”Det är gyllene, drypande sött och bedårande gott. En klunk och munvattnet bara fortsätter att rinna till i evigheter.”
Mischa Billing tipsar om ett vin som passar helt fantastiskt ihop med nygräddade lussekatter. I veckans Söndag!

Nu är det hög tid för glöggmingel och mysiga middagar. Lägg till accessoarer och gå från jobb till festfin på ett kick. Söndag visar vägen!

Vilka är årets bästa sällskapsspel? Och vilka är flopparna? Vi på Söndag har i vanlig ordning spelat oss igenom årets nyheter och satt betyg. 36 spel blev det den här gången – och vi hittade några riktiga favoriter!

Vi har också träffat två familjer som har husdjur. Inte så ovanligt, tänker ni, men här handlar det om livsfarliga djur. Patrik och hans tre barn har 58 spindlar och världens farligaste skorpion hemma i lägenheten. För Richard och hans nioåriga dotter Amanda är det ormar som gäller. Men vad tycker grannarna?

Mer i veckans Söndag: Så tappade Nigella 12 kilo, stor intervju med Darin, Kanarieöarnas okända pärla, Fråga Terry, Kryss, Veckans vin och mycket mer!

En flott kåk, en borg med vindbrygga eller en väderkvarn så grann och fin. Vägen dit går via en perfekt pepparkaksdeg, smält socker som lim och glasyr i glada färger. Det är dags för husbygge – i pepparkaka.

Köp Söndag och få, förutom recept, ritningen till det här fina härbret!

Han är inte längre bara tonåringarnas idol. Varje lördagkväll sitter vi, gamla som unga och ser på när Darin gör succétolkningar av sina kollegors låtar – och där och då händer det: Vi blir tokförälskade! För Söndag berättar Darin Zanyar om hur det var att slå igenom över en natt, om karriären och om Så mycket bättre.

Jag vrider om bilnyckeln. Motorn frustar och jag får börja om. Det blir en ryckig start men bilen svarar snart fint på mitt kommando. Jag försöker luta mig tillbaka i sätet och tänker att jag inte ska hålla så hårt om ratten. Efter ett öga i back-spegeln slår jag på radion. Hamnar i refrängen på en monoton dussinhit men jag höjer för att bli ett med musiken.

Jag styr ut på Folkungagatan och rullar förbi kolgrillen och de dubbelparkerade bilarna som alltid står där. Det bubblar inom mig och plötsligt skriker jag rakt ut. Det är ett frihetsvrål som länge legat och väntat. Jag bromsar vid rödlyset och skriker igen.

Det är otroligt. OTROLIGT! JAG HAR KÖRKORT!

Jag sneglar på mina medtrafikanter som om jag förväntar mig att de ska tuta, göra segergester eller åtminstone le. Såklart gör de inte det. De har ju ingen aning om att det i Golfen intill sitter en överlycklig tjej som just kämpat sig till sitt körkort och gått direkt från uppkörningen och fixat hyrbil.

Det är tio år sedan nu. Men känslan av att för första gången köra alldeles själv i en bil kommer jag aldrig glömma. Den frihetskänslan minns jag som det var i går, men jag saknar förmågan att återkalla själva känslan.

Första gången ja. Smaken av första gången kommer alltmer sällan. Första berusningen. Den gången då världen plötsligt blev förtrollande. Lite luddig i kanterna och samtidigt så oerhört skärpt. Jo, för det var ju så det kändes då alkoholen, den man ju hört så mycket om, för allra första gången kickade in. Det var examensdag och jag stod med en klasskompis i en park. Det vita vinet smakade sött och förbjudet och plötsligt var vi fnittrigare än någonsin.

Första lönechecken. Trots att det inte var särskilt mycket pengar var den ju nästan overklig. Första förälskelsen, förhöjningen av alla sinnen då. Första kyssen. Första natten i första lägenheten. Första gången jag satte mina fötter på Manhattan. Första gången på konsert, känslan av basen som hamrar i bröstkorgen. På fotboll. På bio. Första utförsåkningen.

Jag ska inte säga att dessa saker blivit slentrian, inte alla i alla fall. Men tjusningen är mig bestulen. Självklart vill jag återuppleva nyhetens behag, hitta nya oprövade marker. Men det blir allt svårare att gå i gång. Fast alldeles nyligen hände det igen. Jag var med min dotter Maj-Lis på bio. Vi skulle se en habil barnrulle, jag var trött och tänkte passa på att slumra under filmen. Men redan då vi klev in på biografen kände jag att Maj-Lis var spänd, hon höll mig ovanligt hårt i handen och tittade uppmärksamt på allt omkring oss. Jag hade förstått att biobesöket var stort för henne. Men först då förstod jag att stunden var magisk, även för mig. Lyxen i att få vara nära ett barn är att man får chansen att återuppleva allt ur ett barns perspektiv. Mina döttrar ger mig ”för första gången” igen.

I vår kommer en remake på skräckfilms-klassikern Evil Dead. Jag såg nyligen trailern. Och den var exakt hur läskig som helst. Efter klippet där en kvinna slickar på en mattkniv vågade jag knappt öppna munnen resten av dagen. Men inga har slipat knivarna lika noggrant som skräckfilms-fansen, som förstås anser det vara helgerån att göra en remake*. Jag hade kunnat- vara en av dem, om det inte vore för att jag nyligen såg om original-filmerna.

Jag mindes dem som fruktansvärt otäcka. Sådär så att jag fortfarande kunde få ångest av att tänka på dem. Men när jag såg om dem insåg jag att anledningen till att de var så otäcka var att jag var tolv. Och en stor del av spänningen låg i att de var så förbjudna: Evil Dead var en av de där mytomspunna titlarna som gav Hem & Skola-föreningarna panik på 80-talet. I dag är specialeffekterna skrattretande. Det är däremot inte den urjobbiga slapstickhumorn. Ärligt talat: Filmerna är inte särskilt bra. Definitivt inte skräck-injagande. Det var bara nostalgin som hindrade mig från att stänga av. Så ja, de är klassiker. De låg helt rätt i tiden. Men tiden har sprungit ifrån dem.

Sam Raimi, som skapade originalet, är manusförfattare och producent också till remaken. Bruce Campbell, som blev kultskådis efter originalfilmerna, är också producent. Dessutom har de tagit hjälp med manuset av Diablo Cody. Hon vann en Oscar för indiedramat Juno, men hon är också ett äkta skräckfilmsfan som älskade Evil Dead som liten. Kanske har mixen av gammalt och nytt blivit magisk. Trailern får mig att tro det. Den känns så rätt. Faktum är att jag känner mig mer hemma i den än jag gjorde i originalen när jag såg om dem. Originalen var inte alls som jag mindes dem. Men trailern gav mig precis den känsla som jag trodde mig minnas. Remaken verkar med andra ord vara en perfekt uppdatering för 10-talet. Alla remakes är inte av ondo (se rutan på motstående sida). Snarare handlar det om att återberätta en historia på ett sätt som funkar för en ny publik. Varför inte? Inget är ändå riktigt nytt längre. Som hyllade regissören Jim Jarmusch sagt: ”Trovärdighet betyder allt, men originalitet existerar inte.”

Under mikropausen i slutet av den 49 sekunder långa förlovningsfilmen, kikar Madde ­förälskat upp på sin blivande make och säger ett busigt: ”Tihi”.

Exakt då försvinner mitt ­fokus helt från huvudbudskapet, den kungliga ­kärleksbomben: ”Vi är kära på riktigt och har fått kungens, drottningens, och regeringens tillstånd att gifta oss ­nästa ­sommar” och jag undrar: Vem har regisserat och godkänt klippet?

Att prinsessan Madeleine och hennes härlige Chris eklaterar sin förlovning med en videosnutt på hovets hemsida är både smart och gulligt, men jag kan inte låta bli att undra hur resultatet kunde bli så taffligt? Varför klipptes inte Maddes Kalle Anka-replik bort? Jag har inte hört ”tihi” yttras utanför Ankeborg de senaste 50 åren och uttrycket får Madde att framstå som ett våp.

Dessutom – varför ignoreras hennes felsägning: ”Chris friade till mig i början av f … oktober… ”? Hon ­snuddar vid ”februari” och skit samma varför (var det då Chris EGENTLIGEN ställde frågan?), ett litet ”f” redigeras bort i ett nafs och här borde man väl ha klippt in en bild på ­prinsessans miljondiamant, som vi alla ­SUKTADE ­efter att få se just då? Men nej, det hade tydligen bestämts att allt skulle sättas i en enda tagning.

Varför? Kungahuset har ju kosing, och i dag kostar det heller varken tid eller pengar att redigera bort stakningar. Jag kan alltså inte låta bli att undra om fel­sägningen och ”tihi:et” behållits med flit? Skulle ­filmen ­kännas amatör­mässigt ­privat? Lite härligt hem­snickrad?
Tyvärr. Resultatet är bara pinsamt. Tycker jag.
Prinsessan Madeleine och Herr Christopher O’Neill: Jag önskar er ett lyckligt ­äktenskap och unnar er att bli ­poppis bland oss undersåtar.

Men för det senare krävs det en ny tv-producent till nästa videosläpp.

Hon är den kaxiga pojkflickan från Helsingborg som kastade stolar på lärarna och blev rockdrottning i USA. Så mycket bättre-aktuella Maja Ivarsson, 33, får fler beundrarbrev än någonsin – och har äntligen blivit folkkär. Söndag frågade henne om stalkers, lycka och vad hon gör när ingen annan ser henne. Se vad hon svarade i Söndag på söndag.

När Alberto ”Beto” Perez var 15 år flyttade hans mamma till USA för att få arbete. Alberto lämnades ensam kvar i Colombia, utan någon familj eller släkt som kunde ta hand om honom. Ett år senare fick han idén som förändrade hans liv – han uppfann zumban. Söndags Hanna Radtke tog ett träningspass med mannen som fått världen att dansa. Och fick ett spännande livsöde på köpet. Missa inte det i veckans Söndag.

Det är också sista chansen den här veckan om du vill haka på vårt erbjudande om en natt på herrgård. Hur du gör hittar du på sid 81.

Dessutom: Tio vassa frågor till ”Så mycket bättre”-Maja Ivarsson. Söndags hovreporter Jenny Alexandersson berättar allt om Chris & Maddes liv i New York. Terry Evans svarar på läsarnas brev. Sju sidor kryss och pyssel. Veckans vin. Fråga Malena … och mycket mer!