Steffes höghus i Farsta:

Min farsa hade tagit oss en eller två gånger i veckan till Eriksdalsbadet. Jag var en snabbsimmare, men Steffe var snabbare. Jag slog honom dock i bordtennis och en sund terrorbalans byggd på ömsesidig respekt var etablerad.

Fysiska utmaningar var kicken. Hoppa från tian i hopptornet på Eriksdalsbadet? Vi gjorde det. När vi var 10.

Två år efter det här flyttade finnen Pekka in i Steffes hus på Larsbodavägen i Farsta.

Pekka var 14 och gick på en särskild skola för losers. Han kunde bara hävda sig genom att vara bäst på att vara värst.

Det fanns ingen kalkyl bakom Pekkas handlingar. Vad är det sämsta som kan hända om jag gör det här, och vad är det bästa som kan hända, står risken i proportion till den möjliga vinsten? Pekka ställde sig aldrig sådana frågor. Han var, med andra ord, dum i huvudet och dåliga nyheter.

Den här vackra vårdagen kom jag cyklande över bron som skilde mitt hus från Steffes. Jag såg Steffe och tog vänster vid brofästet och cyklade nerför backen och under viadukten och fram till hans port. Pekka var där och exalterad.

Han hade slagit av plasthöljet till en stickkontakt och höll i spröten. När han körde upp dem i hålet uppe i framkanten av hissgaveln var det som att dörren hade slutit till. Fast den var öppen… Sen tryckte Pekka ner hissen till våningen under och Steffe satte sig på huk på hisstaket på våningen ovanför. Pekka stod i hissen och tryckte på knapparna. Steffe åkte på taket.

– Tore, prova, det är superhäftigt, sa Pekka till mig.

– Kan inte, jag är på väg till fotbollsträningen och måste sticka nu, sa jag.

När jag senare var på väg hem och cyklade över bron från andra hållet såg jag Steffes mamma stå på knä med händerna för ansiktet bredvid ambulansen utanför porten. Folk hade samlats runt omkring och glodde. Pekka syntes inte till. Steffe hade tappat en sandal, böjt sig ut över hisstaket, tittat efter den och fått skallen krossad av en mötande bjälke.

Han blev 12 år.