Arkiv för December 2012

- Sida 3 av 3

Julbord av sötsaker

av Söndagsredaktionen

Visst lackar det mot jul,
    men utan godis blir det inget kul,
       så fram med nötter, socker och choklad,
           och skapa praliner och kola som gör tomten glad.

Söndag bjussar på vit ischoklad med saffran och lime, citronbräck, mandeltigrar och flera andra godsaker. I veckans Söndag!

Här är veckans bästa läsning!

av Söndagsredaktionen

 

 

Har du ont i ryggen? Du är inte ensam. Ryggbesvär är den mest utbredda sjukdomen i Sverige och den vanligaste orsaken till sjukskrivning.

En folksjukdom, alltså. Själv har jag bytt ut min kontorsstol mot en pall med en speciell, instabil sittkudde vilket gör det betydligt svårare att sjunka ihop med gamnacke framför datorn.

Pallen har hjälpt mig – men det finns flera andra smarta och enkla tips för dig med ryggproblem.

”Lägg lika mycket tid på din rygghälsa som din tandborstning”, säger kiropraktorn Martin Fransson i Ryggskolan som du hittar i veckans Söndag.

Det börjar också bli dags att fixa julgodiset. Söndags matreporter Johan Gunnarsson ställde sig vid spisen och knåpade ihop allt från tryffel och julfudge till citronbräck. Redaktionen har testsmakat och vi kan intyga att det handlar om riktigt smarriga godsaker!

Dessutom: Resa: Kenya på en vecka, Fråga Malena, Veckans vin, Strandbergs spaning, Fråga Terry, Kryss, knep & knåp, Josefine Sundströms krönika … och mycket mera!

Kategorier Veckans nummer

Pengar är viktigare än hur barnen mår

av Söndagsredaktionen

Jag leder mina barn över grusgången och in genom grinden till förskolan. Min stora dotter hälsar glatt på kompisar och pedagoger och berättar vad alla heter.

Sen skyndar hon in till sin avdelning där en pedagog tar emot med öppen famn, vi vinkar och det sista jag ser är mjukhunden Bamses grå nos som sticker ut ur min dotters röda ryggsäck.

Hon älskar verkligen sin förskola. Jag står kvar en stund och tänker på hur stor min äldsta tjej blivit. Hon går inte längre i den yngsta gruppen. Hon går i mellangruppen. I gruppen som räknar, gömmer bokstäver i skogen och sopsorterar. Hon kan säga rullande r och tar ibland hand om sin lillasyster då deras grupper möts ute på gården. I sandlådan gör de geggamoja och när jag hämtar dem är deras overaller pepparkaksbruna. Det är både härligt och lite sorgligt att se barnen växa och utvecklas. Det går ju så snabbt. Gissar att alla föräldrar känner igen sig i det.

Maj-Lis är tre och ett halvt år nu och tiden har rusat. Det är inget man kan göra åt saken. Samtidigt som jag som förälder önskar sakta ner tidens ångvält lite, stressar samhället i dag på våra barns uppväxt. Hur ska man annars förklara det här med att barnen nu förtiden kastas ut från förskolan det året de fyller sex? Jag förstår inte varför våra barn ska gå i förskoleklass eller nollan i stället för att vara kvar i det trygga, där barn fortfarande får vara barn.

I min familj och vänskapskrets finns det barn som går i nollan. Samtliga har intygat att det varit en chock att att se sitt barn börja i förskoleklass. Från förskolans trygghet till en skolgård med större barn. När du lämnar din fem, sexåring i nollan är det inte säkert att det finns en pedagog som sätter sig på huk för att hälsa ditt barn välkommen. Nej, för nu går ditt barn i SKOLAN och där är grupperna större,  alltså färre vuxna. I nollan ska barnen lära sig saker. Läsa till exempel. Men pedagogerna är fortfarande, som allra oftast, förskolepedagoger och inte grundskolepedagoger. Och jag misstänker att pedagogiken skiljer dessa åt och att konflikter därför kan uppstå då barnen börjar ettan och ska börja läsa där. Dessutom skulle barnen självklart kunna lära sig EXAKT samma sak på förskolan som i nollan. Bara det att vuxentätheten och tryggheten är större på förskolan.

Jag undrar varför det är så viktigt att våra barn ska börja skolan ett år tidigare än min generation gjorde? Allt pekar på att människan lever allt längre, så varför måste vi bli stora så satans snabbt? Jag avskyr nollan. Framför allt avskyr jag själva idén med att våra barn ska gå där. JAG FATTAR INTE VARFÖR.

Eller vänta, det kanske jag visst gör. Kan det vara så att våra barn kostar pengar på förskolan? Ja, det gör de ju. Hum … låt mig tänka efter … Förskolan och nollan kanske egentligen är samma sak? Men eftersom vi nu kallar det nollan betyder det att skolans regler ska gälla. Ja, nu förstår jag. Det handlar om PENGAR. Vi är mer kostnadseffektiva när vi tvingar våra barn bli stora snabbt. Nollan är lågbudgetvarianten av förskolan. Applåder och trumvirvel! Skit i hur barnen har det, bara det är billigt.

Kategorier Krönikor

God (skenhelig) jul!

av Söndagsredaktionen

I dag är det första advent, och kapplöpningen mot julafton har officiellt inletts. Så även i tv-tablåerna. För varje dag som går kommer de att fyllas med alltfler julfilmer, stabbigare än en Janssons frestelse, sockersötare än ett helt knäckkok. Särskilt Kanal 5 och TV3 har, ju närmare den 24 december vi kommer, knappt en programpunkt utan ordet ”tomte” eller ”jul” i titeln.

Tokroligt klumpiga amerikanska familjefäder får veta att de är självaste jultomten. Lillgamla ungar avstyr föräldrarnas skilsmässa genom att fixa julstämningen. Singeltjejer i perfekt makeup dricker varm choklad med båda händerna runt koppen, tills en singelkille i stickat fastnar med bilen i snön utanför deras mysiga lilla stuga. Hårt arbetande föräldrar som missar barnens basebollmatcher och julspel får besök av feer, julänglar eller talande snögubbar som lär dem en viktig läxa om de rätta värdena. Lille Kevin är Ensam hemma – för fjärde gången. Filmernas äppelkindade sentimentalitet känns som ett hån, särskilt just när de flesta av oss bråkar och stressar som mest inför julen.

Och sen är det alla tv-serier som gör en ”julspecial”. De innehåller ofta en krystad twist som gör att karaktärerna tvingas ge hemlösa en fin jul på det lokala soppköket. De hemlösas uppgift är att få huvudpersonerna att inse hur lyckligt lottade de själva är.

Ingen jul var komplett i Beverly Hills om inte rekorderlige Brandon släpade hem en hemlös man för att duscha av honom och mata honom med kalkon. Familjen blev rörd av sin egen fantastiska godhet, innan de kastade ut honom på gatan igen.

Irakkriget har alstrat ett populärt alternativ till den hemlöse. Huvudpersonerna träffar en tårögd kvinna vars man slåss för frihet och demokrati och därför inte kan komma hem till jul. Sen går de hem till sin egen tomtebolycka och kramar sina barn lite extra hårt.

De allra flesta julfilmer är ondska förklädd till godhet. Cynism som låtsas vara hjärtevärme. Skenhelighet som skiner igenom.

Men det finns några undantag, och på listan här under presenterar jag några favoriter som räcker hela vägen fram till julafton.

Första advent: A nightmare before christmas (1993). Tim Burtons animerade film har en alldeles egen sorts mörkt skruvad julstämning.

Andra advent: Die hard (1988). Om du trodde att du hade det stressigt inför julen, njut av att se Bruce Willis försöka rädda sin fru, som blivit tagen gisslan av tyska terrorister på en julfest.

Tredje advent: Stilla natt, blodiga natt (1974). I skräckklassikern (med originaltiteln Black christmas) terroriseras collegetjejer av en seriemördare under jullovet. Om detta inte är nog, kolla in julkalkonen Santa’s slay från 2005, där jultomten visar sig vara en sadistisk mördare.

Fjärde advent: Bad Santa (2003). Billy Bob Thornton är varuhustomten som super, svär och har sex med olämpliga personer. En riktigt rolig anti-julfilm som på något sätt, i slutändan, ger dig riktig julstämning.

Julafton: Gremlins (1984). En filmklassiker för hela familjen. Men på Gremlinsjulbordet serveras inga moralkakor. Här är det i stället små gröna monster som förstör julaftonen.

Kategorier Krönikor

Varför är vi svenskar såna kalla fiskar?

av Söndagsredaktionen

Väntsalen på Ersta sjukhus är proppfull – och knäpptyst.

Jag fingrar på lapp nummer 31, räknar 18 huvuden före mig i provtagningskön och tänker att jag skulle lika gärna kunna vara ensam i rummet.

Ingen av oss säger ett pip, vi diskuterar inte den långa väntetiden och utbyter inga artigheter som: ”Vintern är ovanligt mild i år”. Den enda som bryter tystnaden är kvinnan bredvid mig som prasselbläddrar i ett halvårsgammalt nummer av Året runt.

Jag undrar om en skock italienare, spanjorer, fransmän, eller för all del, danskar, skulle kunna vara lika tålmodigt mustysta? För nog är det här med att inte heja på främlingar i hissen, busskön eller sjukhusets väntrum ett svenskt nationaldrag?
Amerikanen Vernon Neil Ferguson, en av deltagarna i SVT-serien Allt för Sverige, svarar i dagens Söndag på vad han tycker är det konstigaste med oss svenskar:

– När du möter någon på gatan, är det ibland som att möta en kall fisk.

Jag håller med. Inte för att jag superdiggar jänkarnas översvallande: ”Hi, how are you?” eller: ”Have a great day”, men jag gillar att de aldrig ignorerar sina medmänniskors existens. Jag har till exempel svårt att se Vernon och hans vänner kika genom ytterdörrens titthål för att undvika spontanmöten med grannarna i trapphuset, eller praktisera tysta leken på bussar och tåg.

Så nu ska jag försöka bli lite mer amerikansk. Jag ska lära av Vernon, hojta ett crazy: ”Hej!” och blända med ett brett leende nästa gång jag kliver in ett fullt väntrum.

Ni kan väl hålla tummarna för att jag inte möts av ett stim kalla fiskar?

Kategorier Krönikor
Sida 3 av 3
  • Tjänstgörande redaktör: Hans Österman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB