Tore har sagt att han funderar på att säga upp sig om jag inte byter musik smak. Här om dagen började han till och med gå runt i cirklar i ren frustration över mitt okreddiga förhållnings sätt till musik. 

Det vilar helt enkelt något fult över människor som inte förstår det skitstora med Rolling Stones.

Jag är pinsamt osvår. 

Biträdande redaktör Kristofer får problem med andningen varje gång jag hävdar att det finns en viss charm med band som Modern Talking. Och – det här är helt sant –  alla mina kollegor ryser i samstämmigt obehag när jag sitter vid datorn och drömmer mig bort i Wham-land.

Det är liksom  förbjudet. 

Inget man snackar högt om.

Men med det sagt, vill jag berätta om min ljuvliga revansch. Som jag tog helt omedvetet. Det var i går faktiskt. Jag fick en vänförfrågan på Facebook. En gammal kompis till lillbrorsan…”ja, asså, dom spelade i nåt band på Kista centrum gård, för hundra år sen, typ.”

Försökte leta i minnet och kom på. Just det! Bandet blev ganska stort och turnerade. Nåt med hårdrock. 

Entombed?

Jag sa det högt för mig själv och i samma sekund händer följande:  Min kollega Johan Gunnarsson flyger nästan av stolen i ren upphetsning. 

– SA DU ENTOMBED?

Sen vill alla veta. 

Alla har Entombeds skivor och pratar årtal och låtar. 

Plötsligt blev jag kreddig. Bara så där. Entombed was the key!

Där ser man.