Jaha, det var det. I dag är det min sista semesterdag. I morgon bitti kommer jag att hasa in på redaktionen vid niotiden, lite vimsig och vardagsovan. Så där som man ju är efter att ha blivit tvångsväckt halv sju, istället för att ha fått vakna tre timmar senare och dessutom hunnit morna sig med en lång balkongfrukost bestående av två ost- och skinkmackor och många koppar svart kaffe.

Det första jag kommer göra är att veckla upp den bärbara, logga in och, medan macen kör igång, gå till pentryt, trycka på knappen för dubbel espresso och sedan fylla på koppen med skummad mjölk. Jag kommer stå vid den fräsande kaffemaskinen och minnas hur jag dagen före midsommarafton vid 16-tiden sa: ”Hej då, trevlig sommar” till kollegorna, innan jag lämnade ett semesterprydligt skrivbord bakom mig och såg en orörd månad av frihet framför mig.

På väg tillbaka till min arbetshörna kommer jag att bränna tungan, eftersom jag tar en alltför stor klunk av det heta kaffet, och trots att jag varit ledig 31 dagar i sträck, svara med en suck: ”Jodå, men lika länge till hade varit nice”, när någon frågar om jag haft en skön semester.

Jag kommer att öppna mejlprogrammet, scanna igenom 384 olästa meddelanden och försöka (men misslyckas med) att inte känna mig jättemycket avundsjuk på alla er som fortfarande njuter av bryggbad, grillkvällar och rosévinssmuttande.

Timmarna kommer svischa förbi, klockan 17:18 kommer jag förvånat titta upp och utbrista: ”Men herregud, redan dags att gå hem” och tänka att dagarna alltid går för fort.

Vare sig man har sommarlov eller inte.