Arkiv för July 2012

- Sida 2 av 2

Värna kärleken!

av Erika Scott, Aftonbladet

scott_erika_LITEN.jpgMin väninna ser hans mun röra sig, men förstår inte orden: ”Det känns inte bra mellan oss”. 
Vadå? Skiljas? Vi? Som har det så bra?
Orden river hennes hjärta mitt itu. Älskar. Inte. Dig.
Hon sjunker ner på en köksstol, han lutar sig mot diskbänken. Medan hon tänker: ”Nu dör jag” och rasar ner i en svart avgrund, lägger han armarna i kors.
– Håll om mig, kvider hon.
Han fingrar på en kaffekopp i diskhon och väjer 
för hennes granskande blick när hon undrar om han träffat någon annan.
– Nej, det är bara inte du och jag längre, säger han. 
– Kan det bli det igen? försöker hon.
Han ruskar på huvudet, säger: ”Det är för sent”. Lämnar köket. Lämnar henne. Lämnar deras liv.
Han begraver sig i jobb och partykvällar med polarna.
Hon ältar med väninnorna, sliter och drar fram trollen i solskenet. För varje gång hon upprepar det onämnbara: ”Han älskar mig inte”, blir sanningen mindre vass. Till sist spricker de fula trolltrynena och hon tänker: ”Jag älskar inte honom heller”.

Och medan han kommer på att hon, trots allt, är kvinnan i hans liv, går hon vidare.
När han vädjar: ”Kan det bli du och jag igen?” ruskar hon på huvudet och säger: ”Det är för sent”. 
Om det är för sent för Per Holknekt att charma tillbaka sin Lena Ph, vet sannolikt bara hon. Men att hon, mitt i separationen, mår lite, 
lite bättre än vad han gör, är tämligen säkert. För enligt experterna är kvinnor generellt lite, lite bättre på uppbrott än vad män är. Varför får du veta på sidorna 30–31 i dagens tidning.
Så älska och värna varandra.
Innan det är för sent.

De fattiga ungarna får stanna hemma

av Erika Scott, Aftonbladet

UNDSTROM_LITEN-792.jpgJag och min man planerar vår ledighet för barnen. Vad är bäst för dem?
Det får mig att tänka på min barndoms lov. Sommarveckorna i Västerbotten. 
Ljuset där. Luften. Och alla timmar på träsket. En träeka som luktade tjära och fiskrens var min bästa vän. Så mycket kul vi hade, ekan och jag. Så här i efterhand är somrarna svåra att separera. De flyter samman. Från mina första då jag skapade tunnlar genom gräset i kohagen till somrarna i tonåren då jag fiskade gädda med kastspö. Alla somrar påminner om varandra.
Värre är det med vintrarna för mig. Här finns inga traditioner. Vi hade inget vinterbonat paradis. Och min mamma gillade att åka på charter. Vi reste till Kanarieöarna och Tunisien för att förkorta vintern. Det var häftigt, speciellt Tunisien för där luktade det annorlunda och männen bar klänning kommer jag ihåg att jag tänkte.
Efter vinterlovet brukade mina kamrater prata om sina skidresor. Svarta pistar hit och skidlifter dit. Jag skämdes över att jag inte 
förstod vokabulären. Jag hade aldrig åkt skidor. Men så fort jag berättade om en tunisisk afton märkte jag hur mina kamrater lyssnade storögt. En tunisisk 
afton med ringdans och kamelridning var pååttiotalet som en saga för ett barn.
Alla dessa minnen har jag med mig nu då jag planerar mina barns somrar och vintrar. Målet är att vi ska ha svenska somrar på landet. Och vi ska resa till platser som barnen finner exotiska. Och vi ska lära oss älska snö och skidåkning.
Detta känns möjligt. Jo, för vi har sparat föräldralediga veckor som vi kan strö ut tills barnen fyller åtta år.

Allt kändes solklart tills härom veckan. Då ett par vi känner påminde oss om problemet som stavas pengar. Våra bekanta nämnde hur dyrt det är att resa under loven. De hade just bokat en resa för hela familjen på ett trestjärningt hotell under höstlovet. 45 000 kronor skulle kalaset kosta. Och då ingick bara frukost. Exakt samma resa i januari skulle kosta 19 000 kronor. Mer än halva priset alltså.
Men varför måste ni åka just på höstlovet? 
frågade jag.
Vi måste egentligen inte det. Men barnen får inte ledigt från skolan, suckade de. Så nu skulle de inte ha råd med någon fler resa förrän tidigast om två år.

Det här fick mig att börja förhöra mig i bekantskapskretsen. Det visade sig finnas fler kommunala skolor som snålade med sammanhängande ledighet. Och där hade det börjat visa sig att rika barn kom hem brunbrända varje lov, medan de andra fick nöja sig med att spela tv-spel hemma. Så om jag nu har fattat saken rätt så säger skollagen och grundskoleförordningen att en elev får beviljas kortare ledighet under tio dagar per läsår. Fint, om inte vissa skolor och kommuner vägrar bevilja SAMMANHÄNGANDE ledighet. Bah, så orättvist! En sak är nu säkert, jag kommer att noga förhöra mig om möjlig sammanhängande ledighet innan jag väljer skola till mina barn!

Är filmstjärnorna utrotningshotade?

av Veronica Larsson, Aftonbladet

Strandbergnybyline.LOW.jpgNöjesbibeln Entertainment Weekly skriver om en fråga som jag länge haft outtalad i bakhuvudet, men aldrig riktigt lyckats sätta fingret på själv: Är filmstjärnorna utrotningshotade? Och med filmstjärnor menar jag FILMSTJÄRNOR. Den där sortens skådisar vars filmer alla gick och såg, oavsett vad filmen handlade om. Det räckte med ett porträtt av Schwarzenegger eller Cruise på affischen, så köade vi till biograferna. 

Men nu är själva filmen stjärnan i stället. Stora, svindyra spektakel, vars pr-kampanjer trummar in budskapet att detta är något man inte får missa. Transformers och Avatar behövde till exempel inte locka med stjärnor. 13 av förra årets 15 största Hollywood-succéer var animerade eller delar av en filmfranchise. Där är själva fenomenet en publikdragare, inte skådisarna. Årets ena megahit Avengers har visserligen erkända skådisar som Robert Downey Jr och Scarlett Johansson, men det är inte de som lockar den stora massan; det gör superhjältarna de spelar. Och årets andra megahit Hunger Games hade inga stjärnor i huvudrollerna. Så är filmstjärnan en utdöende art? Brad Pitt, Tom Cruise och Johnny Depp är alla 50 inom ett år. Will Smith är snart 45. Varken Christian Bale eller Leonardo DiCaprio är purunga. Deras efterföljare kan bli kända, rika, omtalade. Absolut. Men kan de bli FILMSTJÄRNOR? 

– Vi lever i en tid då marknaden handlar om Vad är det?, inte Vem är med i den? Vad är mest populärt på Youtube? Ett barn som biter ett annat barn i fingret. Det är Vad är det? som folk är intresserade av, säger Erik Feig från filmbolaget Lionsgate till Entertainment Weekly.

Han har nog rätt. Men jag tänker att en äkta FILMSTJÄRNA också behöver en aura av mystik. Det är omöjligt, när skvaller blivit världsnyheter. Redan innan vi lärt oss namnen på nykomlingarna, eller ens hunnit se dem i en film, vet vi precis hur de ser ut när de går till Starbucks eller ramlar ut från krogar. Vi vet om de är otrogna, har viktproblem eller inte kan stava på Twitter. De blir vardagliga figurer i våra liv, utan filmens magiska fernissa. Så hur skulle vi kunna dyrka dem på samma sätt?

Mats Strandberg 

 

strandberg8.jpg

De är precis som vi!

av Erika Scott, Aftonbladet

scott_erika_LITEN.jpgDet är under en jobblunch som vår hovreporter, Jenny Alexandersson, plötsligt avslöjar:
– Hon är hur vanlig som helst! Älskar att traska omkring i sina gamla trätrallor, packar sin egen müsli på resor och vill alltid äta frukost i lugn och ro.
”Hon” är ingen mindre än vår kronprinsessa, och trots att alla i redaktionen så klart fattar att Vickan egentligen är lika folklig som sin Danne, så sätter Jennys detaljbeskrivningar av hur det går till i de kungliga kulisserna rejäl fart på lunchdiskussionen:
– Att hon vill äta frukost i fred är väl en sak, men GÖR hon sin frukost? Kokar hon sina egna ägg? undrar Hanna, en av redigerarna.
– Ja, hon vill inte ha personal runt sig då och hon brer sina mackor själv, svarar Jenny.
Och Jenny vet. I sin roll som kunglig reporter har hon hängt kronprinsessan i hasorna under närmare ett decennium, fått veta stort som smått om Victoria och Daniel och kan konstatera att de är precis som vi. Oftast.

I mitt huvud är det särskilt en bild som fastnar: Den av ett par väl nedslitna träskor utanför köksdörren på Haga slott. Jag ser hur Victoria kommer hem från en lång dag av bandklippningar, kastar lilla dräkten på sängen, sparkar av sig pumpsen, drar på sig favveshortsen, skuttar nerför trappan, sticker tårna i sina älskade träskor och sjunker ner i en solstol på trädgårdsterrassen. Och titta där! Där kommer prins Daniel strosande på gräsmattan med lillsessan i famnen. Han kysser sin fru ömt på läpparna innan han lägger dottern i de kärleksfulla modersarmarna.

Eller vänta? Han är lite sur? Fräser: ”Här, ta ’na. Stelle har gnällt HELA dagen. Nu är det din tur! Jag ORKAR inte mer, jag drar till puben”.
Jaha, de är precis som vi.
I mitt huvud.

Lajvare ställer sig på catwalken

av Veronica Larsson, Aftonbladet

Strandbergnybyline.LOW.jpgFå människor, förutom möjligtvis gycklare och mimare, är väl så hånade som lajvare. Det muttras om att de borde skaffa ett liv. Att de borde växa upp. Men ibland undrar jag om inte väldigt många är lajvare, utan att själva veta om det? Jag menar, verklighetsflykt finns ju inte bara i fantasy och science fiction. Jag har killkompisar som började ha picknick i linnekostym när En förlorad värld gick på tv. När Sex and the city var som hetast kändes det som om hälften av mina tjejkompisar blev lajvare. 

I stället för att åka ut till närmsta skog för att slåss mot orcher tog de en taxi till city för att festa, skvallra och träffa killar. De hade på sig höga klackar och Carrie-aktiga klänningar i stället för vadmal och ringbrynjor. 

I stället för facklor tände de samma svindyra doftljus från Diptyque som Carrie hade vid sängkanten. De drack sliskiga vodkadrinkar ur martiniglas i stället för … ja, vad nu hobbitar dricker. Mjöd kanske? Sex and the city var egentligen aldrig mer realistiskt än Sagan om ringen, men det var kul att låtsas, så varför inte drömma sig bort för en stund? Fansen såg dvd-boxarna om och om igen tills de kunde replikerna utantill. Och Carrie och Gollum hade ju vissa likheter. De var kortväxta, pinnsmala och ville ha en ring att sätta på fingret. 

Vi har lång väg kvar innan den mer klassiska sortens lajvare blir accepterade av den stora massan. Men kanske kommer något att hända nu, när lajvandet dyker upp på oväntat håll; i modevärlden. Stora modehus och sminkmärken hakar på trender som skapats av tv-serier. Tv-fansen kan köpa en bit av den låtsasvärld de gillar bäst, bära hem den i en lyxig shoppingpåse. Och förra veckan skrev jag om hur tv-serier som Game of thrones, True blood och Mad men inspirerat glossiga kokböcker, så att fansen till och med kan äta samma saker som sina favoritkaraktärer. Så blir alltså lyxlirarna ett slags lyxlajvare. 

Mats Strandberg

 

 

 

lajv.jpg

Kampanjen som andas 1982

av Erika Scott, Aftonbladet

Skärmavbild 2011-06-15 kl. 16.58.31.pngIngen har väl missat debaclet med H&M:s skokrämsbruna bikinimodell? Hon som i våras gav hudcancer både ett ansikte och en extremt vältrimmad kropp?

Själv tänkte jag: ”Coolt”, första gången jag såg kampanjen med den brasilianska skönheten Isabeli Fontana, eftersom jag trodde, på riktigt, att klädjätten hade anlitat en svart modell. När jag nanosekunden senare insåg att kvinnan egentligen borde vara lika blek som jag, var tanken: ”Knäppt”. Att försöka kränga baddräkter med en mannekäng, som inte bara är extremt solbränd, utan där brännan med största sannolikhet förstärkts i bildbehandlingsprogrammet photoshop, känns så 1982.

Tro det eller ej hade jag själv (trots mitt blekfisiga normaljag) en matchande hudton just sommaren –82, något jag skyller fem veckor vid Medelhavet och kokosdoftande Hawaiian tropic dark tanning oil på. Behöver jag nämna att oljan hade noll solskyddsfaktor?

Men färgen krävde sitt pris i form av brännblåsor på axlar, bröstkorg och panna. Då hade jag attityden att om jag inte hade lite solfrossa på kvällen, hade jag inte pressat tillräckligt länge. Och att den extrema UV-strålningen skulle ge solskador i form av rynkor och kanske till och med malignt melanom, det sket jag som 17-åring korkat högaktningsfullt i.
Men att H&M, 30 år senare, publicerar bilder som befäster ett livsfarligt skönhetsideal, är anmärkningsvärt. Att företaget officiellt ursäktar: ”Vi beklagar om någon har blivit upprörd över vår senaste badkampanj”, duger föga.

Inte när 40 000 svenskar får hudcancer varje år. Då krävs det faktiskt att de supervälbetalda reklamarna gör skäl för sina arvoden och tänker ett varv till.
Och ger fan i photoshoppandet.

Sida 2 av 2
  • Tjänstgörande redaktör: Lina Thorén, Joel Holmgren, Aleksandra Wojcik
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB