… Om världens fem bästa – och ett absolut krav från programledaren – samtidigt de MEST ÖVERRASKANDE duetterna. Gissa vem som vann?

En ledtråd:

En annan:

Lyssna här och gör det nu. Jag dyker upp efter prick en halvtimme. Länken:

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3861

Trevlig Söndag

/T.

Det sägs att Facebook gör narcissister av oss. Det tror jag inte på. Men FB ger narcissisten en arena, en publik. Jag säger: Tack! Jag kan förvisso dribbla av en hel värld, men varför göra det inför tomma läktare?

Därför sitter jag framför datorn en kväll och börjar gråta över de misslyckade narcissisterna.

De kanske skriver på Fejjan: ”Fikat och fyllt en tvättmaskin, hi hi hi :-)”. Och sen trycker de på ”gilla” för sitt eget inlägg. Sen händer inget. Ingen ”gillar” det de har skrivit. Ingen kommenterar det.

Ingen är så ensam som en ensam narcissist.

Så jag tar upp saken på FB för att muntra upp: ”Jag noterar att det förekommer folk som gör inlägg på Fejjan och sen trycker på gilla-knappen för det de nyss själva skrivit. Gulligt”.

Jag får i gång en tråd på 25 inlägg. Drottningen från Midsommarkransen, Susanne, ger sig in i matchen efter ett tag: ”Det är väl ungefär som när man drar av några lappar från sin egen pappersannons på Icas anslagstavla. För att öka på intresset…”.

Den kapitalistiska räven!

Men snart är hon tillbaka med empati: ”Eller så kan man dra lappar från andras annonser så att de blir glada och inte förlorar hoppet över att få sitt gamla dockskåp sålt”.

Jag svarar: ”Eller så kan man dra av ALLA lappar för att döda konkurrensen… Åh, fy fan, jag känner på mig att du gjort det – din lilla rackare”.

Då kontrar Susanne med ett inlägg som jag sen dess i både vaket och sovande tillstånd har på näthinnan:

”När jag var liten fick jag inte vara med och spela ’Nya finans’ med min brorsa och kusin. De tyckte att jag var för liten och trist. Då stoppade jag in tärningarna i stjärten för att INGEN skulle VILJA spela ’Nya finans’ mer efter det. Gissa vem som skrattade sist! Snacka om att kvickt döda all spelglädje…!”

Susanne jobbar i dag på den kommunala förvaltning du vänder dig till när tillvaron är mer eller mindre på sned. Hon har fortfarande häcken full.

Egentligen var ju inte Cornelis Vreeswijk något för mig, jag var på Roskildefestivalen för att se Iggy Pop och Hoodoo Gurus. Men efter en rätt vild natt och en småseg morgon drog festivalen 1987 igång igen framåt eftermiddagen och en av de första ut var just Cornelis.

Efter den konserten stod det klart att gubben var lika mycket rock’n’roll som Iggy. Publiken gick bananas och konserten fick avbrytas ett par gånger då folk klättrade upp i tältställningen så hela klabbet höll på att rasa ihop. Och mitt i allt kaos satt Vreeswijk och drog sina låtar.

Därför känns det helt rätt att Hans-Erik Dyvik, mer känd som Hank von Helvete i norska kultpunkbandet Turbonegro, spelar Cornelis i nya filmen med samma namn.

Mitt i norrmannens eget kaos.

Och därför bör du läsa Tors S Börjessons intervju med Hans-Erik Dyvik i veckans Söndag. Går du inte igång på det finns det massor av annat bra i tidningen, kolla in förstasidan här ovan.

I dag tog jag en promenad från min lägenhet i Roppongi upp via Omotesando fram till Yoyogistadion där VM för damer i volleyboll avgörs i dag och i morgon. En promenad på några kilometer. En LOHASs promenerar ju och fönstershoppar för här handlar det inte så mycket om återvinning även om Dolce & Gabbana har återvunnit den bekanta snöstjärnan från svensk hemslöjd i hela sin vinterkollektion. 

Omotesando är Japans svar på Paris Champs-  Élysées. Paradgatan nummer ett här i Tokyo. Här ligger Yohji Yamamoto och Issey Miyaki granne med D&G, Chloé och Cartier. Snofsigast är nog Comme des Garcons byggnad och Pradas enorma luftbubbla designad av Herzog & Meuron. Mina favoritbutik Shu Uemura har flyttat rakt över gatan till en ny butik, mer om det en annan dag.

Pradas skrytbubbla i Omotesando

Comme des Carcons sfäriska byggnad i Omotesando

Det pågår ett volleyboll-VM i Tokyo också! I Yoyogistadion, gamla olympiastadion vid Harajukustationen.

I dag var det semifinalerna för damer som avgjordes.

Yoyogistadion i Tokyo. Volleyboll VM för damer 2010

USA hade inte mycket att sätta emot när rysslands långa spelare Gamova (2.02), Sokolova (1.92) och och Goncharova (1.94) satte in en högre växel i Yoyogihallen i Tokyo under den först semifinalen.  USA i sin tur hade bästa utdelning på med centerspelet från Akinradewo Foluke och högerkanten Destinee Hooker, som ensam plockade 23 poäng åt USA. 

RUS-USA 3-1 25-16, 13-25, 25-19, 25-21

Destinee Hooker smashar förbi det ryska blocket i VM-semifinalen

Längst i klassen, ryskorna Sokolova, Gamova och Merkulova

Den andra semifinalen mellan försvarsspecialisterna Japan och Brasilien var en intensiv femsettare med många fantastiska räddningar från båda lagen. Natália och Fabiana för Brasilien var dominerande i anfallet och liberon Fabi gjorde en fantastisk bicicletaräddning vid spelabänken i det tredje setet som till fick applåder och visslingar av den 12 000 och fullsatta Yoyogiarenapubliken. Ljudnivån i hallen är enorm när alla i publiken klappar med  de långa balongpinnarna, volleybollens vuvuzelor!  I femte set följdes lagen åt poäng för poäng upp till 5 -5 sedan fick Brasilien ett litet försprång som de höll setet ut,

Saoris stora stjärna Ebata Yokiku smachade otröstligt på högerkanten men efter drygt två timmars spel kunde Natalia Pereira slå in matchbollen (23p).

BRA – JPN 22-25, 33-35, 25-22, 25-22, 15-11.

I morgon blir Ryssland och Brasilien som spelar  VM -finalen  i Yoyogistadium i Tokyo 2010. 

Japans stora stjärnspelare Saori kommer inte förbi det brasilianska blocket

Entusiastisk volleybollpublik under VM semifinalen i Yoyogistadium, Tokyo på lördagkvällen

Jag fortsätter min jakt på gröna vattenhål i Tokyo och hur stor är sannolikheten att man träffar på en svensk ekonörd i den här 32 miljonersstaden? En skåning dessutom, som ska till ekomuseet Ecokkuru-Koto i Shiomi? Jo det sker! Peo Ekberg heter han och när jag sitter på tunnelbanestationen Tokyo (den är stor vill jag lova) på JR Keiyo-line tåget på väg till Shiomstationen, kommer han stegandes med bambuväskan i handen. Peo är ekokonsult och grundare till företaget Oneworld i Japan. Han har bott här i 20 år och i dag ska han hålla föredrag för ett hundratal japaner på temat ”Hur ekosmart är du”.

Shiomi som ligger  i norra Tokyo och existerade inte för 400 år sedan som plats. Då var det vatten här. Nu har det blivit land tack vare miljoner människors sopor. Ecokuru-Koto museet är beläget på ett gigantiskt sopberg och likaså är Disneyworld och IKEA som ligger några stationer bort på samma linje. Rolig tanke.

Ekomuseet Ecokkuro-Koto i Shiomi är inslaget i solpaneler

Vad passar bättre än att lägga ett ekomuseum här som är ett upplevelsemuseum med gröna ytterväggar och solpaneler som försörjer byggnaden med el. I museét kan du testa hur ekosmart du är. Kolla på hur jordens resurser fördelas. Hur mycket energi du gör av med i veckan och lära dig sopsortera (för dig som är upp till fem år gammal!).

Museeguiden Shinri Makioka förklara för barnen hur man tar hand om träden

Peo Ekberg föreläser på japanska och det är inte många ord jag snappar, men många av bilderna är från Sverige med goda exempel på hur Sverige löser sina hållbarhetsproblem. Som att bussarna till Arlanda kör på rapsolja och cykelvänliga lösningar i Malmö. Reduce, reuse och recycle är saker som jag snappar under det två timmar långa föredraget.

– Det är viktigt att ge folk hopp och inte skrämma. Jag vill visa på enkla saker som man kan göra själv i vardagen. Göra val som är smarta för naturen och samhället helt enkelt och välja bort sånt som är onödig. Det kan vara en så enkel sak som att ta med sig en tygkasse när man handlar. Det blir många platskassar under året, förklarar han som också berättar att  Sverige kan lära japanerna mycket om hållbarhet.

Meteorolog Peo Ekberg? Nej, ekokonsulten Peo visar hur mycket plast och sopor som flyter runt i våra världshav.

Efter föredraget träffar jag två av deltagarna på föredraget Laini Ezaki från Tokyo och Nobuhiko Kawai från Chiba. De var båda fascinerade över bilderna på svenskar som komposterar sitt avfall.

– Jag har läst Peo Ekbergs bok om hållbar utveckling och jag var intresserad av att lära mig mer om hur man kan leva ekosmart, berättar Laini Ezaki som definierar sig själv som en LOHAs person och som intresserar sig för hur hennes livsstil gör avtryck på planeten.

Nobuhiko Kawai och Laini Ezaki två besökare på Ecokkuru -Koto

– Lohasbegreppet slog igenom på allvar här i Tokyo 2005, jag tror att det var en reaktion på den ekonomiska tillväxten och alla framgångsrika män med mörka kavajer och portföljer som stressade runt. Nu har man börjat tänka efter och fundera på hur hälsosam den här livsstilen är, säger Laini som tagit lohasconceptet till sig och definierar sig själv som en lohas.

– Jag försöker leva som en lohas. Jag försöker göra smarta val och tänka på hur jag lever. Jag åker kommunalt, cyklar och jag återanvänder tvättvattnet och slösar inte på vatten i onödan. Däremot skulle jag vilja kompostera mera, säger hon.

Laini Ezaki kollar in utställningen om biotoper på Ecokkuro -Koto

Nobuhikoo i sin tur har gått en hel utbildning om eko-hållbarhet och hans stora mission är att lära ut till barn hur man ska bli ekosmart.

– Jag vill lära mig allt om återvinning och hållbarhet, det var därför jag kom hit. Jag vill vara en förebild för unga så att de kan se att det inte är omöjligt att leva smart utan att göra avkall på bekvämlighet, säger han.

Nobuhiko Kawai har gått Oneworlds utbildning i ekologisk hållbarhet.

– Lohas är ett imageskapande koncept. Att vara en Lohas är något bra i Japan och japanerna gillar goda förebilder därför har Lohas fått sådant genomslag här tror de båda. 

Ekokonsulten Peo Ekberg, svensk föreläsare i Tokyo.

En veckas sopor. Jag försöker hålla igen…

Museet från insidan.

http://www.ekokkuru-koto.jp/

öppet  09-17.00 varje dag. Tel 03-3644-7130

Adress: 135-00 52 Tokyo-to Koto City Shiomi 1-29-7

Hej alla Söndag-läsare! Idag är eder nöjeskrönikör förkyld och har mest bara snor i hjärnan. Sitter på ett fik och tankar mig själv full med grönt te medan jag skriver en krönika om Sandra Bullock som publiceras i tidningen nästa vecka. Jag frilansar ju och träffar därmed den sköna redaktionen alldeles för sällan – men just idag ska de vara tacksamma för att slippa den Strandbergska smitthärden. De övriga gästerna på det här fiket har inte samma tur.

Men en väldigt rolig grej som hänt idag är att jag ÄNTLIGEN får berätta om min kommande tonårsbok Cirkeln, som ges ut av Rabén & Sjögren i vår.

Det är jag och en kompis, manusförfattaren Sara Bergmark Elfgren, som skrivit den tillsammans. Tänk er Fucking Åmål och Twilight och Mitt så kallade liv och Buffy the vampire slayer, ungefär, men utan vampyrer. Och lite Twin Peaks, om det låg i Bergslagen. Skräck och kärlek, med andra ord. 

Såhär beskriver förlaget vår bok:

Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. Höstterminen har just börjat när en elev hittas död på en av gymnasieskolans toaletter. Alla förmodar att det var ett självmord. Alla utom de som vet sanningen.

En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De har inget gemensamt. De vet inte hur de kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva.

Ärligt talat, jag är så fruktansvärt stolt över det här projektet.

Jag hoppas att ni vill kika in på min blogg och läsa mer om boken här!

Jag och Sara, under en paus i skrivandet i somras.

Man Rays fotografi:

Det började med en midsommarfest på en terrass svävande över Liguriens riviera i Camogli några mil utanför Genua. Jag var ung. Hon var yngre och vacker. Det var Midsommarafton. Jag ville säga nåt som kunde föra oss närmre. Jag sa:

– Har du läst Dante?

Hon tittade på mig med en intensiv, brunögd blick som klart och tydligt talade om att jag var, i normala fall, helt dum i huvudet, men i det här fallet bara från ett annat land. Vilket stämde. Jag var svensk.

– Har. Jag. Läst. Dante. Jag. Kvävs. Av. Dante. Jag. Skiter. I. Dante. Jag. Hatar. Dante.

Jag förstod med ens att Dantes ”Den gudomliga komedin” var nånting man tvångsmatades med, om man var från Italien, från dag ett i klass ett. Jag förstod det – samt att jag inte skulle få nåt sex. Raggningsfraser har aldrig varit min grej.

Sen gifte vi oss. Sant. Ja, vi hoppar lite i handlingen här. Det är semester. Madrid. Hon har just gått ut universitetet: 180 poäng med spets i allt. Vi hänger på Plaza Mayor och efter några glas går vi ner till kvarteren bakom och det är gatufest där. Käk, salsa på max, Cava, folk, folk, folk… Och dans.

– Gud, jag har SÅ stor rumpa. Tore, tycker du att jag har stor rumpa? Säg ärligt! säger Beatrice från Genua, för hon heter så och är från Genua, min fru.

– Jag tycker inte att den är stor, säger jag.

– Titta på den!

– Du ser ut som en cello. Som Man Rays berömda fotografi. Dina smala axlar, din smala midja, de utsvängda höfterna… Cello, det är en liknelse, och ett vackert instrument, din rumpa är grejen. Jag älskar din rumpa.

– Jaha. Jag har alltså stor rumpa. Du sa att jag INTE hade det. Och nu säger du att jag har det. Hur ska du ha det?

– Jag har inte sagt…

– Jo, du säger det. Det. Är. Ju. Just. Det. Du Säger! Att jag ser ut som en CELLO, att jag har en JÄTTERUMPA!

Jag skulle kunna påstå att jag är inmålad i ett hörn. Jag vet inte om jag är det. Men jag är bara så trött.

– Ja, du har stor rumpa.

Hon springer hem till hotellet och jag springer efter och jag tänker: Det måste finnas ett enklare sätt att leva på än i skuggan av en italiensk stjärt med dålig självkänsla i Madrid.

STRANDBERGS KRÖNIKA 7 NOV:

TV4:s svenska version av ”Biggest
loser” är det senaste exemplet på hur våra kopior av amerikanska dokusåpor alltid blir mycket blekare. Det sägs
ofta att det beror på att amerikanerna har så otroligt många fler människor att välja bland när de letar deltagare. Och så är det förstås. Men framför allt handlar det om att amerikaner överlag är så fruktansvärt bra på att prata.
Särskilt om sig själva. Till och med suputarna
i ”Jersey shore” är bättre på att artikulera sina känslor än de flesta av oss svenskar.
Den amerikanska drömmen och den amerikanska folksjälen gör dem till födda dokusåpadeltagare. Men dessutom märks det att USA är ett land där det ingår i alla collegeutbildningar att lära sig prata inför folk. Amerikanerna står där framför ”Project Runway”-juryn eller sitter i ”Dr Phil”-soffan och beskriver vad som hänt, hur de känner, vad de tror och vad de tycker. De tar sig själva och sin rätt till en åsikt på allvar. De är tydliga, fokuserade och engagerande. Jag kan avundas amerikaner det där. 

Under tiden sitter vi svenskar framför kameran och hummar och brummar lite vagt om det som händer runtomkring oss. Lite gnälliga och smånöjda om vartannat. Lyssnar hellre på andra än pratar om oss själva. Sympatiskt, kanske. Men det blir inte mycket till show av det. 

Blev kopia av originalet, trots svett och tårar

MALIN WOLLINS KRÖNIKA 7 NOVEMBER:

Kallelse till cellprov den 26 oktober klockan 10. Sablar. Om jag lägger tillbaka den i kuvertet och låtsas som ingenting så kanske det aldrig hände? Om en kallelse ignoreras har den då ändå skickats? 

Hu. Det är illa nog att ligga blottad inför landstinget när det ska födas fram ungar, ska man utöver detta dessutom gå och ta prover byxlös?

Jag vet att det är för mitt eget bästa och att det är en billig försäkring men kan man inte ta ett prov från… fingret? 

Ett enda cellprov har jag tagit trots att jag är över 30. Jag tror att det beror på barnafödslarna. Barnen har skonat mig. För jo, jag föder hellre barn än tar ett cellprov. 

Första gången jag fick en tid som var ”reserverad” för mig kom jag dit bara för att springa rakt in i en kö som ringlade sig ut genom entrédörren. ”Här står jag inte som ett kreatur på väg till slakt. En man skulle aldrig köa för att kolla om snorren mår bra så varför ska jag”, tänkte jag för mig själv och gick förnärmad därifrån. Det enda man ska behöva köa för är bokreor och designsamarbeten på H&M. 

Något år senare kom jag tillbaka och hade bara fyra före mig i kön. Det var hemskt och kallt och efteråt fick man inte ens en liten leksak från en plåtask. Inte ens en gratiskondom med jordgubbssmak fick jag. 

Så blir det alltså dags igen och jag vill vill vill inte. Gruvar mig och tänker på gynstolen med sina kalla benstöd i plast som aldrig är anpassade för en giraff som jag, hur man alltid måste fram med rumpan, fram med rumpan och så lite till och så ändå lite till. Vem har någonsin satt sig i en gynstol och satt sig rätt från början? 

– Nu tar jag dig, säger en barnmorska(?) som kommit ut i väntrummet där celltjejer blandas med gulliga par som väntar första barnet. 

Hon pekar på mig där jag sitter med senaste numret av Vi föräldrar. 

Och jag vill ju få det gjort men jag vill också bara sitta kvar och läsa och lalala allt är bra. 

Jag följer henne in i ett litet rum med vikskärm och gynstol i ljusblått skinn. 

– Jag ska bara ställa ett par frågor först, säger kvinnan. 

– Ska jag ta av mig byxorna nu? frågar jag och försöker att inte framstå som en 15-åring som vill ha minipiller. 

– Nej, du kan behålla dem på, det blir trevligare för dig. 

Behålla dem på? Jag får behålla dem på! tänker jag men inser att hon menar nog bara ”medan jag ställer mina rutinfrågor till dig kan du ha byxorna på, sedan åker de av fortare än du kan säga: lång plastmojäng på ett rostfritt fat”.

Hon ställer sina frågor och jag svarar lydigt. 

– Då kan du sätta dig i stolen, säger hon och sätter sig på sin pall söder om tortyrfåtöljen. 

Jag kliver fram. Och hon säger:

– Du har ju inte tagit av dig byxorna.

Och jag skäms. Går in bakom vikväggen och krånglar av byxorna modell tight fit(t) men måste bara ställa en sista fråga;

– Får jag behålla strumporna på?

Veckans VAD I HELA FRIDEN?

Det är lite fuck everybody över vår menlösa drottning ändå. Trots den senaste tidens hätska debatt om huruvida minkfarmer ska bli olagliga anlände skräcködlan, förlåt Silvia, till årets riksmöte iklädd en lång fyllig kappa av minst 30 ihjälstressade minkrövar. Det kan ju förstås vara så att Silvia helt missat diskussionen men visst är det roligt om hon gjorde det bara för att retas?

Efter ett cellprov kan man prova en söt kjol på HM. Då känns det genast lite bättre.

 

Erika Scott?

Sookie Stackhouse?

Vilken kändis är du lik? Redaktionsfrågan den här veckan är apropå vår ”Lika som bär”-special. Många säger att jag ser ut som Pernilla Wahlgren, men minst lika ofta får jag höra: ”Oj, vad du är lik min svägerska/syster/kusin/bästa kompis”.
Varför? Inte vet jag. Kanske har jag ett typiskt svenskt dussinutseende, kanske påminner mitt kroppsspråk och min mimik om många andras.
När jag bodde i England tyckte britterna så klart att jag hade kunnat vara Ulrika Jonssons syrra: ”Daaaaaarling, you look exactly like Oooooolrika”, lät det till höger och vänster, men jag tror de flesta mest såg det blonda håret och jämförde vår svenska twang.
På Brommaplan häromdagen utbrast en fullgubbe när han fick se mig:
– Hej, på dig Katrin Krabbe!
Att ha ansiktsdrag av en tysk friidrottare som tillhörde världseliten på 80-talet, är ju inte heller fy skam, men den ”Lika som bär”-jämförelsen jag är mest stolt över är Anna Paquin – skådisen som spelar kavata Sookie Stackhouse i tv-succén ”True blood”. Både Emelie och Veronica, redigerare här på Söndag, påstår att jag är söta Annas dubbelgångare. Tack – det känns nytt, hippt och fräscht att ha Alexander Skarsgårds motspelerska som sin avbild.
Aningens mindre creddigt är det att se ut som en av skolbespisningens mattanter. Men det gör jag också, enligt fotograf Stefan Mattsson. Åtminstone direkt efter att jag hade testat ett light lyft i form av laserbehandling. Bildbeviset och artikeln hittar ni i veckans SÖNDAG som en del i vår 21-sidiga plastikspecial (som vi gjort efter ivriga påtryckningar från er läsare). High tech-behandlingen lär på sikt göra mig (nåja) lika vacker som egyptiska drottningen Kleopatra.
Och hon duger ju också som look-alike.