Som ni kan se i tidningen så liknar min signatur något en läkare kluddat ner. Swisch, swisch och så punkt. Jag har blivit snabb på att rafsa ner det där. Det tar mig inte mer än en och en halv sekund. Under hösten har jag besökt bibliotek och bokhandlar på olika orter. Jag har blivit ombedd att berätta lite om mitt skrivande och om mina böcker. Bland annat har jag varit i Växjö, Visby, Sollentuna, Göteborg och Kalmar. Jag har talat för kvinnojourer, för bokcirklar, bokbloggare och ibland för gäspande ungdomar som har blivit ditsläpade av lärare.
Jag uppskattar denna del av mitt jobb, att möta läsare. Den här gången står jag framför ett gäng i Lerum. Bakom en trave av mina romaner samtidigt som jag kluddar min namnteckning. Jag sveper blicken över de som kommit. Som vanligt sticker några ut. En tjej i min ålder. Hon ler med stängd mun. Det är ett sånt där leende som lyser i ögonen och som gör att kinderna  bullar sig. Jag blir på gott humör då jag tittar på henne och jag får anstränga mig för att rikta uppmärksamheten mot fler än hon.

Längst fram står en annan kvinna som utmärker sig. En gammal, jag skulle gissa på närmare hundra.  Hon är skrynklig upp till det vita hårfästet i pannan och ser mycket skör ut. Jag blir förvånad över att hon saknar både käpp och rullator. Mer förvånande är det att hon konsekvent släpper förbi de som står bakom henne i kön. Kanske är hon förvirrad, tänker jag, och försöker hämta information i hennes ögon. De är små, till synes ofokuserade och svåra att tyda. Ryggen är krökt, huvudet hänger vilket säger mig att hon är trött. Ändå fortsätter hon att släppa förbi julklappsjagare. Då tjejen med leendet ber den äldre damen kliva fram skakar hon bestämt på huvudet. Hon väntar till allra sist innan hon kommer fram. Jag slår upp första sidan i min bok och trycker dit min signatur.
– Jaha, säger jag lite käckt. Vad ska jag skriva?
– Nej, jag ska inte ha någon, säger hon med knarrande röst. Jag tittar upp och känner mig lite dum.
– Jag har ju redan läst den, tillägger hon. Ja, jag är ju årskamrat med Oscar i boken din, säger hon och spänner ögonen i mig. Jag blev nyfiken på om en ungdom som du kunde skriva om min generation.
– Jaha. Och hur faller domen?
– Jag har läst två böcker i höst. Din och Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. Jag tänkte att nittioåringar inte ältar så där som Oscar i boken din. Men efter Gardells bok insåg jag att jag haft fel.
Hon sväljer innan hon fortsätter.
– Jag var nämligen en av dom på åttiotalet, viskar hon.
– Vilka dom? frågar jag.
– Dom som Gardell skriver om, dom elaka som inte förstod. Dom som skuffade undan sjuka och fördömde kärlek. Det är smärtsamt att inse det nu, alldeles för sent. I höst har jag verkligen lidit över det som varit, så som Oscar din.

Kvinnans ögon tåras. Jag tar hennes hand. Innan jag hittat något att säga har hon gått.
Nu funderar jag över vad vi i min generation en vacker dag kommer ångra. Vilka av våra självklarheter ska komma på skam? Låt mig gissa: miljön.