Villajakt – nu utan skam i kroppen

Jag har hängt över bostadsannonserna i över ett år utan att finna det där drömhuset. Villan som känns ”hemma”. Det har varit få objekt ute från området vi önskar hamna i. Några kåkar har varit alldeles för dyra, andra har osat fuktskada eller legat för nära stor väg. Jag har oroat mig för att oron för bostadsbubbla gjort att villamarknaden stannat av. Men, så plötsligt för två veckor sedan dök den upp, drömvillan. Ett lagom stort hus med fin trädgård, nära till bad och lekpark. Det var ingen lyxvilla, utan mer ett charmigt inbott hus som spelade i vår liga. Ett hus med potential, ett hus att växa och bli gammal i.

Jag blev kär. Förälskelsens pirr fanns i magen dygnet runt. Jag bar med mig ritningarna och i tanken flyttade jag in, möblerade, målade om och hängde upp gardiner. Bokhyllor från golv till tak i den möblerbara hallen. En bekväm fåtölj under riktad läslampa intill. Väggarna blev ljusa och svala i alla rummen, utom i barnens. Där tapetserade jag med glada citronfärgade ränder. Till och med svärmor fick ett eget rum: det minsta sovrummet, i och för sig, men det som hade utsikt över tomtens två äppelträd. 

Min svårflirtade man var med mig, för första gången tindrade även hans ögon över en villa. Sen började väntan på visning. Tiden gick plågsamt sakta, så som den ju gör när man räknar ner till en efterlängtad dejt. Min man ringde banken, kollade allt det praktiska. Vi fick grönt ljus och skulle kunna bjuda ordentligt vid en eventuell budgivning. Ha! Vi var så väl rustade att inget skulle kunna gå fel. 

Helgen före visningen körde vi förbi huset, långsamt och flera gånger, för att känna av atmosfären. Vi stannade bilen och lät vår dotter testa lekparken som angränsade till tomten. Lyckan i hennes blick när hon sprang mellan gungorna och den gungande hästen gjorde oss varma. Vänners ord ekade i mitt huvud: När man hittat det rätta huset så VET man, allt känns plötsligt rätt. För oss kändes det perfekt. 

I bilen hem sa min man:

– Vi kanske borde ringa på, erbjuda ett pris och göra upp med ägarna direkt.

– Så fräck kan man väl inte vara? Det vore ju fusk. Och dessutom taskigt mot mäklaren. Nä, nu är det bara några dagar kvar, sen jäklar! svarade jag. 

Så med två dagar till visningen skulle jag visa huset för mina föräldrar. Men plötsligt gick det inte att komma in på sidan. Jag försökte flera gånger, som en fluga som flyger rakt in i fönsterglaset gång på gång. Jag höll på tills jag fick en snyting. Visningen inställd. Villan såld! 

Va? Det tog säkert tio minuter innan jag fattade. Några andra skulle få bo i vårt hus. Några andras barn skulle gunga i lekparken. 

Efteråt visade det sig att mäklaren visat huset i smyg och sålt det utan att vi ens fick chansen. Vilket as! Det var tacken för att vi tog hänsyn till honom.

Nu, mina vänner, är det krig. Nästa gång drömhuset dyker upp (lär väl ta tio år) kommer jag inte ha någon skam i kroppen. Jag kommer att klättra in genom skorstenen med en ryggsäck full av kontanter om så behövs. 

Ska påminna mig om att allt är tillåtet, i kärlek och i krig. Och i husspekulanternas hårda värld!

Josefine Sundström