Varför inte överraska kärestan med ett spabesök på Alla hjärtans dag?
I veckans Söndag guidar vi dig till 15 svenska ­spaupplevelser från norr till söder.

Glöm pizzerian på hörnet! När du prövat Söndags recept duger inget annat än ­hembakat – krispiga bottnar toppade med delikatesser. Vad sägs om småpizzor med skaldjur, löjrom och citronsmör? Eller pizza med portabello, ägg och mandelpesto? Sugen? Köp veckans Söndag!

Han tröstar den som är ledsen, dämpar smärta hos sjuka och lugnar oroliga själar som glömt bort vilka de är. I söndagens tidning kan du läsa mer om vårdhunden Frasse som är proffs på omsorg.

Skådespelaren Robert Gustafsson gör just nu en roll han verkligen brinner för – som ­autistiske Raymond i föreställningen Rain man.

För Söndags reporter berättar han om uppväxten med en bror som inte var som alla andra. Och om hur rollen som Raymond gett honom möjlighet att förstå sin egen barndom.

Läs mer i veckans Söndag!

Nu är det dags att inhandla ­säsongens ­snyggaste skidkläder! Blanda starka accentfärger med ­neutrala toner. Det ger dig en stilsäker och vinnande look både i – och utanför – ­backen.

Kolla in Söndags snygga skidmode!

I labyrinten av anonyma korridorer, trappor, hissar och kulvertar som utgör ett större sjukhus är det lätt att få en känsla av klaustrofobi. Tänk om du skulle gå vilse där inne och aldrig hitta ut igen?

Kanske var det vad som hände den 78-åriga finländska kvinnan Aili Sarpio. 1998 försvann hon spårlöst på Reumasjukhuset i Finland.

Läs mer om det mystiska fallet i veckans Söndag!

Den här veckan har vi åkt till äldreboendet Färingsöhemmet och träffat Frasse som jobbar där. 

Frasse tröstar den som är ledsen, dämpar ångest och smärta hos de boende och ser till att alla mår bra. Skillnaden är att Frasse är en hund. Efter att ha blivit utbildad på Vårdhundskolan fick han tjänsten på hemmet och han gör ett bra jobb.

Kolla in reportaget om Frasse i veckans Söndag!

Vi har också en stor spa-guide för dig som behöver en skön och lyxig weekend. Och vi har träffat såväl Maria Montazami och hennes polare Mindy Bondurant som Robert Gustafsson och grevinnan Marianne Bernadotte. Dessutom allt som du är van att hitta i Söndag:
Fråga Malena, Inredning, Mode, Må bra, Skönhet, Mitt liv, Resa, Fråga Terry, Mat, Mats Strandberg & Josefine Sundström, Kryss & Pyssel.

På tisdag visar SVT dokumentären Drottningen av Versailles, om miljardären David Siegel och hans 30 år yngre fru Jackie, som är mitt uppe i byggandet av sitt drömhus. Den vräkiga monsterskapelsen är inspirerad av franska slottet Versailles, och ska bli USA:s största privatbostad (till exempel har huset 30 badrum, och mitt hem skulle lätt få plats i Jackies garderob).

I början är det lätt att skratta åt paret. De överdådiga oljeporträtten av familjen. Guldtronerna. Stöv-larna i alligatorskinn för 17 000 dollar. Flockarna av knähundar som bajsar inomhus. Om huset är ett nytt Ver-sailles är Jackie Siegel definitivt en modern Marie Antoinette. Men mitt under filmandet slår finanskrisen till. Från ett slags jumbo-variant av Svenska Hollywoodfruar hamnar vi nu i det mest extrema avsnittet av Lyxfällan någonsin. Av 19 anställda i hushållet har paret nu bara råd att behålla fyra. Drivorna med hundbajs blir allt större i huset. Jackie erkänner att hon aldrig skulle ha skaffat åtta barn om hon vetat att hon inte skulle ha råd med barnflickor. Och när barnen flyger reguljärt första gången undrar en av sönerna vad alla främlingar gör på ”deras” plan. Till slut måste paret Siegel försöka sälja sitt halvfärdiga Versailles. Ingen är intresserad, trots att de dumpar priset till en halv miljard kronor.

Det hade varit så enkelt för regissören Lauren Greenfield att bara spela på vår skadeglädje. Särskilt eftersom David Siegel, som tjänat sin förmögenhet på timeshare-fastigheter, säljer drömmen om lyx till medelklassmänniskor som egentligen inte har råd. Nu bråkar paret Siegel själva om det slösaktiga med tända lampor i tomma rum! Ha! Där får de allt vad de förtjänar! Men i stället är det en rörande berättelse, om en familj som är förvånansvärt lätt att tycka om och oroväckande lätt att känna igen sig i. Du och jag har kanske inte byggt ett eget Versailles, men säkert ett och annat luftslott.

Marie Antoinette hade inte behövt oroa sig för en revolution idag, när
pöbeln tror att vi också kan bli kungligheter om vi bara tar tillräckligt många lån.

Jag älskar att åka bil med min man. Speciellt på sommaren då han bär t-shirt. Jag sitter alltid bakom honom. Han kör, ett barn fram i passagerarsätet, jag och det andra barnet i baksätet. Min man håller ena handen på växelspaken och det enda jag ser av honom är hans arm, nacken och ibland möter jag hans blick genom backspegeln.

Vi brukar lyssna på radio. Barnen håller sig nöjda då de hör musik, så det får bli program som pumpar låtar.

Min man och jag brukar morra lite åt hitmusiken, säga att det vore kul att lyssna på något annat ibland. Som P1. Eller något annat som inte är så kommersiellt. Men vi fortsätter att girigt ratta fram hitsen – för för barnens skull.

Fast i slutet av sommaren gjorde jag upptäckten att det inte alls bara är ungarna som går igång. Det visade sig att min man visst uppskattar den lättsamma musiken. Han till och med njuter. Jag tog honom på bar gärning, kan man säga. Mitt i en plingplongig Christina Aguilera-låt ser jag hur håret på min mans armar reser sig. Det är varmt i bilen, så han kan inte ha frossa. Slutsatsen jag drar är att han njuter.

Jag fortsätter tyst följa håren på hans arm. En ny låt spelas, håren lägger sig. Nästa låt är en rockballad, Bed of Roses med Bon Jovi. Den är
ju ganska fin. Men på Klas arm händer ingenting. Jag kollar igen i en Mauro Scocco-refräng, en låt jag vet att han gillar. Jadå, håren har rest sig just där Mauro sjunger med mest inlevelse. Nu är jag säker, min make njuter. Jag påpekar detta och vi skrattar.

Sedan dess roar jag mig med att kolla in min mans verkliga musiksmak.

Jag har också börjat samla på stunder som ger välbehagsrysningar. Finns det något bättre egentligen? Glädjetårar? Gapskratt? Nja, jag tycker nog att välbehagsrysningar knäcker. De överraskar mer eftersom de liksom inte kan framkallas.

Tyvärr är min kropp inte lika generös med dessa rysningar som min mans. Färre låtar funkar på mig. Men de som gör det får varenda fjun att stå i givakt. Till exempel Gasoline Vad gør vi nu lille du? från 1975. Och Michael Jacksons Man in the mirror. Och Ted Gärdestads Himlen är oskyldigt blå.

Men det finns annat som också kan ge ståpäls. En liten larvig uppfinning som masserar skallen, till exempel. Jag tänker alltså på den där stålprylen som ser ut som en spindel på jättelånga ben. Åh, vad den är härlig!

Men den bästa välbehagsrysningen kommer då folk gör storslagna saker i grupp. Jag tänker inte på en kör, även om det också kan funka ibland. Den mäktigaste rysningen, enligt mig, kommer då en stor samling människor går samman och gör något gott. Ibland ser man det i filmer.

Någon reser sig och går emot etablissemanget. Så följer en efter en och plötsligt står alla upp för den goda sakens skull.

Tyvärr händer det alldeles för sällan. Både i film och i verkligheten. Som
oftast får jag nöja mig med att avundsjukt titta på Klas små rysningar. Och så har jag ju alltid min spindelliknande skalpmassör.

Jag älskar ordning och reda. Och inte bara ”var sak på sin plats”, utan hemmet ska vara rent, sängarna bäddade, och de manglade lakanen prydligt insorterade i det ärvda jämtländska linneskåpet.

Jag skriver alltså inte under på det putslustiga påståendet: ”Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete”. Nej, för jag hatar lort och hamnar jag, när den dagen kommer, hos hin håle så nog fan (ha ha)
kommer jag se till att det är skinande blankt därnere. Faktum är att jag gillar städning, går i gång på att byta sänglinnet, vädra täcken och kuddar, skrubba toaletter och blöttorka ­golven tills varje vrå av
lägenheten doftar tallbarssåpa.

Men Dan, mannen jag delar mitt liv med, kan utan problem kliva över skohögar i hallen, ignorera ett ­frukostsmuligt köksbord och fattar verkligen inte vitsen med att bädda en säng: ”Den ska ju rivas upp igen i kväll”. Beundransvärt. Jag blir nämligen stressad av röra, och är fysiskt oförmögen att sjunka ner i soffan mitt i ett pryl- och dammkaos, alla ”lev i nuet”-råd, till trots.

Resultatet blir att jag, så fort jag kommer in genom ytterdörren,
plockar, torkar, dammar och röjer. Frivilligt, för Dan förväntar sig
inte att det är jag som ska ­sortera och polera. Tvärtom, han städar
gärna – när han tycker det är dags. Tyvärr är hans och ­mina
toleranströsklar helt osynkade, vilket innebär att jag med jämna
mellanrum får höra att jag är osedvanligt pedantisk och en krävande
person att leva med.

Tycker Dan, ja, som inte har läst om Lars-Gunnar. På sidorna 40–43
avslöjar L-G bland annat att han måste plocka i och ur diskmaskinen på
samma sätt. Varje gång. I jämförelse med ­honom är jag en superslarver.

Tack och lov.