I somras träffade en av mina närmsta vänner en ny flickvän. Det här är en vän som jag har haft i många år. Vi har jobbat ihop, hjälpt varandra genom glädje och sorg. Jag skulle nog närmast beskriva honom som en bror och jag vet att han beskriver mig på ett liknade sätt. Det finns ingen attraktion mellan oss, och kanske är det en förutsättning för att vi ska fortsätta vara så nära varandra.

I början av sommaren var det lite rörigt och osäkert i min väns nya relation och han visste inte riktigt om de efter sommaren skulle fortsätta vara ett par. Min vän och jag tog en fika och han berättade att han var förälskad och jag fick se en bild på tjejen. Vacker. Rött hår med vågor som faller till axlarna och så ett blygt leende. Han berättade att hon var varm, att de hade mycket gemensamt. Till exempel att de båda är skickliga skidåkare. Men, sa han bekymrat, mina förälskelser håller sällan i längden eftersom jag tröttnar. Jag nickade, jag känner ju till det där. Så fort fel och brister började sippra fram genom förälskelsens rosa filter brukade hans känslor svalna.

Jag la min hand över hans axlar.

– Någon gång måste du bestämma dig. Du kanske ska gå all in den här gången. Tänk om du redan nu skulle bestämma dig för att ge er relation en ärlig chans. Tänk om du ska försöka acceptera att ingen är helt perfekt. Inte heller hon. Så, om du inte vill vara singel resten av livet, vilket jag ju VET att du inte vill så tycker jag att du ska våga satsa den här gången! sa jag.

Sommaren gick och jag fick ett sms av min vän. Min metod visade sig fungera. Jag skickade en glad gubbe tillbaka.

På min bokrelease i september får jag ett sms från min vän där han och hans nya tjej lämnar återbud. Ingen gratulation. Vi kommer överens om en ny tid. En kvart innan vårt nya möte får jag ett nytt återbud. Jag ber honom höra av sig då han mår bättre. Ett par veckor går och då jag och min man sitter och äter middag ringer min mobil. Min vän frågar om han ringt olämpligt. Jag ber att få ringa upp efter middagen. Men min vän låter stressad och säger att vi kan höras en annan dag i stället.

Jag försöker ändå ringa tillbaka. Inget svar. Jag gör ett nytt försök nästa dag. Då trycker han bort mitt samtal. Tre dagar senare ringer min vän på min mans mobil och ber att få tala med mig.

– Jag har tvingats radera ditt nummer, hon är så svartsjuk på dig att det inte är klokt, säger han och darrar på rösten.

Det tar några sekunder innan jag lyckas ta in vad han menar.

– Har du inte berättat att jag är lyckligt gift och har barn?

– Det hjälper inte. Hon avskyr dig. Och vår vänskap.

Sedan den dagen hörs min vän och jag bara i smyg. På hans villkor. Alltihop är så sorgligt. För mig och min man som förlorat en normal relation med en vän. Och för min vän som ju måste smussla. Men framför allt är det sorgligt för henne. För det mest brutala med svartsjukan är att den som drabbas per automatik förlorar. Hon har ju hamnat precis där hon befarat. Nämligen utanför.