Det var inte Helena Christensen, men det var en landsmaninna till henne, en danska.

Göran Kropp cyklade från Jönköping till Mount Everest och besteg den 23 maj 1996 berget, världens högsta, utan syrgastuber. 

Alla har sitt berg att bestiga. 

Jag hade mitt. Jag tänkte. Jag bad: Gud, låt mig få uppleva det knapplösa knullet! 

Företeelsen fick sitt namn i Erica Jongs roman ”Rädd att flyga” (1973). Begreppet på originalspråk: the zipless fuck. 

Jag läste boken då. Jag var 13. I ett slag hade mitt liv fått mål och mening.

Jag hade varit vilsen, men nu var jag funnen. 

Jag hade varit blind, men nu kunde jag se.

Sju år senare sitter jag i baren på hotellet i Albufeira på Algarvekusten. Britterna är där. Det är de alltid. De är runt 45 år. Då kommer hon in. Hon har inte varit där på hela veckan, men nu är hon där. Hon förklarar: Hon var på väg hem till Köpenhamn från Kenya men planet tvingades gå ner i Portugal på grund av tekniska problem. 

Hon har fått ett rum på hotellet av flygbolaget och ska flyga ut igen 06.30 på morgonen.

Hon är runt 30.

Klockan är runt 22.00. 

Den offensive av britterna tar in informationen, värderar den och undrar: Vill hon ha en drink? Det vill hon. Vill hon ha en drink till? Det vill hon. Ostron? Ja. En halv hummer? Ja. En flaska Chablis till det? Ja. Kaffe och konjak? Absolut. Det är en fantastisk film och jag sitter på första parkett.

Baren är kvadratisk med ett hål i mitten där bartendern är. Jag sitter på motsatt sida från danskan och britten. Han pratar intensivt. Danskan lyssnar intensivt. De är uppslukade av varandra. Kreditkortet glöder. Men han vet, det blir värt vartenda öre.

Han säger: 

– Excuse me, I have to go to the bathroom.

I samma sekund han är ur sikte reser sig danskan. Hon går raskt runt baren. Hon går fram till mig och säger: 

– Kom, skynda, nu går vi upp på mitt rum…

När jag vaknar har hon landat i Köpenhamn.