Tjena, Benny

Det finns folk som jag räknar som mina närmsta vänner som har sagt att jag har mindervärdeskomplex.Jag förstår varför de sagt som de sagt, mina vänner, de har sagt det för att jag idoliserar väl valda andra människor med hela min själ och hela mitt hjärta och – ibland – hela min könsdrift.

Nu tror ju jag att det förhåller sig precis tvärtom, det är de som – ofta av princip – inte kan tillåta sig att ha idoler som faktiskt har mindervärdeskomplex. De känner: Beundrar jag nån annan utplånar jag mig själv. Men bra själkänsla handlar ju faktiskt om att i stort sett ingenting kan utplåna en själv i ens egna ögon. Den med bra självkänsla känner: Jag duger.

Så – jag beundrar Keith Richards. Så – jag beundrar dig, Benny. Så – jag beundrar Juliette Binoche och Penélope Cruz (det är här sexualdriften kommer in). För att bara nämna några av många.

Benny, vi träffades första gången när jag 6 år gammal satt på farsans axlar och såg dig i Hep Stars i en folkpark strax utanför Falkenberg.

Sen hade jag förmånen att ha din son Ludvig mitt emot i mig i några veckor i slutet på 1990-talet. Han var praktikant på Aftonbladet. Sen sågs vi på Kvarnen. Han berättade att du inte var så värst omtumlad av alla hyllningar som kom ABBA:s väg. Men att du blivit lite impad när Keith Richards en kväll, antagligen en sen kväll, hade gått ut från sin svit på Grand Hotel under ett turnéstopp i Stockholm och ställt sig på balkongen, under himlen och måsarna, mitt emot Slottet, och till eget ackompanjemang på akustisk gitarr lirat ”Thank you for the music”.

Och ropat mot stjärnorna:- Where the fuck is Benny Andersson!

Allt hänger ihop, hela universum, om man bara är där och tänker efter.

Som när jag läser en intervju med dig i tidningen Vi. Du pratar om ABBA:s låtskatt:

– Om man spelar musiken ren, utan alla pålägg. Bara ett rent ensamt piano så kommer det fram nåt annat.

Det som enligt dig kommer fram är ”Förklädd melankoli.”Jag fick gåshud när jag läste det.

Vore det inte en fantastisk upplevelse att få höra dig klä av melankolin naken? Mitt svar: det vore bortom fantastiskt.

Men inga så kallade stora musikalröster, tack. Ring Annika Norlin – hon som är Säkert! – jag tror att hon bor i Umeå. Hon satt i likhet med din son Ludvig mitt emot mig och vid sidan av mig också, som journalist på Aftonbladet, ta mig fan om det inte var samtidigt, och hon sjöng på mitt senaste bröllop (helt och hållet min exfrus förtjänst, men ändå…).

Och du, Benny, du har redan kommit på en fullkomligt fantastisk albumtitel: ”Förklädd melankoli”.