Så här, ungefär, såg det ut den där natten på andra sidan midnatt…

Vi var på en plats som fick mig att skaka av feberfrossa och illamående – ovanpå allt annat…

Jag hade bara en människa att hålla i handen, metaforiskt talat. En av de få som alltid står mig bi. Som så många andra litterära storheter är han rökare.

När bilden återfår skärpan, när upp och ner och höger och vänster är tillbaka på sina vanliga platser, hör jag en röst på bruten svenska:

– Den jäveln körde mot rött. Han körde mot rött. Varför körde han mot rött. Han körde mot rött… 

Det luktar gas och en gardin av vitt damm skymmer sikten. Krockkudden…

Taxichaffisen mässar sitt mantra om och om igen och jag tänker: Nu får han väl för fan ta och släppa det där. Ja, vi har blivit påkörda. Ja, det var uppenbarligen den andres fel. Men! Gå! Vidare!

Jag har blivit skalperad eller är på middagsbjudning hos Hannibal Lecter. Hjässa och panna är flådda. Det blöder vid ena ögat och ena framtanden har slagits av och jag är förbannad och går ur bilen och jag undrar själv: Av alla känslor man kan drabbas av efter en bilolycka, varför vill jag slå nån, vem som helst, på käften? 

Jenny har ont men är vid liv. Nu kommer poliser och ambulanser. Andra människor stannar sina bilar. 30 pers i en korsning. Folkfest.

Det är natt och blåljus reflekterat i glassplitter och regn. Bilarna är skroten nästa.

Kall ångest kommer över mig som ett fuktigt duschdraperi. Jag kunde ha dött i AIK-land, ett stenkast från Råsunda fotbollsstadion och det på grund av en färgblind idiot som rammar oss i en korsning… 

Då ser jag honom och han ser vilsen ut. Vilsen som Alzheimer. Han ser också genuint gråhårigt snäll och 60 plus ut.

Han återfinner i nån mån kompassen i tillvaron och går fram till taxichaffisen och säger:

– Förlåt, det var mitt fel. 

– Varför körde du mot rött, säger chaffisen som i en bön och ser ut som om han bara vill hem till familjen.

I mitt huvud börjar Bob Dylan som så ofta sjunga raden ”It’s life and life only…” från ”It’s all right ma (Im only bleeding)”. 

Jag tänker: Ja, det är det, och det, livet, är bara ett skämt. Det kan räcka med att sätta sig i en taxi i Sundbyberg och säga:

– Korsningen Östgötagatan och Kocksgatan, tack.

För att dö.