Barnskådisarna från Harry Potter är inte barn längre. Just som jag vant mig vid tanken på att Harry själv, Daniel Radcliffe, är gammal nog att spela familjefar (i mysrysaren Woman In Black) kommer en ännu mer svårsmält filmnyhet. Tom Felton, som vi lärde känna som illbattingen Draco Malfoy, har lämnat Hogwarts bakom sig och ska nu göra en erotisk thriller. Där han ligger med 54-åriga Sharon Stone. 

Den erotiska thrillern är ett fenomen som var som störst medan Tom Felton fortfarande tultade runt i blöjbyxor. Och Sharon Stone var genrens grande dame, med filmer som den fantastiska Basic Instinct och den fruktansvärda Sliver. Andra klassiker från eran är Farlig förbindelse, Skamgrepp, Jade, Sea of Love, Ensam ung kvinna söker, Boxing Helena och Wild Things. Det var filmer där duken ofta fylldes av närbilder på Michael Douglas hängrumpa. Där man hade het sex till Enigma-låtar. Där hjälten lockades in på moraliska villovägar av kvinnor. Män ville nämligen alltid ha sex, var som helst och när som helst. Den kvinna som tog initiativ till sex hade däremot aldrig rent mjöl i påsen. Hon var ofelbart en sinnessjuk stalker eller en manshatande psykopat – särskilt om hon red honom genom att hångla med andra kvinnor. 

Det gjordes otaliga parodier på de här filmerna. Andra filmer, som Showgirls, blev oavsiktliga parodier på sig själva. Och så har vi förstås Madonnas försök att peta ner Sharon Stone från den erotiska thrillertronen. Resultatet, Älska till döds, blev förvisso oförglömligt, men av helt fel orsaker. Här stånkar sig Madonna och Willem Dafoe mekaniskt igenom en rad krystade scener, där krossat glas på motorhuvar och droppande stearin är en del av förspelet. 

Ingen erotisk thriller hade dittills varit så oerotisk och ospännande. Cirkeln slöts inte förrän 2006, då Basic Instinct 2 blev den första film i genren som lyckades vara ännu sämre. Och nu ska alltså Sharon Stone försöka sig på en comeback igen. Genren som gjorde henne till stjärna är också på väg tillbaka, om än i moderniserad form. Frågan är om vi som var med på 1990-talet verkligen kan ta den på allvar igen. 

Mats Strandberg