Hello, Patti, min älskade fru. Keith Richards här, din trogne make. Jag borde ha skrivit tidigare men det har varit mycket på sista tiden.

Fan, jag klarade mig undan knarkåtalet efter razzian mot Redlands 1967, jag klarade mig undan åtalet för innehav av ett halvt kilo heroin i Toronto 1977 – de fattade grejen, att det faktiskt var för eget bruk och jag dömdes bara att göra ett gig för blinda. Hade väl räckt om jag gett dem en skiva, de kunde ju ändå inte se mig.

Bisarrt, men långt mindre bisarrt än det här.

Fem års fängelse på Hall, en sluten anstalt utanför nåt som kallas Södertälje – allt det, bara för att jag har misshandlat och mordhotat en journalist!

Seriöst, vart är världen på väg? Snart blir det väl olagligt att snorta sin farsas krematorieaska också. Sorry, baby, jag bara skojar, vet att du inte gillar att jag drar upp det där men, som du vet, det var nånting jag sa på SKÄMT redan från början.

Men försök att skämta med journalister. Motherfuckers, varenda en. Utom Tore S Börjesson, han regerar.

Jag delar cell med Plura Jonsson. En svensk rockstjärna som sitter för kokain. Det var lite kyligt i början, du vet att jag är misstänksam till naturen och orden ”svensk” och ”rockstjärna” funkar var för sig, visst, men inte tillsammans. Fast jag har fått ändra mig där.

Plura har ett lager av grymma låtar. Favoriten just nu är ”Nånting måste gå sönder”. Min typ av ackordföljd. Min typ av text.

Vi funderar på att göra en Johnny Cash och gigga här inne. Fängelsechefen, Rune Larsson, är skraj. Han säger sig ha taskiga erfarenheter av kriminell kultur sen han tillät Lars Norén att sätta upp en pjäs med två nazister och en snubbe som var dömd till 14 år för typ 27 bankrån. Jag svarade:

– What the fuck has this got to do with me and mister Plura Jonsson?

Jag väntar på svaret. Till dess. Kyssar, krama kidsen från mig och var lugn: det finns inga palmer på Hall. Det finns inte ens gräs, he he he…

Keith.