Startsida / Inlägg

Det svenska (och londonska) klimatet är en outsinlig källa till att inte lita på nåt…

av Tore S Börjesson

… Alltså: i går: 27 grader i skuggan och softish big time i Nytorgsparken (hon i kepsen med fötterna i dammen är min dotter, även kallad Ella Paloma Viola Börjesson):

nytparken.jpg

Urban Deli som ligger jäms med parken och är en utsökt livsmedelsaffär, restaurang, krog och skaldjursbar i ett var ett vattenhål som inte missades. Fantastiskt ställe. Ett ställe som kräver en cool keps och en askungeklänning:

urban.d.jpg

Vad gör man efter en sån dag. Jo, självklart, trots att man är svensk och borde veta bättre, eller åtminstone kolla på väderläksrapporten, lovar man 4-åringen att i morrn: GRÖNAN.

Sen vaknar man upp efter en sen natt på Debaser Medis med det fabulösa bandet Radio Dept och Guds blåsa har exploderat. Kolla in trycket på stuprännorna. Galet.

spöregn.i.08-land.jpg

4-åringen säger:

– Det gör inget pappa, mamma säger att det blir soligt i eftermiddag, då sticker vi till Grönan.

– Det ÄR eftermiddag, säger jag.

– Ja, man vet aldrig, mamma kan ha fel, säger Ella Paloma Viola Börjesson.

– Ja, det har hänt, säger jag.

I det här läget finns det bara en medicin som hjälper: ”Disco-Daggarna” på dvd. Tänk ”Saturday Night Fever” minus John Travolta men plus daggmaskar, samt tecknat.

Disco-Dagge:

discodaggarna.jpg

En ung dam och hennes platt-tv och discodaggarna:

discodaggarna.1.jpg

Ja, det svenska vädret är inte att lita på. Men det finns värre ställen. Det finns London. Jag var där och gjorde Carola för några år sen och bodde hos den roliga, vänliga, varma och på alla sätt utmärkta människan Anders Hvidfeldt… På den tiden vår stationära korrespondent i London. Så här ser han ut:

ah.jpg

Jag jobbade allra högst upp i huset i Hampstead (ett lätt posh ställe en bit utanför centrala London som VERKLIGEN kan rekommenderas). Här:

hampstead.jpg

Vindsvåningen hade ett takfönster. Jag öppnade det. Det var 77 grader varmt ute. Blå himmel. Inte ett moln. Anders kom upp och sa:

– Tore, låt dig inte lura dig av vädret, det här är London, det kan när som helst bli regn. När. Som. Helst. Och du måste stänga takfönstret om du går ut annars kan det regna in på min dator och jag har hela mitt arbetsliv där. Om datorn pajar kan jag lika gärna köra upp ett järnspett i röven tills det kittlar halsmandlarna.

Jag sa:

– I hear you baby.

Kanske hade han hört nåt om att jag låg åt det tankspridda, bohemiska hållet. Han drog allting en gång till med betoning på varje stavelse.

– Det har gått in. Jag har hört. Jag har förstått. Jag kommer aldrig att glömma det, sa jag.

Anders gick ut. En kvart senare tänkte jag: Äh, vem fan kan sitta här och jobba i det här vädret. Jag gick ut. Jag tänkte: Man kanske skulle ta sig en pint bitter. Efter en kort överläggning med mig själv kom jag på att det var ett fullständigt fantastiskt förslag och sa ja till mig själv.

Jag hade suttit på pubens uteservering i runt 17 minuter när himlen öppnade sig.

Jag tänkte: Shit, satan, jävlar: TAKFÖNSTRET!

Jag rusade hem. Jag rusade upp till tredje våningen, vindsvåningen, jag tittade in, jag bytte om till badbrallor, crawlade in och nådde fram till datorn. Jag tryckte på startknappen. Den startade inte. Jag tryckte på startknappen igen. Datorn startade inte. Jag bad till Gud:

Gud, må denna dator återuppstå!

Gud hörde inte på. Jag blev ateist. En gravt deprimerad ateist med skuldkänslor större än vad nån ska behöva uppleva.

Låt mig förklara: jag har inga problem att fucka upp mitt eget liv och inga problem att förlåta mig själv. Jag har ett helt livs erfarenhet på området. Men jag HATAR att fucka upp andras liv. Men – det hade jag gjort här.

Anders kom hem. Jag sa:

– Du, det där med takfönstret…

Stämningen blev tryckt.

Det slutade med att jag fick ta med mig den stendöda datorn hem till teknikavdelningen på redaktionen i Sthlm. Den sysselsatte samtliga anställda på tekniken i en vecka och till slut kom beskedet, datorn var kaputt for ever, men hårddisken var räddad.

Jag tror jag köpte Anders en hela Jack D som plåster på såren.

Det jag vill ha sagt med det här är, att sånt här kan hända vem som helst EN OCH ANNAN GÅNG – men det händer mig HELA TIDEN.

Som tur är, är det inte mitt fel. Jag kan inte hjälpa det. Det är inte meningen. Det har aldrig varit meningen.

 

  • Tjänstgörande redaktör: Matilda Andersson, Fredrik Palmqvist, Elvira Barsotti, Nils Höglander
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB