Tjena, Benny

Det finns folk som jag räknar som mina närmsta vänner som har sagt att jag har mindervärdeskomplex.Jag förstår varför de sagt som de sagt, mina vänner, de har sagt det för att jag idoliserar väl valda andra människor med hela min själ och hela mitt hjärta och – ibland – hela min könsdrift.

Nu tror ju jag att det förhåller sig precis tvärtom, det är de som – ofta av princip – inte kan tillåta sig att ha idoler som faktiskt har mindervärdeskomplex. De känner: Beundrar jag nån annan utplånar jag mig själv. Men bra själkänsla handlar ju faktiskt om att i stort sett ingenting kan utplåna en själv i ens egna ögon. Den med bra självkänsla känner: Jag duger.

Så – jag beundrar Keith Richards. Så – jag beundrar dig, Benny. Så – jag beundrar Juliette Binoche och Penélope Cruz (det är här sexualdriften kommer in). För att bara nämna några av många.

Benny, vi träffades första gången när jag 6 år gammal satt på farsans axlar och såg dig i Hep Stars i en folkpark strax utanför Falkenberg.

Sen hade jag förmånen att ha din son Ludvig mitt emot i mig i några veckor i slutet på 1990-talet. Han var praktikant på Aftonbladet. Sen sågs vi på Kvarnen. Han berättade att du inte var så värst omtumlad av alla hyllningar som kom ABBA:s väg. Men att du blivit lite impad när Keith Richards en kväll, antagligen en sen kväll, hade gått ut från sin svit på Grand Hotel under ett turnéstopp i Stockholm och ställt sig på balkongen, under himlen och måsarna, mitt emot Slottet, och till eget ackompanjemang på akustisk gitarr lirat ”Thank you for the music”.

Och ropat mot stjärnorna:- Where the fuck is Benny Andersson!

Allt hänger ihop, hela universum, om man bara är där och tänker efter.

Som när jag läser en intervju med dig i tidningen Vi. Du pratar om ABBA:s låtskatt:

– Om man spelar musiken ren, utan alla pålägg. Bara ett rent ensamt piano så kommer det fram nåt annat.

Det som enligt dig kommer fram är ”Förklädd melankoli.”Jag fick gåshud när jag läste det.

Vore det inte en fantastisk upplevelse att få höra dig klä av melankolin naken? Mitt svar: det vore bortom fantastiskt.

Men inga så kallade stora musikalröster, tack. Ring Annika Norlin – hon som är Säkert! – jag tror att hon bor i Umeå. Hon satt i likhet med din son Ludvig mitt emot mig och vid sidan av mig också, som journalist på Aftonbladet, ta mig fan om det inte var samtidigt, och hon sjöng på mitt senaste bröllop (helt och hållet min exfrus förtjänst, men ändå…).

Och du, Benny, du har redan kommit på en fullkomligt fantastisk albumtitel: ”Förklädd melankoli”.

Det är inte så svårt att leva lohasliv (lifestyle of health and sustainability) när det finns sådana här ställen lite runt om i Tokyo.

Lab  831 Vegetal Lab Store i Marunouschibyggnaden nära Tokyo station ser ut som ett laboratorium vid första anblick, men det är sandwichkedjan Subways första salladslaboratorium. Salladen växer medan du fikar. Nåja nästan i varje fall. Det lilla labbet på 6 kvadratmeter producerar kaféets egen konsumtion av sallad. 

Lab 831 i Tokyo odlar själv salladen till mackorna

Kaféet har bara varit öppet några månader, men är redan en succé speciellt bland trendmedvetna tokyobor. Fast det är lång väntan om man ska bli mätt.

 – Det tar 40 dagar för ett salladshuvud att bli färdig och ett salladshuvud räcker ungefär till 40 mackor säger Mai Meguru som expedierar kunderna på löpande band med den krispiga salladen.

Subways salladsbar i Tokyo

– Det kommer hit specialutbildad personal och tar hand om allting någon gång i veckan. Och utanför Tokyo finns det stora salladslaboratorium som förser våra andra kaféer med samma typ av sallad, berättar hon.

Mai Meguro har koll på specialsalladen

 Salladen som odlas i ett slutet system växer i små behållare som genomströmmas av vatten. De växer inte i någon jord utan det är ett specialkomponerat flourocerande LED-ljus som gör att salladen växer och bli till ett superkrispigt salladshuvud helt utan gifter på fem veckor.

Snacka om lokalt producerat…

Jajjamensan kanonkrispig

Hittade den här kuvössalladen sprayad i saltvatten på mitt köpcentrum. 25 spänn, men snyggt!

Sigge Ågren!

Ja, gott folk, det är så sant som det härmed skrivs: Jag firar 25 år som journalist i år. Varför blev jag journalist? Hypotesen var den här: Jag får se det största, vackraste och bästa, och se det på plats och inte framför tv:n: VM och EM i fotboll, Olympiska spel, Rolling Stones, Dita von Teese…

Jag får öga mot öga träffa de extraordinära, folk som gått över gränsen: Keith Richards, Maradona, Michael Douglas, David Bowie, Sade, Marilyn Manson…

Jag får med jämna mellanrum vakna upp på fyr- eller femstjärniga hotell i främmande länder, ibland till och med i främmande världsdelar.

Jag får ett yrke med en egen och för mig djupt tilltalande mytologi: rök, stök och krogliv, fria och oregelbundna arbetstider och allt möjligt i genren bohemeri.

Jag får ett yrke som bygger på överraskning, på att jaga överraskning, på att utsätta mig för överraskning, på att drabbas av överraskning och hantera situationen.

Jag får skriva om det. Ja, och jag får betalt för det. Jag var 24 och tänkte: Det här är en grymt bra deal!

Jag sökte in på Poppius journalistskola, en termin, tre timmar i veckan, fördelade på två lektioner. Första lektionen var en äldre man inbjuden. Han var 75 år. Han hade en blick gjord av liv och intensiv närvaro.

– För fan, ta hit nåt jag kan aska i, sa han, högt.

Han tände en cigg framme vid katedern.

– Det här är faktiskt ett klassrum, det är rökförbud här, sa en snipa på skånska.

– Inte nu längre, sa han.

Jag darrade i extas och tänkte: Han föddes inte sådan, journalistiken har gjort honom sådan!

– En fantastisk sak med journalistiken är att man är i nuet, jag har koll på saker som andra 75-åringar inte har.

– Som vadå, sa jag.

– Thåström, jag har koll på honom, han är jävligt bra, sa han.

Han tände en cigg till.

– Jag röstar på vänsterpartiet, sa han på en fråga om politik.

Jag hade träffat Sigge Ågren, legendarisk redaktionschef på Expressen, som bland annat myntade klassikern: ”Skriv kort, helst inte alls”. Han föddes 1910. Han dog 1989.

Jag tänkte då och tänker nu medan jag skriver: Är jag som han när jag är 75 har jag vunnit.

STRANDBERGS KRÖNIKA 21 NOVEMBER:

Det finns vissa kändisar som jag älskar ännu mer bara för att ingen annan verkar förstå dem. Sandra Bullock var en sån. Det var mitt personliga korståg att sprida budskapet om Sandras storhet. Förklara att hon var underskattad och bara råkade göra väldigt olyckliga rollval. Så när Sandra vann en Oscar för ”The blind side” var peppen enorm. Jag och min enda Sandra-dyrkande frände hyrde filmen så fort den kom på dvd och bjöd en Sandra-skeptiker på middag. Nu skulle kättaren omvändas. Se vår gudinna skina och skimra i ett mästerverk som dessutom blev nominerat till bästa film!

Vi kände oss smutsiga efteråt. ”The blind side” är motbjudande på så många nivåer. Som om man bakat ihop alla de äckligaste ingredienserna i amerikanska pekoral och byggt en bajstårta i flera lager. Framför allt är den så sjukt rasistisk. Alla svarta beter sig som djur, typ elaka skabbkatter som rotar i soptunnorna i en Disney-film. Men den rika vita Sandra och hennes familj plockar upp ett av de herrelösa djuren i sin bil när de ser honom komma lufsande i regnet. De ger honom mat, husrum och familjevärderingar tills de nästan sprängs av sin egen godhet. Och jag kunde förlåta ”Speed 2” och ”Miss secret agent 2” men det kommer, ironiskt nog, att ta lång tid att förlåta den film som blev Sandras storhetsstund. 

Hyllningarna av ”The blind side” är ett av filmhistoriens största mysterier.

WOLLINS KRÖNIKA 21 NOVEMBER

Har du barn som är över tre år? Då har du en bärbar DVD-spelare. Jag är mamma, alltså visar jag film. Vad gjorde vi innan DVD:n och videon?

När vi har andra familjer över på middag en
lördagkväll och har städat hela dagen, googlat avancerade recept och duschat i den lite dyrare duschcremen så vill vi ha lite lugn och ro. Inte har vi väl skaffat barn för att de ska stå och dra oss i kjolen när klockan är 18:55 och champinjonerna inte vill sautera sig själva i det vita vinet?

– Vill ni se på film? Ja HURRA det vill ni, det blir väl roligt!

– Min tur att välja!

– Det är min tur!!

Yl och vrål och ett sabla liv så himlastormande att doftljuset på gästtoan flämtar i draget. 

Slagsmål på golvet, en vill se ”Lllla Jönssonligan”, den andra vill se ”Kung fu panda”. 

Då tar vi ”Toy story” så får ingen bestämma, ingen blir nöjd. Ner med dem i källaren, in med filmen och en varsin grissini i näven tills maten är klar (som de ändå inte kommer äta). 

Hur gjorde våra föräldrar? säger vi ofta till varandra. 

Jamen alltså allvarligt talat, hur stod de ut? 

Men på åttiotalet fanns ju i alla fall tv:n, hur gjorde de för 50 år sedan, eller 100? 

Jag ser framför mig pappa 1983, bärandes på en blytung projektor, en väska med rullband och den ihoprullade skärmen på ben: Anita, vi behöver
släpet om vi ska få med oss den bärbara super 8:an.

1942 fanns ju radion. Jag ser de utarbetade mammorna från förr i tiden där de står framför järnspisen som inte vill ta fjutt därför att veden är fuktig. Utanför i den grådisiga kvällstimmen ser hon sina långa mensbindor hänga på tork. Mannen, som är bonde, kommer aldrig hem. Han går runt på leråkern där det bara finns lera och sten och inga potatisar, oxen är lat och timmen är sen. Bondmor har fött åtta barn och nu är de uttråkade, de har lekt med kottar och pinnar i flera timmar, de vill något mer. De blir jobbiga, trots att de är barn från förr i tiden och borde frukta faderns ris som står lutat mot väggen i hörnet intill den öppna spisen. Vad tar stackars lilla mamma till? 

– Nu ska mamma laga rovor, nu får ni sätta er framför lite propagandaradio från Tyskland som pappa varit så snäll och rattat in.

– Jag vill sitta närmast radion!

– Det är min tur!

Yl och vrål och lilla mamma knyter näven runt en jordig knöl och förbannar det faktum att hon inte föddes i mulitmediatidens gyllene era. 

Nu till helgen har du en unik chans att titta in i Aftonbladet Söndags värld – gratis. Om du köper Aftonbladet på söndag får du nämligen bilagan på köpet.

Varför då? undrar ni nu, lagom misstänksamma. 

Jo, för att (tillåt mig bli lite Oscarshögtidlig) vi vill säga: Tack! 

Tack för att ni läser Söndag varje vecka. För att ni mejlar om korrfel i artiklar och kryss, startar trådar om våra texter på aftonbladet.se och kommer med pigga förslag på vilka kändisar vi ska intervjua och personligheter vi bör skriva om. 

Ett specialtack får alla ni trevliga Mariestads- och Skarabor som hörde av er häromveckan när våra leveranser inte nådde er landsända. Somliga av er susade runt till 11-12 butiker i jakt på tidningen, innan ni gav upp och ringde till mig på redaktionen. Jag hoppas att postgången funkade och att ni till sist fick era exemplar av Söndag som jag la på lådan.

Så söndagens tidning är alltså en tack-ska-ni-ha-present till er från oss och som vanligt är den fulladdad med godbitar: Laila Bagge berättar öppenhjärtigt om sin relation med maken Niclas Wahlgren, ”Robinson”-gänget visar snyggaste och skönaste julmodet och vi har en gripande intervju med Heberson Viera da Costa, som föll offer för ”Lasermannen” John Ausonius 1991. Han berättar för Söndags Lennart Håård hur Malmödåden får alla hemska minnen att komma upp till ytan igen. Dessutom: vi konstaterar att långdraget tantrasex är passé (vem har tid?), kort och kärnfullt gladsex är hippt. Ni får massor av tips på hur ni maxar njutningen när det måste gå undan i bingen.

Och som ännu en tidig julklapp, skickar vi med en extratidning där vi berättar om Aftonbladets alla andra härliga magasin och delar ut prova-på-kuponger till ett värde av 134 kr! 

Vi ses i Söndag. På söndag!

/Erika

PS// Vill du ställa en egen fråga till Maria Montazami? Gå in och ”gilla” oss på vår nya sida på Facebook!    

Jag fick tips om livstilstidningen Eco + Waza av journalisten Peo Ekberg och åkte till Naka Kunitachi för att besöka redaktionen. Efter 40 minuters tågfärd från Shinjukustationen blev jag osäker om jag tagit rätt tåg, det finns 63 nedgångar till Shinjukustationen och själva stationen under jorden är lika stor som Söder i Stockholm. Hua, men det visade sig vara rätt tåg och chefredatören Reina Ogatsu stod snällt och mötte mig vid entré till tågstationen.

Reina Otsuka pratar oförskämt bra engelska, hon har bott i New York och studerat ekonomi på Berkeley i Kalifornien. Hon berättar att händelserna i USA 2001 och 9-11 påverkade henne starkt när hon var där och hon bestämde sig för att ändra inriktning i sitt liv och satsa på saker hon brinner för. Ekologi, hållbarhet och japanska hantverkstraditioner. Sagt och gjort hon kontaktade sina barndomskompisar Naomi Ogatsu och Nanano Sonobe, som också studerat i USA och tillsammans startade de det tvåspråkiga ekomagasinet, Eco + Waza för fyra år sedan. De har även en webbshop med eko-fvänliga försäljning av noga utvalda japanska innovativa ekoföretag.

Reina ursäktar röra när vi anländer till tvåvåningshuset några kvarter från stationen. 

– Det ska bli ett ekocafé på nedanvåningen så huset är fullt av byggarbeterare, hoppas att du har överseende säger hon artigt. Redaktionen huserar på andra våningen i ett pytterum. De har tre anställda och resten är frilansverksamhet. Tidningen säljs på strategiska boklådor runt om i Tokyo som Tokyo, Shinjuku, Ebisu, Narita och Meguro stationerna, och når miljontals läsare varannan månad.

Chefredaktören Reina Otsuka på Eco-Waza tar emot på redaktionen

Naoma Ogatsu, Reina Otsuka och Nanao Sonobe på Eco+ Wazas redaktion i Kunatchi, Tokyo

Ordet waza har tre betydelse på japanske berättar Reina; hantverk, teknologi och färdigheter. Eco+ Wasa finansierar trycket och lönerna till reportrarna med webbshopsförsäljning.

– Jag ville skapa ett forum för hållbarhet och gamla japanska traditioner och smart hållbar teknologi. Det finns väldigt mycket gammal kunskap från äldre generationer som är ekologiskt hållbara och som inte tär på jordens resurser. Vi har tillexempel kontakt med ett urgammalt gjutjärnsföretag som tillverkar traditionella stekpannor enligt sama principer som de gjorde under Heian perioden (från 782 til år 1191). De är färdigrostade, rostar inte och företaget återvinner 75% av hela sin stålproduktion, berättar hon.

De säljer även Ume Zumi papper som görs av plommon och kol som absorberar lukt och fukt. Det här har man använt i hundratals för att bevara frukt och livsmedels hållbarhet under gamla tider. En av storsäljarna är lohas and beaury life-tvålet från Seto som är en salt  insjö i södra Japan. Den åker ner i min lilla shoppingbag! Helt fritt från tillsatser och produceras i låg skala något som är viktigt för att få komma med i Eco + wazas webb shop.

De säljer även bambu produkter, vinäger rengöringsmedel, sushiknivar och ekotvättmedel. De har 250 artiklar i webbshoppen. http://www.eco-friendly-japan.com/

salttvål från setosjön

– Vi har till och med förmedlat en trädgårdsmästare som vi skrev om i magasinet till Vancouver i Kanada som nu jobbar som på ett tre års projekt med att anlägga japanskinpirerade trädgårdar där, berättar hon och skrattar. Fler och fler japanska företag vill synas i deras webbshop och annonsera i deras femtio sidor tjocka livsstilsmagasin.

Reina med en av gjutjärnspannorna som tillverkas enligt uråldriga japanska traditioner. Håller garanterat hela livet och lite till…

Men Reina är benhård. Företagen som annonserar och vill ingå i deras webbshop måste uppfylla fem kriterier: De måste uppvisa ett kretsoppstänkande och ha återvinningsstrategier för sin produktion, de måste visa på miljömedvetenhet, lågskalighet i produktionen och vara ekosmart till konsumenternas fördel. 

Ett och annat slank ner i min shoppingpåse gjord av gamla tidningar. Eftersom jag kommer från ett kallt land tyckte de att en pingvin passade bra!

Reina,Nanao och Naomi utanför Eco-Wazas redaktion

I dag tog jag vägen till Yoyogi National Stadium i Tokyo via Shibuya. Världens största korsning ligger där, och kaos utbryter var fjärde minut när tusentals människor ska över på andra sidan. Det är också samlingsplats för unga fashionistas som visar upp sig utanför Uniqlo, Seibu och andra coola varuhus här.

Shibuya, Världens största vägkorsning?

Strax utanför Yoyogi National Stadium var det rockabillyfest. Det är det varje söndag och har varit så i evigheter. Hit till Harajuku kommer ungdomar för att visa upp sig sina färdigheter. Perfekt början på en volleybollfinal.

Rockabillydans utan för Yoyogi National Stadium i Harajuku, Tokyo

Inne i Yoyogi National Stadium var det fullt ös! Det blev en repris på förra VM finalen för damer när Ryssland vann VM finalen 2010 mot Brasilien.  Men brasarna började med att chocka Ryssland i en fullsatt Yoyogiarena när de drog i från med fem snabba poäng i första set. Natalia, centern Menezes och Jaquline dunkade in boll efter boll för Brasilien och Ryssland stod handfallna inför det snabba spelet. Inte förrän ett tiotal poäng in i matchen kunde Ryssland organisera sitt anfall. 

Ryskorna blev en besk tugga för Brasilien i VM finalen 2010

I femte och avgörande setet tog Brasilien ledningen med 2 snabba poäng men Ryssland hämtade upp och lagen följdes åt 4-4 blev 7-7.Thaisa smashade in 8-7 för Brasilien inför sidbytet men Ryssland hämtade upp direkt och drog ifrån till 14-11 när Brasilien tog en sista desperat timeout. Ryssland vann med 15-11 och försvarade därmed VM-titeln från 2006, mot samma lag, då 3-1, i samma stad.Tokyo.

Ryssland – Brasilien 3-2 (21-25, 25-17, 20-25, 25-14, 15-11). Japan knep bronset av USA i en femsettare och ni kan ju gissa om det utbröt glädjefnatt. Efter det var det  champagnesprut och ryktet säger att det blir guldfest i Roppongi för ryskorna.

Cool dj på prisutdelning efter VM finalen i Volleyboll

Glada ryskor efter VM finalen i Volleyboll

Volley Boo!

Det är lördag kväll och allt är väldigt välsignat. Det är lugnt och städat och skönt. Yngsta barnet har lagt sig och vi ska se ”Alice i underlandet” och äta chipsstjärnor med tjejerna. Mellanbarnet, sexåringen, kommer in i köket, lutar sig mot skafferidörren och suger på pekfingerknogen. Hon tittar upp i taket.

– Hej gumman, säger jag och häller upp stjärnorna i en röd plastskål.
– Mamma, vilket kom först? Hönan eller ägget? säger hon och tittar på mig.
Kväver en omedelbar impuls att be henne fråga sin far och säger i stället;
– Det är det ingen som riktigt vet, vad tror du själv?
– Jag tror att det var hönan, säger hon snabbt och självsäkert. Givetvis var det hönan, tänker hon där hon står endast iklädd för stora trosor. 
– Men var kom då hönan i från? säger jag och gör det lite svårare. 
Hon blir tom i blicken och tänker efter två sekunder, sedan säger hon med självklar övertygelse:
– Då tror jag att det var ägget som var först.
– Men var kom då det ägget i från?
– Fniss. 

Ett barnsligt fniss och inget mer. Diskussionen slut. Tänk om det vore så enkelt. När klockan är tre på natten och du har vaknat för att du är kissnödig. Du går på toaletten, snubblar fram i mörkret och kommer tillbaka till sängen. Nu ska det bli skönt att somna om, platsen är fortfarande varm. Och så: Vad ska jag göra i morgon? Har jag deadline i morgon eller var det på onsdag? Är det stängningsdag den här veckan eller nästa? Var slutar universum?

Ja, var slutar universum?
Och du söker svaret ensam i mörkret. 
– Vad betyder det att universum är oändligt?
– Där universum tar slut kommer väl en vägg. 
– Så vad finns bakom den väggen?
– Tja, där är det bara svart. 
– Hur långt är det svart?
– Jättelångt, alltså verkligen jättelångt. 
– Och sedan då, vad kommer sedan, efter väggen och det svarta, vad finns där?
– Fniss. 

I köket står sexåringen kvar och tjyvstartar på chipsstjärnorna med flinka fingrar. Jag häller upp äppeldricka i en kanna och ställer fyra glas på en bricka. Det är skönt med barn ändå, de är inte så svåra. De ställer en av livets svåraste frågor och får inget svar och ändå är de nöjda. Det behöver inte vara så svårt och vilken bra mamma jag är ändå som har lyssnat och pratat med mitt barn och gett henne absolut ingenting och ändå löste det sig. Jag är bra. 

– Mamma, varifrån kommer eld?
– Nu börjar FILMEN. 

Le Ann Rimes var en populär sångerska tills hon råkade falla för en gift man och bli ihop med honom. Sedan dess kallas hon ”horan” och ”hemförstöraren”, bojkottad och snudd på bränd på bål. När tidningen Shape satte henne på omslaget möttes de av så massiva protester att chefredaktören bad om förlåtelse och kallade alltsammans för ett ”fruktansvärt misstag”. 

Samtidigt hämtades Charlie Sheen på ett hotellrum där han kalasat på kokain och en lyxprostituerad kvinna. Ny skandal, samma gamla ingredienser. Hans liv är en oändlig loop av droger, hustrumisshandel, otrohet och eskortfirmor. Så varför är LeAnn en bespottad byhora medan Charlie är som teflon mot skandaler – han bara fortsätter jobba? 

Tja, till skillnad från LeAnn är Charlie en man. Han har också, till skillnad från Lindsay Lohan som anses ”omöjlig att anställa” efter sina knarkeskapader, rykte om sig att vara pålitlig att jobba med. Visst, Charlie hotade sin exfru med kniv, men han dök åtminstone upp på inspelningarna i tid. Till skillnad från Chris Brown, som pucklade på Rihanna, har han inte gett sig på någon med fler fans än han själv. Och till skillnad från korsriddaren Mel Gibson finns det inget skenheligt över Charlie. Tvärtom får han rekordlön för att spela en halvalkad horbock – som också heter Charlie – i ”2 ½ män”. Men framför allt: han fortsätter dra in pengar åt sina chefer så länge publiken fortsätter förlåta honom.