Startsida / Inlägg

av Söndagsredaktionen

För tolv år sedan skrev jag låtar. Poplåtar. Singersongwriter-låtar. Inte bara texter, även om texterna kanske låg mig varmast om hjärtat. Jag skrev faktiskt melodier också. Antingen plonkade jag fram mina slingor på piano. Eller så nynnade jag fram dem. Den låt som jag kom att bli mest stolt över nynnade jag fram på en halvtimme. Text och musik bara rann ur mig.

Bring some flowers heter låten och man kan lite förenklat säga att den handlar om olycklig kärlek. Musiken är lite oförutsägbar. Tonerna glider och melodin är skitig. Även texten är flummig, kanske kryptisk. ”Räkna ej timmar. Vi ska snart vara ifrån varandra. Men se, här serverar jag vin du känner igen. Kom, jag håller dig i handen. Kom, med lite blommor och njut. Ja njut i kväll, i morgon kan det vara för sent”. Fast på engelska då.

Men trots att den är vrålpretentiös så blev mina vänner och bekanta berörda då jag spelade upp demon. De ville höra den igen. Och igen. Vilket aldrig hade hänt tidigare. Att skriva musik hade tills dess varit en hobby. Men efter den där låten drömde jag om att beröra fler än min ganska snäva vänskapskrets. Jag fick chansen. Via ombud presenterades låten för radio. Jag fick höra att man på stationerna gillade den. Men sen hände absolut ingenting. Bara tystnad.

Jag blev låg och försökte att komponera vidare. Det blev väl ett par låtar till. Men efter en tid övergick jag till att mer och mer skriva skönlitterära texter. Musiken tog slut, kan man säga. Mina demolåtar hamnade i någons byrålåda. Gömda och bortglömda. Eller, det var vad jag trodde. Så i höstas hände något otroligt.

Det var faktiskt samma vecka som jag hörde monsterhitten Gangnam style för första gången. Ni vet den där låten med fånig dans som haft fantastiska en MILJARD visningar på Youtube. Jag hörde låten, erkände för mig själv att den var svängig. Jag googlade låten och fick reda på att artisten kallade sig PSY och att han var Sydkoreas svar på Markoolio. K-pop kallades visst musiken. Alltså koreansk pop. Jahapp.

Endast ett par dagar senare får jag ett telefonsamtal. En musikförläggare frågar om jag hört talas om K-pop. Jo, det har jag ju. Så bra, säger han och berättar att en K-popgrupp som kallar sig 2AM hört en av mina låtar. Och ja, gruppen undrar om de kan få översätta låten, ändra lite i texten och sedan spela in den för den japanska marknaden.
– Ja, säger jag.

Och i onsdags fick jag höra det färdiga resultatet. Fyra killar som i värsta nittiotalsanda sjunger ”yeah yeah” och så följer en koreansk harrang. Eller om den är japansk. Jag kan inte avgöra. Min skumma melodi låter smörig. Och ja, kommersiell. 2AM sjunger lite engelska också. ”You are my first love”, sjunger de och har vinklat bort den olyckliga kärleken. Borta är skitet. Det låter glimrande. Inte alls skört som då jag skapade den. Fyra popstjärnor på andra sidan klotet har förintat det som en gång var unikt med låten. Som upphovsman borde jag kanske bli kränkt. Men jag ler i stället och tänker: det är kanske när man inte längre försöker som det plötsligt händer!

  • Tjänstgörande redaktör: Hans Österman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB