Vi 70-talister växte upp i en värld som ville skydda oss från allt ont. Vi betraktades som helt omdömeslösa och okritiska varelser, så oskuldsfulla att vi när som helst kunde förledas, förvandlas till monster.
    Det var moralpanikens guldålder. Hårdrockare ville omvända oss till satanister.  Det hemska videovåldet gjorde oss så avtrubbade att vi själva kunde bli mördare. Och kampsporter var inte sporter – nej, karatelektioner utbildade oss ju till våldsverkare av värsta sort! En affisch hos vår skolsyster föreslog att vi i stället skulle ägna oss åt ”kamrate” och ”bjudo”. Det är nästan rörande i efterhand. Att någon som Alice Cooper kunde väcka så mycken fasa i föräldrahjärtan. Att så många trodde att de billiga skräckfilmerna var fyllda med riktiga mord – myten om snuff-filmer var lika seglivad som myten om att varenda ton-åring gick runt med en kaststjärna i bakfickan. 

Moralpaniken genomsyrade naturligtvis de tv-serier som var riktade direkt till oss. Där visste föräldrar alltid bäst. Särskilt när det gällde sex, som alltid ledde till oönskade graviditeter. Störst på moralkakebuffén var ”Beverly Hills” – vi är en hel generation som formades av serien. Postnummerområdet 90210 var en tätbevuxen skog av pekpinnar, särskilt när det handlade om missbruk. Att dricka en öl fick vem som helst att bli alkoholist. Knarkare försökte alltid få oskyldiga på kroken. Och minsta Triss-lott kunde göra en spelberoende. Det var förstås behjärtansvärt på många sätt. 

Problemet var bara att ”Beverly Hills” sedelärande historier med grova förenklingar fick motsatt effekt. Så fort vi insåg att en folkparksfylla med häxblandning inte gjorde oss till Christer Pettersson över en natt, så började vi misstro ALLT. Vi trodde inte längre att det fanns några faror med någonting– vi hade ju genomskådat lögnen. Det är det som är så farligt med alltför stabbiga moralkakakor.  Något att tänka på, nu när det pratas nervöst om skörlevnaden i dagens tonårsserier som ”Gossip girl”. 

Mats Strandberg