Romanen ”Beautiful Losers” (1966):

Leonard Cohen är en skön förlorare:

Mick Jagger är en skön förlorare:

Keith Richards är en skön förlorare:

Men skönast av alla sköna förlorare är Micks lillebrorsa Chris Jagger:

Harry Schein: ”Döden är ofrånkomlig. Redan av det skälet är livet ett misslyckande”.

Samuel Beckett: ”Alltid försökt. Alltid misslyckats. Det spelar ingen roll. Försök igen. Misslyckas igen. Misslyckas bättre”.

Ni förstår: ingen vinner. Ingen. Alla förlorar. Valet står aldrig mellan vinst och förlust i den här tillvaron. Alltid mellan förlust och förlust.

Meningen med livet är att bli en skön förlorare, och inte en ful eller dålig en, för högre kan ingen nå. Allt annat är fåfänga och patetik.

2006 ramlade Keith Richards ner från en palm – om det nu var en palm – men han ramlade i alla fall ner och blev den första i människans historia att bota en bakfylla med hjärnkirurgi.

Giget på Ullevi, liksom flera andra, fick ställas in och när det senare på sommaren var dags för comeback för Stones med en återuppstånden Keith Richards tänkte jag: Chris Jagger, undrar hur han har det?

Jag åkte till London och träffade honom och medan Mick Jagger, brorsan, sprang ut på San Siro i Milano inför 65 000 åskådare klev Chris upp på en svag ursäkt till scen på restaurang Pizza in the Park vid Hyde Park Corner och uppträdde inför, tja, 27 personer i ett rum som rymde gott och väl 500 pers.

Chris var vid tillfället 59 år och hade en karriär som spände över 33 år och sex album. Men han befann sig ännu på ställen av en storlek som hans bror befunnit sig på när han var 19.

– Jag är stolt över Mick. Men om också jag håller på med musik, varför ifrågasätta det? Som om jag bara hängde på i kölvattnet. Det försvårar mitt liv, men jag bryr mig inte. Vad ska jag göra, byta namn, sa Chris.

Nog hade jämförelserna dem emellan varit mindre om han, säg, jobbat som ekonom eller jurist. Men det var inte ett alternativ. Det var musik till vilket pris som helst – även förnedring.

Chris Jagger är en skön förlorare. Jag tar av mig hatten för honom och bugar tills pannan krockar med golvet.