John & Yoko framför Dakota Building.

Jag går in i hissen på YMCA i New York och där står en man som tar sig en lång blick på mig från topp till tå innan han låter den, blicken, vandra tillbaka uppåt. Han fäster den på den gren som inte växer på träd. 

– Vill du basta? 

Jag kan mitt Village People. Vill jag basta? Skulle inte tro det.

Jag går ut på stan. Till Dakota Building i hörnet 72:a gatan och Central Park West. Där bor han, John Lennon. Jag bugar. Sen går jag hem till YMCA igen. Jag stampar ihjäl några kackerlackor och slår på radion. Jag dricker Janis Joplins favoritdricka, Southern Comfort, på balkongen och tänker på hur hon sög av Leonard Cohen på Chelsea Hotel en bit bort på Manhattan.

I verkligheten och i sången: ”Chelsea hotel #2”.

Radion spelar Beatles och Lennon om och om igen.

Kanske har jag dött och kommit till himlen?

Då säger en radioröst att Lennon har blivit skjuten utanför samma Dakota Building jag nyss gått förbi i vördnad …

Jag är 20 år. Jag tar mig till stambaren i korsningen 42:a gatan och Lexington Avenue. Fred, bartendern, har lärt mig dricka Hennessy V.S.O.P och nu är det verkligen dags att praktisera mina kunskaper. Han säger: 

– Jag ska iväg från stan en vecka, vill du bo i min lägenhet på Lower East Side, kylskåpet är ditt, barskåpet också… 

Till det tackar jag ja och jag tänker: Storstan, här är den, psychomord där, varm medmänsklighet och total tillit här, och mitt i mellan: bastubögar.

30 år senare kan jag säga, mordet på Lennon – våldet – är undantaget som bekräftar regeln.

Storstan är varm. 

På mitt stamhak i SoFo på Söder sitter varje kväll K på sin stol. Ingen jävel får röra den. Han är 80 och sponsrad av medresenärerna i baren. Han har en plats långt bättre än på vilket äldreboende som helst.

Han är inte bingo.

Han är med i matchen.