Rival på Mariatorget i Stockholm är näst intill fullsatt. På scenen: mediumet Benny Rosenqvist. I salongen: Kvinnor i alla åldrar, ett fåtal karlar, samt kändisar som Agneta Sjödin och Regina Lund.

Enligt en färsk Sifo-undersökning tror hela 20 procent av Sveriges befolkning att människor kan gå igen efter döden. Några av dessa troende har köpt biljett till kvällens storseans på Rival i hopp om att få kontakt med nära och kära som gått bort. Andra har tagit kontakt med oss på redaktionen.

Varför då? Jo, i februari avslöjade Charlotte Perrelli i Söndag att hon i ren desperation vänt sig till en spågubbe för att få en förklaring till sin son Angelos huvudvärk. Medan läkare hade klämt, röntgat och tagit prover i månader, utan resultat, såg mediumet direkt orsaken till pojkens problem.

Sedan ”kloka gubben”-intervjun har vi fått massor av mejl, brev och telefonsamtal varje vecka från er läsare – alla i behov av att, liksom Charlotte, få hjälp och vägledning i frågor där vetenskapen gått bet.

Om det finns andar, änglar och himmelska energier, det vet inte vi på Söndag. Men att längtan efter en annan sorts andlighet än den Svenska kyrkan erbjuder är stor, det har vi fattat. Och att ni läsare inte alltid köper den verklighet som går att förklara med matematiska formler, har vi också begripit. 
Därför har vi knutit ett av Sveriges mest efterfrågade medium till oss. Från och med i dag svarar Terry Evans på läsarfrågor. Många av er har redan hört av er och i dagens tidning får ni veta om ni har fått svar.

Om inte, skriv och mejla igen. Terry är beredd. …
Liksom – hoppas vi – alla vänner på ”den andra sidan”.

”Jag har upplevt saker som inte går att förklara.” Det säger Terry Evans, medium och tv-stjärna. För Söndag berättar han om sin tuffa barndom, om när han som fyraåring fick kontakt med den ”andra sidan” och om livet. Vad det blev av. Och om döden. 

För några veckor sedan berättade vi att Terry Evans kommer att svara på läsarfrågor här i Söndag. Och breven har rasat in.
Nu svarar Terry Evans signaturen Gunilla som undrar om stegen hon hörde efter sin fars bortgång. Han svarar Annika om anden i glaset. Och han svarar Helena och Theresa. Om vad? Läs det i Söndag!

Dessutom: Så bor de svenska kändisarna, vårens vackraste underkläder, brunchrecept för lata dagar, så får du vårfina ben och EXTRA MÅNGA KRYSS! Ja, och så mycket mer så klart.

Glad påsk! 

Det italienska paret dröjer med blicken på utsikten från Slussen mot Djurgården. Tar ett ouppmärksamt steg från trottoaren in på cykelbanan och håller på att fastna i en 55-årig kvinnas pakethållare. Cyklisten tvingas till en lätt inbromsning, paret hoppar åt sidan med ett: ”Ci scusi!”, men det räcker inte. Precis när kvinnan passerat, vänder hon sig om och väser vasst: ”Cykelbaaaaaana”!

Jag, som har lärt mig att det inte längre är bindgalna bilister som hötter med näven, utan att cykelburna fartdårar är stockholmstrafikens värstingar, ler urskuldrande mot de italienska turisterna. Och skäms. Den mindre inbromsningen kan inte att sinkat den kvinnliga cyklistens personbästa med mer än en halvsekund. Ändå glöder det ett hat i hennes ögon. Ett hat, som jag inte förstår och som gissningsvis är ännu mer obegripligt för de stackars italienarna.

Tyvärr är kvinnans beteende ingen engångsföreteelse. Så här års invaderas Stockholm av övertaggade cyklister, som inte bara vardagsmotionerar till och från jobbet, utan kör tuffa träningspass där varje tiondel räknas. De fuskar vid rödljus, respekterar varken högerregeln eller gångtrafikanters företräde vid övergångsställen.

Kort sagt: De är livsfarliga. Och otroligt otrevliga. Särskilt mot turistskockar som inte lärt sig att huka för sura cyklister.

Så, för alla er som planerar en stockholmsvistelse under semestern: Välkomna hit, men se upp i backen, annars kan ni verkligen få hål i nacken. Och för er andra som är rädda om livet: Kolla in sommarens charternyheter på sidorna 66–70.

Det tänker jag göra.

Lady Gaga kallar kärleksfullt sina fans för ”små monster”. Men på nätet är många av dem den värsta sortens troll. De har ett enda syfte med sin tillvaro: att sprida budskapet om Gagas storhet och samtidigt sätta käppar – eller kanske disco sticks? – i hjulet för andra kvinnliga artister. Det är idoldyrkan i ordets ursprungliga betydelse. Det liknar religiös fanatism. Lady Gaga kallar sig ”Mother monster”, men kanske vore ”Trollmor” mer passande.

När Madonna i början av våren erkände att hon var måttligt road av Gaga vässade de små monstren sina näbbar och klor. Mest ambitiös var sajten The Lady Gaga Project, som under en vecka delade ut till pengar till alla som kastade skit på Madonna på nätet.

Målet var att få den allmänna opinionen att verka vara mot Madonna. Gagas monster uppmanades att gå in på nyhetssajter och nättidningar och skriva bland kommentarerna att: 1) Madonnas singel är en flopp och får dåliga recensioner. 2) Madonna är en föredetting, Lady Gaga är relevant. 3) Madonnas film ”W.E.” får dåliga recensioner. 4) Det är Madonna som är en härmapa, inte Lady  Gaga. 5) Madonnas Superbowl-show var hemsk. 6) Madonna är ful och har groteska armar.

Det har alltid funnits fans som vill försvara sina förebilder till sista blodsdroppen. Elvis Presleys fans krigade med Tommy Steeles beundrare. Rolling Stones med Beatles. Hårdrockare och synthare skrev om varandra i OKEJ:s brevspalt så att pennorna glödde ikapp med hatet. 

Men de mest blodtörstiga av Lady Gagas små monster vill bränna ALLA popkvinnor på bål, helt enkelt för att de inte är Lady Gaga. Jag undrar hur man kan dyrka någon så mycket och ändå missa hela poängen med sin idols budskap. Medan Gaga startar ”Born this way”-stiftelsen för att motarbeta mobbning, och besöker Vita huset för att prata om ämnet, är hennes fans den största skräcken på internets stora skolgård. Och jag vet, Gaga kan knappast hållas ansvarig för vad hennes fans sysslar med. Men ju mer de liknar en sekt, desto mer backar jag undan från hela fenomenet – inklusive Gaga själv.

Mats Strandberg