Vi  packar för två veckors höstlov i Indien och jag har bannlyst bärbara dvd-spelare, laptops och smartphones i bagaget.
– Ungar, vi ska ha en helt skärmfri semester, säger jag kaxigt.
Jag har läst Åsa Passanisis artikel på sidorna 32–34 om att många av oss riskerar att bli beroende av vårt nätumgänge. Därför ska min familj nu avgiftas. Men  kommer vi att palla? Leva dygnet runt med varandra, utan flyktmöjligheter till online-världar som SVT play, Facebook och World of warcraft? Vi ska ju inte checka in på ett flott all inclusive-hotell med färgglada vattenrutschbanor, karaokekvällar och arrangerade fotbollsturneringar. Nej, vårt pensionat har varken room service eller flipperspel.
Barnen ser konfunderade ut och Freja, 11, säger:
– Men vad ska vi GÖRA hela tiden?
– Bara vara, svarar jag.
Umgås. Spela kort. Läsa.

Vi landar i den lilla byn Odayam i sydvästra Indien och kastar oss iväg på delfinsafari, elefantridning och utflykter till pittoreska byar. Vi håller ett hysteriskt aktivitetstempo, vågar inte ha en trist sekund.
Men så kommer vi in i Indienlunken. Växlar ner. Äter maratonfrukost på hotellets strandterrass medan byns fiskare delar upp morgonfångsten, ett högljutt och dramatiskt skådespel som pågår i timmar. Vi spelar ett parti whist, läser The Times of India, bodysurfar, pratar, tar en loj promenad, äter sen lunch på  favoritstrandhaket, kör en whist-omgång till och avslutar dagen med att se solen gå ner i det Arabiska havet.
Joel, 14, summerar semestern:
– Vi gör egentligen ingenting, men jag har aldrig tråkigt.
Nej, inte jag heller. Jag har återupptäckt min underbara familj. Och är så glad över att vi fortfarande gillar varandra, IRL.
I det Riktiga Livet.

 

När fisket är över delas fångsten upp och näten lagas. Skådespelet pågår i många timmar.

 

Nöjda fiskare.

 

 

 

Solen går ned i Arabiska havet. Magiskt.