Det var en av de första sakerna jag lärde mig om honom: Han kommer inte bära mitt bagage. Från vår allra första dejt, var min man Dans devis: ”Don’t bring more than you can carry”. En bra regel (även om jag vid just det tillfället tyckte den var onödigt oromantisk), då semesterirritation gärna uppstår av att släpa runt på en stor, tung väska som innehåller alltför många bra att ha-plagg.

Och eftersom jag och min make försöker välja lågprisflyg, löser det där sig per automatik. Det gäller, som bekant, att få ner allt ett i varsitt handbagage för att det ska vara värt krånglet att boarda bolag som Ryanair.

Om Gry Forssell bokar billigt, vet jag inte, men ett riktigt packningsproffs, det är hon, och på sidorna 20–25 visar hon vilka favoritplagg hon tar med i sin kappsäck.

För Gry, som jobbar jämt, reser ofta, både privat och i tjänsten, och jag fattar inte att hon pallar. Själv är jag måttligt förtjust i stuvande och transporterande. Jag gillar att upptäcka nya länder och miljöer, men är urless på ställtider i incheckningsköer och väntar ivrigt på lanseringen av appen Beam Me Up. Tänk er: ”Swosch”. Från Stockholm till Mallis på några sekunder!

Jag är dessutom så trist att jag tycker att det bästa med att resa bort är att komma hem. Att sätta husnyckeln i låset, inventera kylskåpet, bläddra igenom posthögen och somna med huvudet på egen kudde är en känsla som slår alla utlandsäventyr.

För nog är det ofta som den irländske författaren George Moore (1873-1958) utryckte det: ”Man reser världen runt i jakt på det man önskar, och hittar det när man kommer hem”?

 

BÄST! Restaurang 19 glas på Stora Nygatan i Gamla stan. Finkrog med fantastisk mat och personlig service.

 

PEST! Att vi är mer än halvvägs in i Gardells och Rheborgs briljanta tv-serie Allt faller. Love it.