Morgonstund har guld i mund och Söndagscheferna har som vanligt vaknat på den kreativa sidan. Här sjösätts en ny pynta-redaktionen-och-gör-den-mindre-grå-och-trist-idé!

”Naken kvinna med halsband” av Pablo Picasso…

”Pablo Picasso” – låten – med John Cale…

Så står jag här igen: Kåt.

Kanske inte en sublim känsla, men ädel och central – om det ska bli några barn gjorda. Ni undrar: Hur blev jag sådan?

Allt började en dag i Farsta. Det var en vacker dag och jag gjorde det jag gjorde alla dagar efter plugget, gick till Nordiska Kompaniets skivavdelning. Jag drevs dit av nyfikenhet: Har det kommit nåt nytt? Den här dagen hade det kommit nåt nytt: ”Helen of Troy” (1975) med John Cale. Hjälten från Velvet Underground. En låt var döpt efter 1900-talets störste konstnär.

Well some people try to pick up girls

And get called assholes

This never happened to Pablo Picasso

He could walk down your street

And girls could not resist his stare

So Pablo Picasso was never called an asshole

Jag hade alldeles nyss inte vetat nånting om Picasso. Ingenting om hans konst. Ingenting om hans biografi. Men nu visste jag två saker: han blev behandlad med respekt och han fick ligga när han ville, hur ofta han ville, och med vem han ville.

Jag tänkte till.

Jag förstod att hans konst, hans arbete, hade gett honom det livet. Jag förstod att det han gjorde inte var utbytbart. Hade han varit fotbollsspelare hade fansen skrikit: ”Det finns bara en Pablo Picasso! En Pablo Picasso! Bara en Pablo Picasso!”.

Jag förstod att det var bra och åtråvärt, att vara den ende i sitt slag och inte en dubblett.

Jag var 14 år och hade i ett slag skaffat mig vad Agneta Sjödin och många med henne långt senare letade efter i, säg, pajasverk som ”Alkemisten” av Paulo Coelho: en livssyn, en livshållning, en ideologi… Kort sagt: ett par coola glasögon som gav skärpa och fokus i en förvirrad tillvaro.

Jag är på den pågående Picasso-utställningen ”Fred & Frihet” på Louisiana i Humlebaek. Målningen heter ”Naken kvinna med halsband”. Den är en färgexplosion av kraft, svett, könsdrift, kroppsvätskor, fulhet, skönhet. Hon ber inte om ursäkt: Här är jag!

Så jag står här igen: Kåt.

Picasso var 87 när han gjorde målningen. Han spurtade i mål när han var 91. Jag åker stärkt i min livssyn till Köpenhamn.

Det är bara att erkänna: Jag är ingen hemmasnickrare. Att skruva, borra och spika är inte min grej.

Det kunde vara okej om det inte var så att min man inte heller är någon handy man. Vi är pappersvändare, ingen av oss har valkar i händerna. Detta innebär en del bekymmer. 

Som att vi inte har sovit ordentligt i ett och ett halvt år. Vår dotter är en glad sol på dagarna, men hon sover inte på nätterna och vi har inte kommit för oss att fixa eget rum till henne. Det har blivit en ond spiral. Ni som också har eller har haft småbarn som inte sover vet vad jag pratar om. Man blir inte bara grinig och glåmig av dålig sömn. Man blir tokig också. Och man pallar ingenting. Man orkar till exempel inte flytta en spjällsäng och ta en orolig natt bara för att barnet ska få vänja sig vid det nya. I stället väljer man att stanna. Tokigt alltså. 

Då det stod klart att vi skulle få en bebis till insåg vi att det var dags för nya rutiner. Vi skulle därför till att inreda barnrummet. Vårt första. 

Det började bra. Vi strök omkring längs butikernas mest pastelliga hyllor. Hamnade mitt i låtsasvärlden där rosa elefanter som skrek ”köp mig” blev verklighet. Vi fyllde bilen med gulligull. Ville ju vara en god mor och rar far. Ville göra flytten smidig. Sängen hamnade på plats, en dämpande nattlampa på behörigt avstånd. Vi lyckades efter vånda skruva upp en hylla med rundade hörn, med fäste i väggen för säkerhets skull, och fyllde den sedan med sagoböcker och nallar på rad. Vår dotter fick en leksakslåda, stor och mystisk som en skattkista. Jag vitmålade ett gammalt skåp varpå vi vek in alla barnkläder. 

Rummet blev färdigt och mysigt. Allt kändes fint som i lovande. Ända tills vi kom på att vår tjej behöver sova mörkt. Hon kunde inte flytta ut förrän barnrummets fönster mörklagts. Det låter kanske inte som ett problem och det trodde vi inte heller. Men det visade sig att mörkläggningsfrågan skulle orsaka kris hemma hos oss. 

Vi stötte på patrull direkt. Det är nästan fyra meter till tak i vår dotters rum. Och fönstret är extra brett. Härligt och vackert – ja visst. Men ack så svårt med gardiner. De stora kedjorna hade inte tillräckligt långa tyger. Som tur var fann vi en mindre tygaffär som hade långa mörkläggningstextilier. Bra. Men nästa problem blev att få upp skiten. Inga gardinstänger kunde hålla det tunga tyget på plats. Vi fick höra att putsen i väggen riskerade släppa om vi borrade. Svärmor hittade en lösning. Hon köpte en stång att fästa i taket. Vi försökte med den. Men borra? Min man, fortfarande traumatiserad efter att ha försökt få upp en tv, skakade på huvudet. Och jag, med min obalanserade buk, på en stege? Nej tack.

Så vi ringde min far som kan det där med borr och plugg. Han tyckte det var vansinne att hänga tyg över rummets enda ventilationslucka. ”Va, ventilation?” tänkte vi och lommade tillbaka till tygaffären för ett återköp.

Vi gav upp. Vi fortsatte sova dåligt, intill vår oroliga dotter. Vi blev allt tokigare och jag mer gravid. En kväll diskuterade vi rullgardiner så hetsigt att vi båda hade lust att gråta. Men så plötsligt dök Arga snickaren upp i tv:n. Han var i ett hem i sådan misär att båda min man och jag började skratta. 

Den behövliga utzoomingen gjorde oss lösningsorienterade. Så slog det oss. Vem behöver borr? Varför omaket med att sy gardiner.

Vikväggar, för guds skull! Vikväggar som fönsterluckor – en dröm för oss icke-Timells.

Varför har ingen sagt något?

Josefin Sundström

England tar förstapriset i många kategorier: där finns till exempel fräckaste fotbollsligan, knasigaste kungahuset, bästa bärsen och trivsammaste tv-programmen. Det påståendet håller säkert många av er med om, eller hur? Men om jag sticker ut hakan och hävdar att den brittiska kokkonsten är bland de främsta i världen? Ha! säger ni, ler hånfullt och tänker att jag blivit skvatt galen. För inte kan väl det engelska köket över huvud taget jämföras med la cuisine française eller vår hederliga svenska husman?
Åjo. Den som smakat en riktig Shepherd’s pie, lagad på lammfärs som fått puttra med knapriga morötter, nyskördade ärtor och en skvätt Worcestershiresås innan den toppats med ett tjockt lager potatismos mixat med vällagrad cheddarost och gratinerats gyllenbrun, instämmer.
Liksom alla som suttit på en pir i Londons East End (eller för all del – Brighton, Bornemouth eller Burnham-on-Sea) och smaskat krispigt friterad fish n’chips från the local chippie, eller njutit av brittisk barbecue med kryddiga cumberlandkorvar och ”bangers” späckade med äpple och persilja istället för flottiga flintastekar och Dennis hotdogs.
Ja, ja. Jag heter Scott i efternamn, är en aning färgad av min makes nationalitet och av att ha bott i England under sju år. Men eftersom det är jag som bestämmer på den här tidningen, kan jag ju pracka på er ännu en stor bit brittisk matkultur: afternoon tea. För i dagens Söndag bjuder den engelske konditorn Lee Newby på sitt (hittills) hemliga recept på scones, lemoncurd och minimackor.
Och vill ni inte fixa fikat själv är det bara att besöka hans kafé nästa gång ni är i Nacka utanför Stockholm. Var beredda på att köa.
Enjoy!  

I går hade jag och min 13-åriga dotter en kväll för oss själva. Och när 13-åringar får bestämma blir det pizza och film. Kollegorna på jobbet tipsade om den svenska filmen ”I rymden finns inga känslor”.

Efter 20 minuter i en överfull tunnelbanevagn kollade jag med dottern vad hon ville se och svaret blev det samma.

Inte mycket att snacka om, alltså.

Varsin pizza senare möter vi Simon, spelad av Bill Skarsgård, som bor ihop med sin bror Sam och hans flickvän. Tonåringen Simon har Aspergers syndrom och hemma hos bröderna är livet anpassat efter det. Det är ordning och reda, tacos varje fredag. Alla rutiner står uppskrivna, dag för dag, på en stor, rund snurra på väggen.

När Sams flickvän lämnar bröderna blir det problem, men aldrig värre än att feelgood-känslan går förlorad.

När jag ser filmen tänker jag på Jonna, 22. Hon har också Asperger men hemma hos henne fanns ingen dag-för-dag-snurra på väggen som strukturerade upp livet. Det var ofta stökigt och bråkigt.

”När jag var liten förstod jag aldrig vad som var fel. Jag tänkte: är det meningen att jag ska känna mig så här bortglömd?”, berättar Jonna.

Men, liksom Simon i filmen, har Jonna ett syskon, Tess, och tillsammans har de kämpat sig tillbaka till livet. Missa inte deras historia i veckans Söndag.

Lova att släcka ner i morgon för en ljusare framtid. Bara en timme. Anmäl er på http://www.wwf.se/ och efter det ska ni ställa fram klockan till sommartid. Don´t forget!

Danny Saucedo är en av Sveriges ambassadörer för ”earth hour” som inträffar i morgon den 26 mars då offentliga institutioner, kommuner och allmänheten i hela världen uppmanas att släcka ner mellan 20.30 -21.30. 

Danny, varför tror du att du är en av dem som blivit utvald till ambassadör för ”earth hour”?

– Delvis för att jag är en offentlig person och har inflytande på ungdomar (som är de som ska ta ansvar för miljön framöver), men även för att jag uttalat mig om att vara mån om miljön.

Danny Saucedo, ambassadör för earth hour 2011 och militant ekokille såg ut så här när vi plåtade honom för årets Schlagerbibel.

Vad innebär ”earth hour ”för dig?

– Det är en markering. Ett viktigt statement att vi måste tänka på vår förbrukning av energi- och naturresurser. 

Vad gör du själv dagligdags för att bidra till en bättre värld?

– Jag är en militant källsorterare och den arga grannen som skriver sura lappar när andra i huset kastar fel i sopprummet. Sen väljer jag matprodukter märkta med ”ekologisk”.

Inte lika vältränad, men intresset för ekologiska tankar har vi gemensamt. Danny och jag…

Klockan är 15.32, månaden är mars och kontorsmiljön erbjuder så mycket tisdag att allt det gråa flyter in i varandra.

Men vi är inte bittra. Resten av redaktionen surfar runt i Irlands kokande mecka, från Irish Times-besök, till skivbutiker, till häftiga utställningar, djupa guinnessglas och galna kvällsshower.

Men vi är inte bittra.

På torsdag kommer de tillbaka, fulla med snackisar om vad som hänt under veckan, om Tore som glömde passet på flyget och om Kristofer som missade en helkväll för att sitta på hotellrummet och lyssna på Rögles förlustmatch mot Modo. Om Veronica som, vis av senaste tidens kurs, ville gå runt och krama alla, och om Ehva som gick runt och letade efter MC-klubbar. 

Nä nu tar vi å ritar lite fler sidor. I stillhet.  

Det här handlar om min morsa, Ella. Hon var av det rätta virket. Farsan, Sigurd, står bredvid. Fattas bara annat, det är bröllopsfotot.

Ella dog i november 2009, 92 år gammal. Långt liv, ja, men lik förbannat var min sorg stor. Det tog över ett halvår innan jag ens orkade tänka på att rensa lägenheten och få ut den till försäljning. Så, för en månad sen, sålde jag den till slut och tog ett oåterkalleligt avsked av mina första 20 år. Den helt avgörande delen av mitt liv.

Tack, morsan, för allt. Och tack Sigurd, farsan, för allt, sa jag till mig själv (även om han hade tagit ner skylten 13 år tidigare).

Fast de lever ju vidare för mig som döda. Ja, jag tänker faktiskt på dem mera nu.

Som det omaka i att han var en bokmal, ingenjör, och kapten i flottan och hon hade gått färre än nio år i skolan, kanske färre än sex. Farsan var henne överlägsen i allt, utom i hemmets sysslor, men det var morsan som var the boss.

Farsan tog mig avsides en gång:

– Tore, om kärnvapenkriget kommer i full skala och allt annat liv på jorden utplånas. Då kommer en och bara en människa att överleva, din mamma.

Hon hade en grundstyrka det inte gick att resonera med. Farsan var i jämförelse skör och visste om det.

En dag vid sisådär 56 års ålder fick hon, min morsa, lektanten i Farstaängens Lekpark, för sig att hon skulle utbilda sig till fritidspedagog. Nej, parkens chef, Britta, skulle inte gå omkring och tro att hon var av en finare sort bara för att hon hade den där utbildningen! Aldrig!

Jag var 13 och tänkte: Morsan, högskoleutbildning, men hon kan ju för fan inte ens stava!

Jag kom hem från plugget och mattermosen stod på bordet och bredvid den låg en lapp: ”Det finns JUS i kylen”.

Nåväl, hon började plugga vid sidan av heltidsjobbet, det var få lektioner, alla på kvällstid, men massiva läxor. Morsan tog med sig dem hem, la dem på köksbordet och sa till farsan:

– Sigurd, det här får du göra!

Morsan tog examen med klassens högsta betyg. Men det var farsan som genomgick utbildningen. Där har ni henne i hela hennes prakt: Ella Börjesson.

Jag sitter framför datorn. Fingrarna darrar ovanför tangentbordet och hjärtat rusar i bröstkorgen. Jag stirrar på meddelandet jag just skrivit. ”Hej Adam, hoppas allt är bra …” Korrläser det för säkert sjunde gången. Adressen, stavningen och den bifogade filen.

Adressen. Stavningen. Och den bifogade jäkla filen!

Jorå, allt stämmer. Jag flyttar markören tills den står redo på send. Nu krävs bara en dutt med musen för att meddelandet ska sväva i väg. En ynklig liten dutt, ändå tvekar jag.

Plötsligt hör jag ett frasande bakom min rygg, ljudet av jeanstyg. Min man har kommit in i rummet.

Mina fingrar fumlar och jag hinner inte stänga ner mejlet.

– Har du inte fått i väg manuset än? frågar han.

– Öh, nej. Faktiskt inte. Jag tänkte bara kolla igenom det en gång …
Min man lägger huvudet på sned och ler kärleksfullt.

– Men älskling, nu har du kollat igenom det i en dryg månad. Du är mogen. Nu är det dags. 

– Okejrå, nu är jag mogen, svarar jag och sänker pekfingret mot musen. 

Min man har ju rätt. Han har läst och korrat mitt nya manus med rödpenna två gånger. Jag har självklart också läst och korrat. Tagit paus och sedan läst alltsammans igen. Jag vet ju så väl, jag kommer inte längre på egen hand. Jag behöver ett proffsutlåtande.

En elektrisk stöt far genom kroppen och ger pekfingret en impuls. Dutten är ett faktum och ett gult litet kuvert viks ihop och svävar i väg över skärmen. Manuset är hos förlaget om någon sekund.
Efter åtta månaders hårt och ensamt arbete ska mitt verk och mina pretentioner bedömas. Jag har suttit uppe på natten, med ljummen tekopp i handen och datorn i knät. Jag har fantiserat och skrivit ner en historia som jag tror på och tycker är spännande. Men tänk om ingen annan håller med mig! Tänk om min man bara varit snäll då han bedyrat att han gillat berättelsen. Jag kanske var en one hit wonder! Tänk om Adam, min förläggare, ångrar att han kallade mig ”lovande”. Han kanske tycker att jag är usel och skitjobbig och undviker min blick nästa gång vi springer på varandra utanför hans kontor på Sveavägen. Herregud, varför utsätter jag mig för detta?

Jag känner igen ångesten. Det är inte första gången jag far som en studsboll mellan min egen himmel och mitt lilla helvete. Senast var för ett och ett halvt år sedan. Då jag lämnade in manuset till ”Vinteräpplen”, min debutroman, till samme förläggare. Adam. Jag tvivlade på mig själv så mycket att jag knappt vågade lämna lägenheten. Kände mig som jordens bluff ända tills Adam ringde och erbjöd ett bokavtal.
Bör det inte kännas lättare nu andra gången? Nu när jag vet att min första roman togs emot väl och jag litar på min förläggare. Bör jag inte brösta upp mig och tro på mig själv? Jo, visst bör jag väl det.

Men vänta. Nu känner jag så här: varför skriver jag det här i Sveriges största tidning? Är jag en fullständig idiot? Stackars Adam. Nu kommer han tycka att det blir urjobbigt när han ska tacka för samarbetet och refusera mig.

Jag knappar mejladressen till Aftonbladet Söndags redaktör, flyttar markören så att den står redo på send. Och här sitter jag igen, med darrande fingrar över tangentbordet. Ska jag verkligen skicka den här krönikan? Men så känner jag den elektriska stöten och ger pekfingret en avgörande impuls. 

Dutt. 

Josefin Sundström

Den automatiserade Comhem-rösten säger: ”Beskriv ditt ärende med egna ord, så ska jag hjälpa dig vidare”.

– Flytt, säger jag. 

Rösten envisas: ”Beskriv ditt ärende, så hjälper jag dig.”

– H u s f l y t t, provar jag, men Comhem fattar fortfarande inte, utan fortsätter lugnt: ”Okej, då ska du få knappa dig fram”.

Jag knappar med växande irritation, tills en riktig röst tjoar: 

– Hej, det här är Jessica, hur kan jag hjälpa dig?

Jo, jag har anmält vår flytt via hemsidan, men nu behöver vi få tv och bredband inkopplad lite tidigare.

– Ja, faktiskt redan i dag, säger jag och förbereder mig på att Jessica inte kommer fixa biffen. För erfarenheten säger att inget är så enkelt som det borde vara. Särskilt inte tekniska saker. Det är alltid något som strular: en sladd saknas, en pinkod har ramlat ur minnet, eller ett bredbandsbolag tjurar.

– Inga problem, Erika. Det ordnar jag direkt, Erika, barnen måste ju kunna koppla upp sig när de kommer från skolan, Erika.

– Eh, ja, det vore bra… (hur vet hon att vi har barn?).

– Nu är det grejat – gratis! Herregud, Erika, du har ju gjort flyttanmälan på nätet, fattas bara, Erika! Ha ha ha!

– Tack … (går människan på droger?).

– Erika, du kan ringa oss när som helst, vi sitter här och svarar. Ja, Erika. man kan säga att vi är dina slavar, ha ha ha!

Det sista övertygar: Jessica tar starkt uppiggande extrakt av någon sort. Spelar roll? Hon har just löst ett problem som hade kunnat nöta på tålamodet i flera dagar. För livet blir ju lätt skavigt, med eller utan tekniktrubbel. Därför har vi på Söndagsredaktionen listat våra bästa knep för att vardagen ska bli lite smidigare. Och har vi inte nyckeln till just ditt dilemma på sid 40, kan du alltid ringa Jessica.