Det var först i efterhand som jag förstod att varningsklockorna funnits där länge. Som att jag inte kunde ligga på mage i sängen längre, eftersom hjärtat dunkade så hårt mot madrassen. Eller att jag ibland inte kunde andas för att lungorna verkade ha krympt. Och så svindeln. Kallsvetten. Overklighetskänslan. Stickningarna i huden. Jag hade liksom vant mig. Men en natt brakade jag igenom totalt. Verklig panikångest är svårt att beskriva, men det var ganska likt att sitta på ett flygplan i rejäl turbulens. 

Det är inte så konstigt att jag gick in i den berömda väggen. Jag är manisk, perfektionist, jättebra på att strunta i hur jag mår så länge jag får beröm för det jag gör. Särskilt på jobbet. Och mitt jobb var att sköta ”Farmen”-sajten (ni vet, TV4-dokusåpan – den kommer för övrigt tillbaka i höst). Jag trodde att allt som försiggick på ”Farmen” var det absolut viktigaste i världen just då. Det var med andra ord ett enormt ansvar att rapportera allt om Naken-Janne, kaninslakter och potatisåkrar.

Jag var sjukskriven i nästan ett år. Jag kunde inte fatta hur jag nånsin skulle kunna bli frisk. Men sakta, sakta, hela tiden två steg fram och ett steg bak, blev jag mig själv igen. Och för första gången på länge kunde jag känna saker igen, känna efter vad jag verkligen ville. Jag vågade ta beslut som jag inte vågat förut. Inte för att jag blev modigare, utan för inget var mer skrämmande än att gå tillbaka till livet som gjort mig sjuk. Och jag vet att många av er som läser detta just nu är i samma svarta hål som jag befann mig i. 

Jag kan inte komma med några universallösningar, för jag tror inte på sådana, men jag hämtade styrka i insikten om att jag inte var ensam. Det som hänt var obegripligt för mig, men för läkarna var såna som jag vardagsmat. Och jag lärde inte bara känna mig själv bättre, utan också mina vänner. När jag slutade hålla masken visade det sig hur många i min omgivning som gått igenom samma saker. Det är sorgligt att så många mår dåligt, men det var tröstande att inte vara unik. Erfarenheten gjorde mig mer empatisk och mindre dömande. Det svarta året är det värsta jag varit med om, men också det bästa som hänt mig.

Mats Strandberg

Den grekiska hotellreceptionisten synar min storasyster Johanna och utbrister:

– Dig måste vi allt göda! Så vänder hon sig mot mig:

– Det gäller verkligen inte dig!

Kommentaren är knivskarp och gör lika ont som ett stick i ryggen. Jag har just gått ut femte klass och är fullt medveten om mina kroppsbrister. Mamma och pappa skrattar generat åt tantens vassa ord, men inga skämt kan tvätta bort min skam. Till skillnad från mina båda storasyskon, är jag inte trådsmal. Jag är den ”runda, kramiga, goa”.

Varför jag inte är slank som resten av min familj? Jo, dels för att jag har begåvats med släktens rultigare gener. Dels för att jag får höra att jag är rund så pass ofta att jag sällan äter när någon ser. Istället länsar jag skafferi och kylskåp i lönndom, men mumsar inte äpplen, kokt potatis och broccoli. Jag frossar på det förbjudna. Smöriga frallor, kolakakor och mjölkchoklad – allt som får vågnålen att stadigt ticka uppåt.

Tills en dag, då jag bestämmer mig. Jag slutar att skåpäta och går självklart ner. Tappar sju kilo på ett halvår, samtidigt som jag växer en decimeter. Förvandlingen är effektfull. Den feta ankungen från femman blir en svanslank niondeklassare.

Karl Fredrik, förra årets ”Biggest loser”-vinnare, bestämde sig också. Och tappade över tio gånger så mycket som jag. I finalen visade vågen på imponerande minus 75 kilo och i reportaget på sidan 38 säger KF att det är ganska lätt att gå ner. Det svåra är att hålla vikten. Jag håller med.

Särskilt för alla oss som begåvats med släktens rultigare gener.

Vad händer om man inte älskar sitt barn? Är det över huvud taget möjligt? Jag läste nyligen Lionel Shrivers bok ”Vi måste prata om Kevin” som nu också är aktuell som film. Efteråt upptäckte jag hur olika vi som läst boken här på redaktionen tolkar den. Hur stor skuld har mamman och pappan till sonen Kevins iskyla? Kan Eva inte älska Kevin för att han är problematisk eller blir Kevin ett problem för att Eva inte älskar honom?

Vi 70-talister växte upp i en värld som ville skydda oss från allt ont. Vi betraktades som helt omdömeslösa och okritiska varelser, så oskuldsfulla att vi när som helst kunde förledas, förvandlas till monster.
    Det var moralpanikens guldålder. Hårdrockare ville omvända oss till satanister.  Det hemska videovåldet gjorde oss så avtrubbade att vi själva kunde bli mördare. Och kampsporter var inte sporter – nej, karatelektioner utbildade oss ju till våldsverkare av värsta sort! En affisch hos vår skolsyster föreslog att vi i stället skulle ägna oss åt ”kamrate” och ”bjudo”. Det är nästan rörande i efterhand. Att någon som Alice Cooper kunde väcka så mycken fasa i föräldrahjärtan. Att så många trodde att de billiga skräckfilmerna var fyllda med riktiga mord – myten om snuff-filmer var lika seglivad som myten om att varenda ton-åring gick runt med en kaststjärna i bakfickan. 

Moralpaniken genomsyrade naturligtvis de tv-serier som var riktade direkt till oss. Där visste föräldrar alltid bäst. Särskilt när det gällde sex, som alltid ledde till oönskade graviditeter. Störst på moralkakebuffén var ”Beverly Hills” – vi är en hel generation som formades av serien. Postnummerområdet 90210 var en tätbevuxen skog av pekpinnar, särskilt när det handlade om missbruk. Att dricka en öl fick vem som helst att bli alkoholist. Knarkare försökte alltid få oskyldiga på kroken. Och minsta Triss-lott kunde göra en spelberoende. Det var förstås behjärtansvärt på många sätt. 

Problemet var bara att ”Beverly Hills” sedelärande historier med grova förenklingar fick motsatt effekt. Så fort vi insåg att en folkparksfylla med häxblandning inte gjorde oss till Christer Pettersson över en natt, så började vi misstro ALLT. Vi trodde inte längre att det fanns några faror med någonting– vi hade ju genomskådat lögnen. Det är det som är så farligt med alltför stabbiga moralkakakor.  Något att tänka på, nu när det pratas nervöst om skörlevnaden i dagens tonårsserier som ”Gossip girl”. 

Mats Strandberg

Militärmannen spänner ögonen i oss och hojtar:

– Ni är här för att ni vill ändra er livsstil. GRATTIS! Jag lovar er två saker: Det kommer att bli ROLIGT och det kommer att blir JOBBIGT! Uppfattat?!

Jag och cirka 99 personer till nickar allvarligt. Vi har anmält oss till ett prova på-pass av Nordic military training, en träningsform vars slogan lyder: ”The toughest workout you’ll ever love”, och har sitt ursprung i (såklart) militärfys och exercisdisciplin. Själv är jag supernervös, har drömt mardrömmar om ointagliga hinderbaneväggar och lagkamrater som hånskrattar åt mina undermåliga armhävningar.

Jens (han heter så, militärmannen) delar upp oss i grupper om 30 (jag hamnar så klart i hans), beordrar uppställning i tre ”kolonner” och framåt marsch i lätt jogg. Det som följer är 75 minuter av blodsmak och hög puls, mixat med mjölksyra och lyckoendorfiner. För Jens behandlar oss som en grupp dagisbarn och lurar oss med lek till prestationer vi inte trodde var möjliga. På hans kommando kastar vi oss på marken med rumpan, armbågen eller pannan i först, vi kör stafett uppför isig, kuperad backe och situps i en snödriva. Vi bekantar oss med ”jägarmarsch”, ”björngång”, ”burpees” och upptäcker att ”jägarvila” inte har något gemensamt med ”paus”.

Prova på-passet fick mig helt såld på NMT och sedan den 24 januari kör jag två tuffa pass i veckan. I snöstorm, slask och 15 minusgrader. Extremt kan tyckas, men det är inget mot Carina Hammarstrands träningsprestation. Hennes kall är längdskidåkning och under Vasaloppsveckan deltar hon i nio (9!) olika Vasor. Läs om hennes fantastiska fokus på sidorna 16–19.

Mitt är rena larvet i jämförelse.

Varenda gång jag har flyttat har jag släpat med mig mina LP-skivor. Än i dag fyller de ett par meter dyrbar plats i bokhyllan och samlar damm trots att jag nästan aldrig spelar dem.

Maria från SVT:s presstjänst ringer och pushar för ”Den sjungande trappuppgången”, en av kanalens stora vårsatsningar. Dirigenten Lena Ekman Frisk har fått uppdraget att skapa en amatörkör av ett gäng grannar i stadsdelen Lindängen i Malmö.

Programmets förlaga är den brittiska tv-produktionen ”Kören”, där den karismatiske körledaren Gareth Malone fullkomligt förvandlar människor och deras liv genom att ena dem i körsång. I England är serien en totalsuccé, och har hittills sänts i sex säsonger.

I den första tog Gareth hand om en stökig pojkskola och i den senaste en grupp militärfruar, vars singel ”Wherever you are” sålde sensationella 556 000 ex på mindre än en vecka och därmed knep den åtråvärda förstaplatsen på Storbritanniens jultopplista.

Jag frågar Maria om Lena är lika härlig som Gareth.

– Ja, ni borde verkligen träffa henne och göra en intervju.

– Nej, säger jag och känner hur fan flyger i mig:

– Vi vill inte intervjua henne. Vi vill testa henne. Hon får komma till redaktionen och göra en kör av oss!

Maria drar efter andan. I Malmö har Lena haft futtiga 13 veckor på sig att få grannar att sjunga stämsång. Hos oss blir det en eftermiddag. Max. Då ska vi klara trestämmigt, i nödfall ta oss igenom en kanon, bestämmer jag.

Men, Lena Ekman Frisk tvekar inte, hon antar utmaningen och redan där tänker jag: ”Respekt”. 
Hur det gick? Det får du veta på sidorna 38–41 och hur det går för Malmögrannarna ser du på onsdag, klockan 21 i SVT1.