Jag älskar att åka bil med min man. Speciellt på sommaren då han bär t-shirt. Jag sitter alltid bakom honom. Han kör, ett barn fram i passagerarsätet, jag och det andra barnet i baksätet. Min man håller ena handen på växelspaken och det enda jag ser av honom är hans arm, nacken och ibland möter jag hans blick genom backspegeln.

Vi brukar lyssna på radio. Barnen håller sig nöjda då de hör musik, så det får bli program som pumpar låtar.

Min man och jag brukar morra lite åt hitmusiken, säga att det vore kul att lyssna på något annat ibland. Som P1. Eller något annat som inte är så kommersiellt. Men vi fortsätter att girigt ratta fram hitsen – för för barnens skull.

Fast i slutet av sommaren gjorde jag upptäckten att det inte alls bara är ungarna som går igång. Det visade sig att min man visst uppskattar den lättsamma musiken. Han till och med njuter. Jag tog honom på bar gärning, kan man säga. Mitt i en plingplongig Christina Aguilera-låt ser jag hur håret på min mans armar reser sig. Det är varmt i bilen, så han kan inte ha frossa. Slutsatsen jag drar är att han njuter.

Jag fortsätter tyst följa håren på hans arm. En ny låt spelas, håren lägger sig. Nästa låt är en rockballad, Bed of Roses med Bon Jovi. Den är
ju ganska fin. Men på Klas arm händer ingenting. Jag kollar igen i en Mauro Scocco-refräng, en låt jag vet att han gillar. Jadå, håren har rest sig just där Mauro sjunger med mest inlevelse. Nu är jag säker, min make njuter. Jag påpekar detta och vi skrattar.

Sedan dess roar jag mig med att kolla in min mans verkliga musiksmak.

Jag har också börjat samla på stunder som ger välbehagsrysningar. Finns det något bättre egentligen? Glädjetårar? Gapskratt? Nja, jag tycker nog att välbehagsrysningar knäcker. De överraskar mer eftersom de liksom inte kan framkallas.

Tyvärr är min kropp inte lika generös med dessa rysningar som min mans. Färre låtar funkar på mig. Men de som gör det får varenda fjun att stå i givakt. Till exempel Gasoline Vad gør vi nu lille du? från 1975. Och Michael Jacksons Man in the mirror. Och Ted Gärdestads Himlen är oskyldigt blå.

Men det finns annat som också kan ge ståpäls. En liten larvig uppfinning som masserar skallen, till exempel. Jag tänker alltså på den där stålprylen som ser ut som en spindel på jättelånga ben. Åh, vad den är härlig!

Men den bästa välbehagsrysningen kommer då folk gör storslagna saker i grupp. Jag tänker inte på en kör, även om det också kan funka ibland. Den mäktigaste rysningen, enligt mig, kommer då en stor samling människor går samman och gör något gott. Ibland ser man det i filmer.

Någon reser sig och går emot etablissemanget. Så följer en efter en och plötsligt står alla upp för den goda sakens skull.

Tyvärr händer det alldeles för sällan. Både i film och i verkligheten. Som
oftast får jag nöja mig med att avundsjukt titta på Klas små rysningar. Och så har jag ju alltid min spindelliknande skalpmassör.