Bioåret 2013 är fullproppat med biopics, det vill säga dramafilmer om verkliga människors liv. Det handlar om så vitt skilda personer som prinsessan Diana, Janis Joplin, Picasso, Abraham Lincoln, Monica Zetterlund, Steve Jobs, porrstjärnan Linda Lovelace och maffia-bossen John Gotti.
Jag har aldrig varit något fan av genren. En biopic måste klara en nästan omöjlig balansgång, och för varje The Queen och The king’s speech, som lyckades med bravur, finns det en hel uppsjö som hamnar i fallgroparna.

En del av problemet är att det är svårt att göra dramatik av verkliga personers liv. Liv är röriga och svåra att överblicka och vägrar följa någon prydlig dramaturgi. Det blir lätt segt, mest en räcka viktiga händelser som måste avverkas, och dessutom vet man hur det ska sluta. Ingen kommer ju att undra om prinsessan Diana överlever bilkraschen. Och om filmmakarna har alltför mycket respekt för den verkliga personen blir det långtråkigt, men om de istället tar sig alltför stora friheter blir det inte trovärdigt.
Och var går egentligen gränsen för vad som känns okej? Meryl Streeps porträtt av Margret Thatcher i Järnladyn var förstås imponerande skådespeleri. Men filmen fokuserade mycket på Thatchers demens. Thatcher själv kände kanske inte ens till filmen, just på grund av sin demens, men det måste ha varit fruktansvärt för hennes familj (som också protesterade högljutt).

Ett annat problem med biopics är att de oftast får mig att längta efter något annat. När jag såg den ohyggligt överskattade My week with Marilyn blev jag bara sugen på att se en film med den riktiga Marilyn Monroe.
Andra biopics får mig att längta efter att se en dokumentär, i stället för att behöva undra vad som är sant och inte, och hur det egentligen såg ut.
Men ingen i Hollywood har ju frågat mig vad jag tycker. Förutom remakes och uppföljare tycks det mesta på biograferna nästa år vara biografier. En lång, och långrandig, lookalike-tävling.
Första priset? En Oscar, så klart!