Här på Stockholms bästa kvarterskrog – Harvest Home på Bondegatan 50 i SoFo – tilldrog sig diskussionen. Harvest Home har för övrigt fått sitt namn efter en låt av och med Ronnie Lane, basisten och hjälten från Small Faces och Faces. Redan där vet man: Det här stället har sann klass.

Han är en polare och bor i min del av Södermalm i Stockholm och vi träffas i baren på Harvest Home över den holländska ölen Budels och en stänkare. 

– Tore. 

– Ja. 

– Jag kommer aldrig iväg från Söder. 

– Tell me about it, säger jag. 

– Eller Söder förresten. Jag kommer inte ens iväg från Katarina församling, säger han. 

– Om jag ska till Kungsholmen frostar jag av kylskåpet först, säger jag.

Det räcker med en promenad på 30 minuter för att jag ska ta mig från Söder och till Kungsholmen borta vid Stadshuset om jag börjar vid, säg, Medborgarplatsen. Men varför gå dit, eller varför gå till Vasastan eller Östermalm.

Gamla stan? Jag ser det på håll från Slussen. Det räcker.

Jag lever i princip i en kvadrat inramad av Ringvägen, Renstiernas gata, Folkkungagatan och Götgatan. Jag skriver i princip för i händelse av akut diarré efter 19.00 tvekar jag inte att åka till apoteket på Klarabergsgatan. Det stänger vid midnatt. 

Jag bor med andra ord i en småstad mindre än den minsta av småstäder. Folk från riktiga småstäder tror att man anonymiseras i Stockholms innerstad, att granne inte känner igen granne, att man är vem som helst i affären, att folk på ett spontant sätt inte går hem till varandra på ett glas vin.

Bara glöm det. Det är alltid hej och du, en igenkännande nick och ofta tilltal med förnamn dessutom. På gatan, på Ica, i tobaksaffären, på krogen, i skivaffären Pet Sounds, på kaféerna och så vidare ad infinitum. 

Samtidigt är det tätare mellan småbutiker, krogar och fik än det är mellan Pernilla Wahlgrens tänder.

Jag bor i en miniatyrstad – men den har den stora stans puls och utbud. 

Jag äter kakan och har den kvar.