Snöigt och eländigt i min gamla hemstad Uppsala och 2-4 mot Almtuna. Hur är det ens möjligt? Hur kan det ens vara lagligt?

Ljus i allt det mörka? Ja, det ska vara hoppet då. Format i polaren Dannes mun:

– Härligt! Nu är premiären överstökad och det kommer bara att bli bättre.

Ett ord jag älskar men det försvann för att ingen med vagina vill bli kallad för det. Därför att ingen blev glad över att bli kallad för det. Därför att alla som blev kallade för det kände att loppet var kört. Ändå finns de överallt. Ändå handlar det bara om fyra bokstäver: TANT.

Jag ser definitivt journalistik i det här.

Tema: Tant.

Det var ett ord jag som barn använde så här, man träffade en kvinna, jag var, säg, 8 år, och hon såg så parant och bestämd ut och då gav man henne erkännande och respekt genom att säga TANT.

Det var ett slags NI… Denna form av respekt lever i utmärkt välmåga i Italien, Frankrike, Spanien. De gav fan i du-reformen och det gjorde de rätt i.

För det här är min teori, i och med du-reformen, den kom om jag minns rätt ungefär samtidigt med högertrafiken och fick fullt genomslag i början på 70-talet, så tappade ordet TANT sin glöd av respektabel dam som inte tar nån skit, och förvandlades till en kvinna för gammal för sitt eget bästa med obefintligt eller inget sexliv.…

I samma veva som ordet TANT blev nästintill ett skälsord försvann också det främsta signumet på en TANT.

D.v.s. HATTEN.

Också det en mycket sorglig utveckling. Men vi kan vända den, vi kan, precis som bögarna gjorde med ordet BÖG. återerövra klassen, stilen och värdigheten i ordet TANT.