Kylie Minogue firar 25 år som artist. Ett kvarts sekel, där musikindustrin genomgått gigantiska förändringar som vi alla känner till. Men hon säger, under ett samtal som det refereras till i Financial Times, att den största skillnaden under konserter beror på smart phones. Närvarokänslan försvinner när publiken är fokuserade på sina telefoner:

– Om du är upptagen av att titta på en skärm för att försöka ta en bild eller spela in, så finns det en del av dig som inte är ”i ögonblicket”.

Jag tänkte på det där när jag var på Madonnas konsert på Ullevi i somras. Förr höll folk upp tändare under konserter. Nu är det iPhone-skärmar som lyser i var mans hand. Inklusive min egen. Jag var visserligen fokuserad på det som hände på scenen, men det var för att jag ville fånga den perfekta bilden till Instagram. Jag insåg efteråt att jag betalt löjligt mycket för en plats nära scenen, bara för att se showen genom min iPhone-kamera. Det kändes knappt som om jag varit där på riktigt. Men jag tänkte aldrig på att artisterna, naturligtvis, också måste märka skillnaden.

Jag undrar lite vad det kommer ifrån, det här behovet av att dokumentera allt. Och att sedan knarka bekräftelse i form av blå tummar på Facebook, hjärtan på Instagram, retweets på Twitter. Ibland ger det mig panik. Det Kylie pratar om på konserterna gäller ju hela livet till slut. Jag märker hur jag tappar fokus när jag pratar med vänner, ser på tv, tar promenader. Det är som om det inte har hänt om det inte kunnat delas på sociala medier. Det är inte riktigt värt att uppleva om jag inte kan väcka avund med en Instagram-bild med rätt snyggfilter.

När slutar man dokumentera det man upplever, och börjar dokumentera
i stället för att uppleva?

I maj hade över en miljard bilder lagts upp på Instagram. I september hade Facebook över en miljard aktiva användare. Twitter har över en halv miljard. Förmodligen är alla dessa åsikter och bilder på höstlöv och pastasallader en guldgruva för historikerna om 300 år. Men jag undrar vad de kommer att tycka om mänsklighetens märkliga beteende i början av 2000-talet.

Mats Strandberg

Efter jobbet hittar jag ett orange kuvert med handskriven adress i brevlådan. Min treåriga dotters namn står överst, det är hennes allra första egna brev. En inbjudan till ett födelsedagskalas visar det sig och det är med blandade känslor jag läser inbjudningskortet som gäller ett kalas hos en dagiskamrat. Maj-Lis jublar samtidigt som jag känner en gnutta oro. Så det har börjat nu, tänker jag, den där kalashetsen.

Jag har hört mina vänner berätta om barnkalas de varit på. Det ena är värre och vräkigare än det andra. Det är färgkoordinerade teman, ponnyridningar och partyn på Junibacken. Vänners barn har blivit bjudna på kalas där professionella clowner vandrat omkring och blåst upp skojiga ballonghattar till barnen. Jag har hört om kalas där alla fått åka Skansentåget genom stan. Det finns exempel på kalas där en kändis utklädd till prinsessa bränner av sin hit framför häpna fyraåringar. Föräldrar planerar sina barns kalas på samma vis som bridezillas snöar in sig på detaljer inför sina bröllop. Tanken må vara god, men jag äcklas av dessa tillställningar.

Jag vill helt enkelt att mina döttrar ska få njuta av vanliga tårtkalas innan de blir party-kicksökare. Jag vill att de ska finna nöje i det enkla. För ett barn räcker det fint med traditionella sällskapslekar, en gräddtårta, vanliga ballonger och fiskdamm för att ha kul. Det är ju först efter lilla Olle haft en dansande cirkuselefant i trädgården på sitt kalas som man själv också vill ha det.

Jag tittar på den orange inbjudan igen. Jag tänker att det är nu som standarden sätts. På allt. På själva kalaset, på kläder, aktiviteter, presenter och så vidare. Brevet är handskrivet, det bådar i alla fall gott. Jag har hört talas om glossiga inbjudningskort som strävat efter de som Bindefeld skickar ut till kändiseliten.

Lite fumlande beger vi oss till leksaksaffären för att hitta en lämplig present. Det är inte enkelt. Vad ska man ge till en nybliven fyraåring? Hur mycket får en present kosta? Och hur lite? Vi landar på två småbilar. En röd och en gul. För Maj-Lis är själva förberedelsen för kalaset jättespännande. Hon vill gärna måla ett eget födelsedagskort. Och hon vill vara med och locka snöret på paketet. Hon väljer själv sina kläder. Det blir den gröna med sommarblommor på och tjocka röda strumpbyxor till. Frisyren överlåter hon till mig. Med viss nervositet kommer vi till festlokalen. Inga elefanter i balettkjolar och inga professionella clowner. Men feststämningen är på topp. Barnen ler busigt då de ser varandra. Och går loss på de uppblåsta ballongerna som pryder rummet. Vi sjunger och samlas kring ett långbord med prinskorvar, gurkor och en gräddtårta med fyra ljus. Och då födelsedagsbarnets pappa drar igång lekar till barnmusik dansar alla runt bordet. Två timmar rinner förbi och fiskdammen blir höjdpunkten. Kalaset får högsta betyg. Och jag pustar ut. Nästa gång är det vi som håller barnkalas och det känns skönt att vi slipper ha cirkus-elefanter på parkeringen.

Josefine Sundström

Ena fotot visar en kraftigt överviktig tjej som kutar med axlarna, det andra en deffad, stolt kvinna med ”fight club”-kropp. Båda bilderna föreställer Linda Dida Klang, nu 32, och dyker upp på min Facebookvägg, eftersom en av mina vänner gillat och delat dem (i sällskap med 7 295 andra Facebook-användare).

Jag kan inte sluta stirra. Förvandlingen är fullkomligt fenomenal och i bildtexten skriver Linda: ”Finns inget som heter KAN INTE!”.
Nej, sannerligen, vilken vilja den kvinnan måste ha, tänker jag. Hon har mer än halverat sin vikt och hennes kropp har gått från värkande och oformlig till pigg och spänstig. I vilket läge bestämde hon sig? undrar jag, för lyckad viktminskning är ju inte en match mellan mun och ­mage, utan börjar och slutar i skallen.

Jag scrollar vidare bland Lindas statusar och fastnar på raden: ”I dag är det tre år sen jag bestämde mig för att INTE vara en tjockis ­längre!”. Det inlägget har fått 14 897 tummar upp och delats 252 gånger.

Även här har hon postat före- och efterfoton: En tjock och ledsen kvinna i tantklänning, kontra en gladlynt partypingla i kortkort och skyhöga klackar. Transformationen skulle ha fått Extreme makeover-teamet att blekna.

Söndags reporter ­Hanna Radtke tog kontakt med ­Linda som i dagens tidning berättar om sin viktresa. Den har inte varit särskilt enkel, men har aldrig känts ogenomförbar, säger hon. I intervjun på sidorna 36–39 sammanfattar Linda:

– Ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

När hon var som tyngst vägde hon 120 kilo och hade alltid ont i kroppen. Drygt tre år senare är Linda Klang nere på 58 kilo och har fått ett nytt liv som fitnesstjej. Läs om hennes viktresa i Söndag på söndag!

Dessutom: Glittrigt mode, Karibien de luxe, Terry Evans, världens starkaste man – Magnus Samuelsson och mycket mycket mer!

Trevlig helg!

Pink utsågs till 00-talets största popstjärna av musikbranschtidningen Billboard. Hon har varit känd i 13 år. Sålt 40 miljoner -album och 70 miljoner singlar. Bara Beyoncé och Rihanna har haft fler ettor på amerikanska singellistan sen millennieskiftet. Pink är en superstjärna, men hon spelar inte kändisspelet. Hon har inte gjort sig själv till en modeikon. Hon syns sällan på nattklubbar och röda mattor. Hon är världskänd och ändå under radarn. Vill man lära känna henne får man vackert lyssna på hennes låtar. Och jag gillar det.

Ja, det är nu jag erkänner en gång för alla att jag gillar Pink. Riktigt, riktigt mycket till och med. Trots att några hits, som Trouble och So what, är -lika irriterande som klipulver i kallingarna. Och trots att Stupid Girls-videon, där Pink gjorde ner -”dumma tjejer” genom att till exempel -driva med -ätstörningar, var den tristaste sortens missriktade feminism. Men säg den popstjärna som är perfekt, och jag ska visa dig en riktigt tråkig -popstjärna (hon heter Taylor Swift). Faktum kvarstår att Pink har skrivit en hel -radda blivande klassiker. Hennes -låttexter kan vara långt mer självutlämnande än plikten kräver, och hon har inte bara en fantastisk röst; hon kan konsten att skådespela med den. Det är förvånansvärt få stjärnor som låter som om de menar det de sjunger, men jag tror på Pink, vare sig hon sjunger om brustna hjärtan eller krossade whiskyflaskor.

Nya albumet The truth about love är hennes hittills bästa. NY Times hyllar de mångbottnade texterna. Billboard skriver att den är smartare än några konkurrenter, ”en ändlöst melodiös tour de force”. Entertainment Weekly utnämner henne till popvärldens bästa textförfattare. Inte för att några svenska recensenter fattar det. Det är alltid samma fnysningar när det gäller Pink; hon är störig och irriterande och inte äkta nog. Fast det säger mer om svenska kritiker än om Pink.

Jag tror att hon är ett strålande exempel på att det här landet behöver fler musikkritiker som förstår sig på dagens listpop, och färre som slutat intressera sig för allt som inte är Springsteen och Stones.

Romanen Parfymen av Patrick Süskind ut­spelar sig i 1700-talets Paris och handlar om Jean-Baptiste Grenouille, som har ett ­extremt välutvecklat luktsinne. Han blir ­besatt av dofter och yrkesvalet, parfymör, är givet.

Liksom Grenouille har jag också en fabulöst välfungerande näsa och uppfattar dofter som andra aldrig upptäcker. I flera år sa jag till mina föräldrar att det ”luktade tuberkulos” i ett av deras badrum.

– Toka där, sa mamma utan att förstå vad det var för lukt jag for efter.

Nej, för hon hade inte (som jag) varit vårdbiträde på infektionskliniken i Östersund där tuberkulospatienter låg isolerade i rum med sterila luftslussar och hostade upp stinkande slem. Slem, som, märkligt nog, luktade som mina föräldrars badrum.
Och min näsa ljög inte. Några år senare visade det sig: Tuberkulosbadrummet var vattenskadat. Väggarna hade inte fuktspärrats och lukten kom från de dyblöta gipsskivorna.

När vi bodde i England ­sniffade jag dessutom fram tre gasläckor. Två i vårt eget hem, den tredje hos radhusgrannarna. Jag kände en unken ägg­odör genom golvspringorna och eftersom grannfamiljen bestod av kedjerökare, var risken överhängande att hela längan hade exploderat, enligt besiktningsmannen från British Gas.

Kanske hade jag, liksom Grenouille, kunnat bli parfymör, för lika besvärad som jag är av stanker, lika förtjust är jag i parfymer. På sidorna 28–29 presenterar vi höstens doftnyheter och min personliga favorit just nu är Rain från Clean, som är frisk och fräsch.

Och helt fri från ägg- och ­tuberkulosinfluenser.

1984 fick Tim Burton sparken från Disney, som ansåg att han slösat bort deras resurser på Frankenweenie, en kortfilm om en pojke som lyckas återuppväcka sin hund från de döda. Filmen var alldeles för otäck för barn, menade Disney. Men tiderna har förändrats. Frankenweenie har nu blivit animerad långfilm, och är en av Disneys stora satsningar i år. (I Sverige har den premiär först i januari.)

Skräckfilm för barn låter kanske som en omöjlig genre, men det är en tydlig trend. I Hotell Transylvanien, som har premiär på fredag, har greve Dracula skapat en luxuös fristad för sina vänner och kollegor. I hotellets korridorer trängs monster, varulvar, skelett, häxor och mumier. Och i bioaktuella ParaNorman blir den unge Norman, som kan tala med döda men har desto svårare att kommunicera med sina jämnåriga, en hjälte när zombies attackerar staden.

ParaNorman är på sina ställen så läskig att jag förmodligen hade fastnat i en grimas om jag sett den när jag var barn. Men jag hade älskat den. Vi hade Scooby Doo, men jag minns hur besviken jag blev när varje avsnitt slutade med att det bara var skurkar som klätt ut sig till spöken. ParaNorman backar inte för otäckheterna. Men regissören Sam Fell säger i The Guardian att filmen, om man ser bortom alla zombies, handlar om ett utstött barn som försöker hitta sin plats i tillvaron. Som liten var han själv mer rädd för att gå till skolan än för att se på skräckfilmer:
– Jag ville sätta ihop påhittade monster med den högst verkliga skräck man känner som elvaåring.

Och det är just därför jag hade älskat de här filmerna. När folk säger att barn är såna oskyldiga små änglar så förstår jag inte vad de pratar om; barn kan vara riktiga monster mot varandra på skolgården. Och mörkrädsla, mardrömmar och monster under sängen är en del av vardagen när man är liten. Hur gärna föräldrar än vill tro att de kan skydda sina barn mot tankar och funderingar på ondska, så går det inte. Skräck är något man bara måste få bearbeta i sin fantasi. Med lekar, med spökhistorier som viskas på pyjamaspartyn. Och med film.

Så här kan det se ut en vanlig tisdag på redaktionen. Redigerare Hanna och Marlene i full koncentration.

När jag presenteras för min mans kompisar utbrister de unisont: ”Eeerika-ka-ka” och börjar asflabba. What?! Är de elaka, korkade, eller drabbade av ett mycket märkligt talfel?
Ingetdera. Året är 1993 och de gör bara som resten av Storbritanniens 30-åringar: Refererar till Shooting stars, en toktramsig show på BBC2, där allt som programledarduon Vic Reeves och Bob Mortimer gör och säger får snöbollseffekt i hela landet. En stående gäst i programmet är den svenska blondinen Ulrika Jonsson och varje gång Vic eller Bob hänvisar till henne utbrister de: ”Ooolrika-ka-ka”. Så när jag möter min makes vänner, kan de inte hejda sig. Jag är blond. Jag är svensk. Jag är ”Eeeeerika-ka-ka”.

Fascinationen för den girl next door-fräscha för detta väderflickan fortsätter i 20 år framåt. För Ulrika levererar. Inte bara i tv-rutan, utan även privat. Hon berättar öppet om sina kärleksaffärer (”Svennis var som en roddbåt i sängen) och viktpendlande (”Jag är fet när jag är lycklig, pinnsmal när jag är ledsen”). Hon outar sin bröstreduktion (”Jag har hatat sina jättebröst i två decennier”) och skämtar: ”Skjut mig inte, den här gången ska äktenskapet hålla”, när hon gifter sig med make nummer tre, Brian Monet.

2009 stiger hon in i Big brother-huset och tippas bli såpans förlorare. Men bettingfirmorna får backa. Ulrika kniper 60 procent av rösterna och gör sorti som ”årets chockvinnare”. Varför? Jo, tittarna älskar henne, trots att hon dubbats till en ”4×4″ (fyra barn med fyra män).

Eller kanske just därför. För att hon inte bara visar upp sin glamorösa sida, utan också den krackelerade och sårbara, en egenskap som blir allt ovanligare. Inte bara bland kändisar.

Sladda in på Facebook, så får du se.

I badhuset som vi brukar gå till råder tropisk värme. Tjugoåtta grader står det på en stor digital tavla på väggen, men det känns ännu varmare. Den klormättade luften som fyller lungorna är lika fuktigt som den i en ångbastu. Jag träningssimmar aldrig och äger därför ingen baddräkt. Min paljettbeströdda bikini är väl egentligen mer anpassad till en badstrand och jag känner mig lite överklädd. Men låt gå. Jag är här för barnens skull och skiter i om folk glor.

Här i Sollentuna har man satsat på ett äventyrsbad för de allra minsta. Satsningen består av flera småbassänger uppbyggt i spännande terasser. Mellan varje terass går en pytteliten rutschkana, barnen tjuter av lycka då de plumsar i vattnet. Två svanar sprutar vatten. En fiskeskuta av minimodell bjuder små utforskare på äventyr. En bubblande pool och små vattenfall. Mina barn kan lätt hänga i poolen i två timmar utan att bli uttråkade eller frusna.

Jag brukar gå hit med mina tjejer på vardagar. Då får vi ha bassängen nästan för oss själva. Men i dag är det söndag och halva Sollentuna har tydligen bestämt sig för badlek. Mina barn blir lyckliga av allt folk och då vi kliver i bassängen hinner jag tänka att det här måste vara det perfekta helgnöjet.
Sekunden senare pajas allt av en pajas.

Jag ser honom då han kommer ut ur herrarnas. Han går självsäkert över kaklet. På armen håller han en liten bebisflicka i en tvådelad bikini som liknar min. Han har fågelben och en mage som påminner om en stor tunna. Han kommer mot vårt håll. Jag noterar hans åtsmitande badbyxor. Ännu närmre. Bebisen sänks ned i poolen i närheten av mig och han kliver efter. Då ser jag att de åtsmitande badbyxorna inte alls är badbyxor. Karln har valt att bada i vanliga kalsonger! Jag försöker att inte bry mig. Men jag kan inte låta bli att tänka på det jag läste för en tid sedan om att man uppmätt högre halter av avföring i simhallars vatten. En av de främsta orsakerna anses vara trenden bland unga killar att använda kallingar i vattnet. Och medan jag tänker på att inte tänka på avföring slår sig kalsongmannen ner en meter från mig. Han har valt att sitta på en ramp alldeles framför ett vattenfall. Vattnet sprutar över hans svank och landar därefter i hans kalsonger innan det sipprar ut i poolen där mina barn brukar få kallsupar.
 

Jag ser bromsspår framför mig. En dåligt torkad bajsrumpa som hela förmiddagen gnidits mot tyget i de där kalsongerna. Jag ser ett geggigt anus och lite strävt könshår som lossnat och fastnat i bomullens täta fibrer. Jag tänker på pungsvett och jag ser framför mig hur intorkade kissdroppar eller annan kroppsvätska nu återfuktas av det tjugoåttagradiga vattnet. Jag ser brunögat i vitögat och jag mår illa.
Mannen ställer sig upp för att hjälpa sin bebisflicka upp på en av svanarna. Det droppar från kallingarna hinner jag uppfatta innan jag sträcker mig efter mina döttrar.
– Kom nu går vi och duschar, säger jag och tänker att jag borde skriva en arg krönika om eländet.