Säsongens första snöflingor sockrar gräsmattan. Vi suckar unisont min man och jag, vi har ju inte hunnit kratta undan hösten. Husets ventiler viner och jag känner ilningar längs benen. Kölden är på väg in och det är lika bra att vänja sig. Jag tar mig ut till förrådet och plockar fram säcken med täckjackor, fodrade kängor och annan stridsutrustning som hör vintern till. Kriget har börjat. Det är jag mot kylan. Igen.

Jag har lätt för att frysa. Oerhört lätt. Har märkt att jag går klädd i dubbelt så mycket kläder som min omgivning. Och ändå brukar det vara jag som klagar först, som ber om stängd balkongdörr eller värmande filtar till uteserveringen. Jag har alltid känt att jag frusit mer än andra.

Det är som om mitt blod bara räcker till att värma hjärtat och organen där ikring. Det behövs inte mer än en kall vindpust eller att jag öppnar kylskåpet för att min kropp ska reagera med kalkonknottrig hud. Länge trodde jag att jag bara var pjoskig, att min frossa beror på att jag går omkring och känner efter.

Slappna av Josefine, i stället för att hacka tänder. Då fryser du mindre. Det präktiga rådet fick jag från en sådan där som utan bekymmer traskar runt i t-shirt i november. Och jag har verkligen försökt tänka bort det kalla. Men den smärtsamma kylan fortsätter att gro.

Min mamma har berättat hur jag redan som bebis frös. Och när vi 1979 åkte på min första utlandsresa, till Tunisien, låg jag och huttrade under dubbla handdukar medan de andra barnen plaskade i poolen. Nej, det är alltså inte bara på vintern jag lider. Min man har flera gånger retat mig för att jag bär långärmat på stranden i Thailand. Och ofta får jag små pikar för att jag duschar i nästan kokhett vatten.

Jag har känt mig udda, som om jag är en nakenhund i en värld av pälsdjur. Men när jag var gravid för andra gången kom äntligen den logiska förklaringen. Ett konstant illamående och en yrsel utöver det vanliga gjorde att man tidigt intresserade sig för mitt blodtryck. Man misstänkte ett lågt värde. Barnmorskan bad mig ligga för att jag skulle komma ner i varv innan hon gjorde mätningen. Resultatet fick henne att höja på ögonbrynen i ett ”oj då”. Lågt blodtryck var visst bara förnamnet. Och på operationsbordet då jag skulle snittas valde man att flera gånger ge mig blodtryckshöjande medicin för att jag inte skulle tuppa av.

En förklaring till det låga blodtrycket sägs vara att jag har en god grundkondition. Tack baletten. Men det extremt låga trycket kan antagligen endast förklaras med gener. Och det är alltså därför jag pinas mer än andra av kylan.

Otur för mig att behöva leva i Sverige, har jag tänkt många gånger. Men nu tar jag striden på blodigt allvar. Jag har investerat i en vinterjacka som ska tåla fyrtio minusgrader. Den var svindyr, är otymplig och rätt ful. Men det skiter jag i. I år ska jag äntligen vinna kriget mot köldterrorn!