Mexikansk nationaldryck.

Före internet fick man åka till andra länder för att träffa folk från andra länder. Till exempel till Mexico City.

– Är du från Europa? 

Jag är 20. Han är äldre, riktigt gammal, kanske 27.

Min flickvän är kvar på hotellet men det bryr jag mig inte om när han föreslår att vi ska åka hem till hans syrra, att åka hem med en riktig mexikan till en riktig mexikansk syrra i en riktig mexikansk förort. Ni förstår själva.

– Tequila! 

Vi är hemma hos syrran. Vi dansar till mariachimusik. Trumpeterna låter som en revolution till häst med dragna bajonetter. 

– Nu hälsar vi på mamma, säger mexikanen, Rodrigo. 

Mamma lagar mat: enchiladas.

– Är det inte lika bra att du sover över, säger Rodrigo.

Nån gång under natten vaknar jag och jag har en hand runt pungen och jag tar fram mina händer och håller upp dem i mörkret och de är där, bägge två, med alla tio fingrarna, och i det läget är jag tvungen att dra vissa slutsatser.

– Jag gillar kvinnor, säger jag till Rodrigo.

Så där håller det på, jag somnar, tafs, jag vaknar, jag-gillar-kvinnor-argumentet…

Till slut mister jag tålamodet och brottar ut honom på balkongen. Då börjar Rodrigo skrika spanska ordkaskader och jag fattar nada (vi har dittills tragglat oss fram på dålig engelska).

Förresten, ett ord förstår jag:

– Mamma! 

Jag vänder mig om och där kommer hon i nattlinne med stekpannan i högsta hugg. Jag duckar.

Allt slutar med att jag står utslängd i kalsingarna och ser mina övriga plagg singla ut från balkongen på tredje våningen i tredje världen. 

Tack gode Gud för internet.