I år är det 30 år sedan Madonna släppte sin första singel, Everybody. Sedan dess har hon kallats ”ute” och ”över” ungefär hur många gånger som helst. Men de senaste åren har hånandet av Madonna blivit en internationell extremsport. Hon tycks provocera mer än någonsin, helt enkelt för att hon blivit över 50 och vägrar gå i pension.

Hon fortsätter att jobba hårt. Hon låtsas inte om att hon blivit äldre. Hon fortsätter klä sig, eller klä av sig, på samma sätt som under sina glansdagar. Hon samarbetar med unga, heta producenter för att förnya sitt sound, och hennes senaste förhållanden har varit med personer som inte ens var påtänkta när hon släppte sin första skiva. Kort sagt, hon gör precis det som manliga rockstjärnor på ett självklart sätt får ägna sig åt.  Och för det kallas hon för ”desperat”, ”patetisk” och ”vampyrliknande”. 

Hatet kan verka besinningslöst och fradgatuggande, men jag får en känsla av att det, som så ofta när det gäller hat, i själva verket är rädsla som ligger bakom. Så får ju inte en kvinna bete sig! Hon måste stoppas till varje pris! Skadeglädjen är faktiskt rent häpnadsväckande, trots att den ofta griper efter halmstrån. Singeln Give me all your luvin toppade Itunes-listan i 49 länder, men kallades ”flopp” när den dalade på den amerikanska Billboard-listan efter en vecka. Låten Masterpiece från filmen W.E. vann en Golden Globe, men händer gnuggades på ett Gargamel-aktigt sätt när den inte nominerades till en Oscar. 

Men allra tydligast blev det under den spektakulära Superbowlshowen. Twitter fylldes av sexistiska ”skämt” om att hon borde operera höftlederna, om hennes äckliga ansikte, om hennes uttjänta underliv, till och med från twittrare som jag dittills respekterat. Det gjorde mig både sorgsen och illa till mods. Har vi inte kommit längre än så här? 

Själv har jag blandande känslor för Madonna numera, men hon verkar aldrig kunna låta bli att ösa ännu mer fotogen på lågorna. På omslaget till nya singeln Girls gone wild -poserar hon i minimala underkläder igen. 

Älska eller hata henne, men i vår kan du inte ignorera henne ens om du försöker. 

Mats Strandberg