MATS STRANDBERGS KRÖNIKA UR SÖNDAG 6 FEBRUARI

Regissören David Fincher, som filmar amerikanska ”Män som hatar kvinnor”, har gjort Lisbeth Salander mer aggressiv och Mikael Blomkvist mindre ”promiskuös”. Det är lätt att tolka som ännu ett exempel hur sex skrämmer amerikaner mer än våld. Äktenskapsdramat ”Blue valentine” (svensk premiär i april) fick 18-årsgräns eftersom Ryan Gosling utför oralsex på Michelle Williams – medan våldtäkt, blod och död är vardagsmat i filmer med lägre åldersgränser. 

Det blir rätt absurt när man sätter upp regelverk för något så godtyckligt som moral. En film kan innehålla ordet ”fuck” upp till fyra gånger utan att bli barnförbjuden i USA, men bara om ordet används som en svordom, inte i ursprungsbetydelsen ”knulla”. Åldersgränserna blottar också skillnaden på manlig och kvinnlig nakenhet: En stjärt anses oftare ”naturlig” om den sitter på en man – på en kvinna blir den genast ”sexuell”. Och när det gäller genitalier är det ingen tvekan: Dinglande och till och med erigerade snoppar syns i exempelvis ”Ciderhusreglerna”, ”Dumpad”, ”Baksmällan”, ”Bruno” och ”Jackass”-filmerna. Däremot har en snippskymt utan undantag inneburit 18-årsgräns på amerikanska biografer. 

Som svensk är det rätt fascinerande. Att amerikanska barnaögon till varje pris måste skyddas från kvinnobröst, medan söndersprängda kroppar är helt okej. 

Det är skillnad på bomber och bomber, så att säga.

/Mats

Summan hamnar på 343 kronor. Jag drar obekymrat mitt Visakort, samtidigt som jag småsnackar med en ytlig bekant i Konsumkön.
– Eh, det står ”uttag medges ej”, säger killen i kassan.
– Va? säger jag medan rodnaden bränner på kinderna.
Jag stirrar dumt på kortet, stirrar sedan lika korkat på terminalens förnedrande meddelande om att kontot saknar cash.
Kassakillen skruvar på sig. Jag tittar skamset på bekantingen och undrar:
– Kan du betala för mig?
– Ja, jo, visst … svarar hon lite tveksamt., rasslar fram sitt betalkort medan jag gräver i fickorna och fiskar upp två hundringar. Jag ger dem till henne, samtidigt som jag förklarar med aningen för hög röst (så att det ska höras ända till köslutet, förbi Karamellkungens lösviktshyllor):
– JAG TOG FEL KORT! SÅ DUMT! DET HÄR ÄR JU TILL EXTRAKONTOT. MITT ANDRA KORT ÄR HEMMA… Helst vill jag dra på lite extra och påstå: ”Det kortet finns det sjukt mycket pengar på… ”, men jag avstår. Tänker att det är bättre att tiga ihjäl pikanta pinsamheter.
Sedan uppstår det en besvärande tystnad medan hennes mjölk, fil och grevéost blippar förbi kassascannern. Det känns som timmar innan processen är över och jag kan fly ut ur butiken, samtidigt som jag lovar min väninna:
– Jag åker hem och hämtar kontanter, sedan kommer jag till dig på momangen. 143 kronor, var det, va? Du, du får 150 spänn. Jag kommer direkt. DIREKT!
Känner du igen dig? Men varför är det så generande att bli stående utan kosing i en snabbköpskassa? Varför är det snudd på värre än att få brallorna nerdragna och stå med rumpan blottad mitt på Sergels torg? Det, mina vänner, reder Söndags Johan Gunnarsson ut i dagens tidning! 

Det pratas mycket om integration just nu. Hur vi misslyckas med att få invandrare att bli en del av det svenska samhället. Men som alltid är verkligheten varken svart eller vit. För 12 år sedan träffade Aftonbladets reporter Ulla-Lene Österhol och fotograf Urban Andersson familjen Kadrija i ett flyktingläger i Makedonien. 

Nu har Ulla-Lene och Urban träffat familjen igen, i deras vita mexitegelvilla i Laholm. Läs i veckans Söndag hur livet blev i det nya landet.

Ni som följer den här bloggen har kanske sett att jag, mer eller mindre ofrivilligt, har blivit utsedd till något av ett modeorakel. En ovan roll, minst sagt, men nu är det som det är och därför vill jag också passa på att lobba för veckans modereportage. Sportlovet närmar sig, det är dags att dra till fjällen och vi ser till att du är redo för after skin. 

Två smakprov, det finns mycket mer att hämta! I butik söndag och måndag.

FULLSTÄNDIGT ignorerad av läroplanen.

FULLSTÄNDIGT ignorerad av läroplanen.

FULLSTÄNDIGT ignorerade av läroplanen.

Elvis debuterade 1954 med ”That’s all right” och världen var inte längre densamma. 1965 kastade Bob Dylan in poesin i jukeboxen med ”Like a rolling stone”. 1967, när jag började skolan, släppte Beatles ”Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band” och rockmusiken förvandlades till konst.

Redan här stod det klart för varje människa med nån som helst sensibilitet: rocken var 1900-talets största kulturhändelse. 

Rock n roll sipprade in i tillvarons porer och influerade allt: film, foto, mode, konst, teater, design, litteratur, journalistik, politik, livsfilosofier och, tja, frisyrer…

Ni undrar: Hur avspeglade sig det här i skolan? 

Fick vi den självklara uppgiften att översätta och analysera Velvet Undergrounds låt ”Heroin” på engelskan? Stod läraren i bild och höll upp Velvets debutalbum – det med bananen – och undervisade oss i kungen av popkonst, Andy Warhol? 

Nämndes över huvud taget Pete Townshend, Bowie, Marvin Gaye, Zappa, Hendrix, och blev vi undervisade i deras verk? 

I helvete heller.

Under mina nio år i grundskolan och tre år i gymnasiet… Inte ett ord. 

Det ska ni inte förvånas över. Jag visste mer om de här sakerna när jag var 10 än vad mina lärare visste – för de visste ingenting. 

De var fullständigt obildade.

Där satt jag, omgiven av bottenlös ignorans och en läroplan blind för 1900-talets största kulturhändelse och slutsatsen var självklar: Allt det som betydde mest för mig betydde ingenting i skolan, alltså betydde skolan ingenting för mig. 

Lärarna hade fullt sjå med att tänka på annat. 

Jag minns lektionen i biologi i tvåan på gymnasiet. Läraren, Rune Lorén, satt med en erigerad penis i trä och visade hur man skulle trä på en kondom. Han gjorde det verkligen bra. Sen gav han den till Benke som satt längst fram till vänster: 

– Bengt, ta den här, titta hur jag gjort, och låt den sen gå runt i klassrummet, så att alla får se. 

John ”Bonzo” Bonham, en av världens bästa trummisar genom tiderna, Led Zeppelins motor, och en förebild i att thrasha hotellrum…

Det är morgonen efter en hård natt under en Led Zeppelin-turné i USA och bandet och de runt bandet har thrashat hotellet.

För den legendariske managern Peter Grant är det bara en vanlig början på en vanlig dag på jobbet. Han går till receptionen och där står en ung kille bakom disken och Grant säger: 

– Hur mycket är vi skyldiga? 

Han får en siffra till svar som motsvarar kostnaden för sönderslaget möblemang och annat och lägger erforderligt antal sedlar på disken och dricksar rejält för sveda och värk. Trots det är det nåt outtalat sorgset kvar i killens blick. 

– Vad är det? Jag har ersatt allt vi hade sönder och mer därtill, säger Grant. 

Killen är tårögd. 

– Jag vill också kasta ut en tv-apparat från ett hotellfönster. Det är en dröm.

Peter Grant daskar upp ett gäng sedlar på disken och säger: 

– Här har du, vi bjussar på en. 

Varpå receptionisten ledsagas upp av turnésällskapet och till allmänt jubel får kasta ut en tv från sitt eget hotell och se den krossas mot marken nedanför. Han är salig som stod han på krönet av sitt livs bästa sexuella upplevelse.

Himlen – här var den. 

Det är inte rätt och riktigt och inte intelligent heller att kasta ut tv-apparater. Somliga skulle kalla det meningslöst, destruktivt, också jag. Så varför älskar jag ändå en sån här historia och kan omedelbart identifiera mig med killen?

Därför att det inte främst är driften att göra det rätta som driver människan. Det är driften att känna sig fri. Att bara kliva över disken, nonchalera regler, nonchalera vad som anses rätt och fel, ge fingret åt allt, slå sönder stämpelklockan och hiva ut tv-apparaten. Just där och då fick receptionisten känna sig fri.

Fri från alla band som binder. 

Fri som Led Zeppelins femte medlem. 

Fri som rock ’n’ roll. 

På lördag smäller det. Melodifestivalen drar i gång. Blixten står stilla. Kvicksilvret bubblar över. Danny går för knock. Du har väl inte glömt Schlagerbibeln? 

Agneta Elmegård med Schlagerbibeln 2011

Ha! Modeveckan lider mot sitt slut och som en sista hyllning till alla landets fashionistas – här kommer den: dagens Kristofer!

I dag är han sobert välmatchad i marinblå rutig skjorta under en elegant v-ringad lyxjumper i samma nyans. Materialmixen i den flotta tröjan andas klassisk elegans: 50 procent siden, 50 procent finbomull.

Den som hakade på vår modegurus stil i dag var ingen mindre än Aftonbladets informationschef, Nicke Franchell. Hans blårutiga skjorta ackompanjeras av en burgundyröd v-ringad stickad pullover, inköpt i modemeckat New York. 

Trevlig helg!
SÖNDAGS moderedaktion

Grand Hotel Stockholm och skärgårdsbåtarna…

Hon var bartender och finska med blont hår ner till skinkorna och första gången jag såg henne tänkte jag att en natt med henne till priset av att skjuta mig själv vore rea. 

Hon jobbade på mitt stamhak. Till slut var jag och några andra så mycket stammisar att vi inte längre omfattades av stängningstiden. Vi fick stanna kvar om hon hade lust. 

Det här var en kväll när hon hade lust.

Hon serverar oss och hon serverar sig själv och berättar att hon föregående kväll och natt har varit på Café Opera. Samt att en äldre amerikansk man stötte på henne. Mannen var intressant, närvarande men också på nåt sätt skygg. Plus, det  betonar hon, rätt skrynklig. 

Han hade inte dansat. Men han hade på andra sidan midnatt frågat om hon ville följa med till hotellet. 

– Vilket hotell, hade Riitta frågat, för hon hette så. 

– Grand Hotel. 

Det är bara 250 meter som skiljer Café Opera från Grand Hotel och förslaget var frestande. 

– Det blir en kort promenad, hade Riitta sagt. 

– Vi tar min limousine, hade den äldre mannen svarat. 

De gick ut och där stod den, limousinen, och det gjorde Riitta nervös. Vadå limousine med privatchaufför, för att ta sig 250 meter. Vem var han, egentligen? 

Plötsligt hade det som känts rätt förvandlats till fel och farligt. Hon tackade för sig och bytte ut utsikt mot Slottet och en natt på Grand mot nattbuss hem till tvåan i förorten. 

Jag sitter där och lyssnar till historien under ett starkt tilltagande illamående. Jag har varit på konsert dagen före och även om ledtrådarna är få kan jag inte undkomma slutsatsen.

Jag bör där och då bara resa mig och gå hem. Men naturligtvis inte. Naturligtvis frågar jag.

– Vad hette han? 

– Han sa att han hette… Robert Zimmerman. 

För att finansiera sitt flipperspelande drevs Tore in i kriminaliteten… Här hans älskade spelhall: Play Land.

Domus i Halmstad. Jag är 11 år och har lämnat Tylösand för att åka in till stan och handla mig en minigolfklubba Klubban är dyr. Men hinkar i plast är billiga. Jag byter prislapp. Stinsen – han kallas så eftersom hans pappa är stadens stolta stins – tittar förskräckt på mig. 

– Tore… Tänk om… Man får inte… Polisen… 

– Tänk om vadå? Vi är 11 år. Vad ska de göra, låsa in oss i fängelset och kasta bort nyckeln?

Är man 11 kan man råna en bank utan att hamna i fängelse. Ett argument som inte biter. Stinsen betalar fullpris och jag betalar för en plasthink men går ut med en golfklubba. Jag har vad han har, plus pengar över till glass, godis och flipper i en vecka.

Jag är stolt. Jag tänker: Det här måste jag berätta för pappa. Han är ekonomiskt lagd, sparar i fonder och grejer och nu ska han få det bevisat, också hans son är ekonomisk. 

– Åh, Gud! Min son är kriminell! Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Har jag inte uppfostrat dig? Det är så här det börjar och det slutar i en isoleringscell på Kumla! Se på Clark Olofsson! Gör. Aldrig. Om. Det. Här. Hör. Du. Det!

Samtidigt, 125 meter därifrån, har Stinsen gått in i sin familjs sommarstuga för att berätta för sin pappa att Tore gjorde si och jag gjorde så och Stinsens bakomliggande tanke är densamma som min var, men från en diameralt motsatt utgångspunkt, att inkassera beröm.

Stinsens pappa lyssnar och när han lyssnat klart reser han sig. Han öppnar och går ut genom dörren. Han går sakta med bestämda, ödesmättade steg mot vår sommarstuga. Det har börjat skymma.

Jag går undan och gömmer mig utanför ett öppet sidofönster. Stinsens pappa knackar på och går in och sätter sig mittemot min pappa. 

– Sigurd, säger Stinsens pappa, för min pappa heter Sigurd. 

– Ja. 

– Har du hört vad våra barn har gjort? 

– Jag har hört det. 

– Sigurd. 

– Ja. 

– Jag tror att min son är helt dum i huvudet. 

Mexikansk nationaldryck.

Före internet fick man åka till andra länder för att träffa folk från andra länder. Till exempel till Mexico City.

– Är du från Europa? 

Jag är 20. Han är äldre, riktigt gammal, kanske 27.

Min flickvän är kvar på hotellet men det bryr jag mig inte om när han föreslår att vi ska åka hem till hans syrra, att åka hem med en riktig mexikan till en riktig mexikansk syrra i en riktig mexikansk förort. Ni förstår själva.

– Tequila! 

Vi är hemma hos syrran. Vi dansar till mariachimusik. Trumpeterna låter som en revolution till häst med dragna bajonetter. 

– Nu hälsar vi på mamma, säger mexikanen, Rodrigo. 

Mamma lagar mat: enchiladas.

– Är det inte lika bra att du sover över, säger Rodrigo.

Nån gång under natten vaknar jag och jag har en hand runt pungen och jag tar fram mina händer och håller upp dem i mörkret och de är där, bägge två, med alla tio fingrarna, och i det läget är jag tvungen att dra vissa slutsatser.

– Jag gillar kvinnor, säger jag till Rodrigo.

Så där håller det på, jag somnar, tafs, jag vaknar, jag-gillar-kvinnor-argumentet…

Till slut mister jag tålamodet och brottar ut honom på balkongen. Då börjar Rodrigo skrika spanska ordkaskader och jag fattar nada (vi har dittills tragglat oss fram på dålig engelska).

Förresten, ett ord förstår jag:

– Mamma! 

Jag vänder mig om och där kommer hon i nattlinne med stekpannan i högsta hugg. Jag duckar.

Allt slutar med att jag står utslängd i kalsingarna och ser mina övriga plagg singla ut från balkongen på tredje våningen i tredje världen. 

Tack gode Gud för internet.