Om ett par veckor rullar landets största underhållningsprogram igång. Och just nu förbereds det för fullt. För tre minuter i rutan. Tre minuter som kan förändra liv. Att slå igenom i Melodifestivalen är en fantastisk skjuts ut i nöjesbranschen. En comeback sitter ­inte heller fel. Trettio­två artister håller just nu på och solduschar sig, bokar frisörtid, syr in eller släpper ut scenkostymen eller går in ett par vansinnigt glittriga pjuck hemma på parketten. Alla artister är olika. Alla har olika drömmar inför sin medverkan. Men en sak har de gemensamt; de vill såklart bli älskade och allra helst vill de vinna.

Vi kommer att få se fantastiska nummer. Vi kommer att få uppleva succéer. Men vi kommer även bevittna fiaskon. Det här är en sång för alla dom som aldrig kommer slå igenom.

Året var 1999. Jag och mina ­gamla skolkamrater hade startat en grupp. Vi kallade oss Ai. Med samma uttal som engelska öga, men samma innebörd som japanskans kärlek.

Vi hade under ett par år spelat in demos. Dels med låtskrivarna Hasse Andersson och Niklas Pettersson i Göteborg. Och även med en kille vid namn Anders Bagge som tillsammans med ­Andreas Carlsson skrev låtar i Stockholm. Alla i gruppen kunde inte sjunga jättebra. Jag har ju en röst som gör sig bäst i väsande läge. Men vi hade två finfina sångerskor och en hel del danstalang i vår grupp så intresse fanns för oss. Två skivbolag var på hugget och vi visste inte vilket av dem vi skulle välja. Men någon gång under senhösten 1998 hade Stefan Bergh, ni vet han som skrev Fångad av en stormvind med en viss Carola, kommit med i Melodifestivalen. Han frågade om vi ville framföra hanns låt Bilder av dig. Såklart att vi ville! I samma sekund som vi tackade ja väcktes ett hopp. Tänk om vi skulle vinna. Jag menar vi hade ju i alla fall tio procents chans, typ. Och tänk om vi skulle vinna hela tjottaballongen! Ett genombrott som … eh ja tanken fanns genant nog där … ABBA! I en 22-årings hjärna var allt möjligt. Tydligen även i en reporters på Aftonbladet. Han trodde faktiskt att vi skulle vinna och tryckte till och med upp fejklöp med oss som segrare för att i förväg ta en vinnarbild av oss, för att få till en smidig publicering när vi väl vunnit.

Tjoho, livet var verkligen ­rosa! Jätterosa och hoppfullt ända tills Charlotte Nilsson vann. Och det gjorde hon med god maginal. Vi fick EN tolvpoängare men inte så mycket mer och slutade näst sist.

Efteråt var det kaos, kring Charlotte. Vi blev lämnade ifred. När jag lämnade arenan minns jag bara hur mitt tunga löshår gjorde hårbotten ömt. Jag tvingade mig att le och säga att ”Herregud, det här med Melodifestivalen var bara en kuuuul grej”. Men på mitt hotellrum den kvällen grät jag då jag lossade löshåret. Jag grät inte för att hela skallen kändes som ett blåmärke. Jag grät för att vi inte blivit nya ABBA!

Så mina tankar går dessa uppladdningsveckor till alla dom som kommer komma sist. Till dom som kommer att lipa som jag gjorde när strålkastarna slocknat.