Den här vintern har varit rå som det finska vinterkriget. I Stockholm har vi huttrat och vi har förfasat oss över att det legat snödrivor i vägen precis överallt. I år köpte jag en riktig vinterjacka, tjock som fyra dunkuddar. Och ett par skor som sägs tåla 40 minusgrader. Och jag har lärt mig vad en täckkjol är. I början var det kul. Som när vi i södra landet faktiskt fick en vit jul. Men redan i januari kändes det hopplöst. Det var ungefär då de där semesterbilderna på Facebook började svida. Inga vinterjackor i världen fungerade mot drömmen om lite sol. Lite värme. Och när vi går mot april vill man bara gråta.

Så vi tog vårt pick och pack vi också. Sa: ”Hej då, vinteroveraller” och: ”Hej, Gran Canaria”.

Och till er som i januari fläkte ut så härliga Thailandsbilder kan jag säga att det är fint här också. Solen bränner mot nästippen och det är ljummen luft som viner i palmkronan.

Förr om åren reste jag och min man äventyrligt. Inga förbokade hotell och med lätt packning (endast pocketböcker, bikinis, sandaler och någon sarong) luffade vi runt på känsla. Vi kunde blanda enklare hyddor med lite lyxigare ställen. Vi sökte genuina lokala barer och rörde oss bland lokalbefolkningen. Och halva resan gick ut på att äta gott och helst utan andra svenskar i sikte. Vi sökte lugn och ro och rynkade på näsorna åt svenskhotellen och framförallt åt all inclusive. Men nu har vi barn. Förutsättningarna för att njuta har förändrats. Redan i januari bokade vi vår resa. Vi sökte med ljus och lykta efter Bamseklubb eller Lollo och Bernieklubb.

Och nu sitter jag här vid poolen med ett solgult all inclusive-armband och två små barn som kivas om en uppblåsbar krokodil. Högtalarna spelar popmusik och längre ner i poolen pågår vattengympa. Klockan halv tolv kommer Bamse hit och kramar barnen. Vi sätter dagens schema efter det. Buffén är enorm och barnvänlig. Spagetti, pommes och stora byttor ris. Såserna kan kombineras, eftersom allt smakar ungefär samma. Vinet tappas ur stora behållare och barnen äter på plasttallrikar. Under middagen i går tjöt tre små barn samtidigt. Det var som ljuv musik i våra öron, glada över att det inte bara är våra barn som stojar.

I dag sätter vi på barnen UV-dräkt och hoppar på hotellets strandbuss. Veckans enda ­lämna-­hotelläventyr. Medan den riktiga våren dröjer därhemma rör vi oss i trupp med andra skandinaver och lever det semesterliv som vi tidigare föraktade. 

Men som vi njuter! Av att slippa städa, laga mat, krångla med barnmössor och – faktiskt – slippa tänka.

Visst, jag hade betalat ganska mycket för att få ligga under en palm en hel dag och bara läsa tills solen går ner. Utan barnstoj ringade i öronen. Men som någon vis människa sa: Allt här i livet har sin tid!

Jag höjer min paraplydrink och säger: ”Hej charter”!

Så länge jag håller mig mitt bland huskropparna är promenaden dräglig, men när jag korsar Hornsgatan och halkar nerför Slussen slår den till. Snösmockan.

Vinden biter i kinderna, snön piskar i ögonen, snoret rinner. Det är lika förbannat svinkallt som under en januaridag när bygelliften precis nått ovanför trädgränsen och man fejsar ett grinigt, blåsigt kalfjäll.
Men nu är det varjan januari eller skidsemester. Det är den 20 mars, självaste vårdagjämningen, jag är på väg till jobbet och jag tänker att vädergudarna borde skämmas.

Väl på redaktionen borstar jag ilsket snön från kappan, medan Söndags biträdande redaktör, Kristofer, frågar (aningens ironiskt):
– Jaha, hur är det, Vinterns Främsta Försvarare? Har du fått nog nu?
Ja. Det. Har. Jag.

Jag har fått nog av långkallingar, broddar och torrfnasig hy. Jag har tröttnat på grusgegga på hallgolvet och vinterelektriskt hår.

Nu vill jag plantera blommor i balkonglådor, tvätta fönster och rensa garderober. Och jag suktar efter bryggbad, grillkalas och Allsång på Skansen.

Men jag får nöja mig med att drömma och börjar med att bläddra fram till sidorna 46–53 i veckans nummer, där vi listar 69 härliga hus som går att hyra på semestern. Här finns allt från den lilla bagarstugan i Kalix till villan med havsnära läge på Västkusten.

Min personliga favorit är strandhuset på 60 kvadratmeter vid sjön Fryken i värmländska Sunne. Där vill jag sitta på soldäcket med ett glas rosé och tanka sommarenergi.

Så att jag pallar nästa års snösmockor.

Vårens 14 vackraste bh-set.

16 sidor kryss och knåp.

69 drömhus du kan hyra i sommar.

Den här veckan har vi gjort en extra tjock tidning för att få plats med all påskläsning – 100 fullspäckade sidor!

Vi har hälsat på hemma hos Maria Montazami och tittat in i hennes garderob. Söndags hälsareporter Hanna Radtke lär ut hur du får ett perfekt löpsteg och på resesidorna får du följa med till Sicilien på gourmetvandring.

I veckans reportage har vi besökt pappor som sitter i fängelse. Hur behåller man närheten till en fyraåring när man sitter inlåst?

Allt detta och mycket mer hittar du i Söndag, missa inte!

Jag minns fortfarande känslan när jag stapplade ut från biografen där jag sett Lars von Triers Melancholia. Jag sneglade upp mot himlen, väntade mig nästan att se en främmande planet där, på väg att krocka med jorden, utplåna mig och ungefär allt annat. Melancholia kom så mycket närmare inpå än svulstig, hjärndöd undergångporr som 2012 och Day after tomorrow.

Om undergången -tidigare var reserverad för actionäventyr har den börjat dyka upp i alla möjliga genrer de senaste åren, och det i ”fina” filmer.
I -Oscarsnominerade Beasts of the southern wild var det polarisarna som smälte. Steven -Soderbergh gav oss alla bacillskräck med Contagion, där en supersmitta nästan utrotade mänskligheten. I The Road vadade Viggo Mortensen runt med sin son i aska och damm och duckade för kannibaler – och det var ändå ett lågmält drama. Häromveckan -hyrde jag Seeking a friend for the end of the world, en olidlig kavalkad av indiefilmsklyschor. Steve Carrell jobbar med att sälja försäkringar (folk som hatar sina jobb -säljer ALLTID försäkringar). Keira Knightley är den mycket yngre, jättespeciella granntjejen som släpar runt sina vinylskivor överallt (spännande unga tjejer är ALLTID nostalgiska efter saker som de är för unga för, det kanske är därför de faller för dubbelt så gamla män?). Allt utspelas under de -sista veckorna innan en asteroid utplånar jorden.

Undergången är het just nu. Förmodligen för att vi lever i en skrämmande tid, där det blivit tydligt att det kommer att gå åt helvete om vi inte skärper oss. Genast. Men klimatkollapsen är så svår att greppa. Och det är så svårt att tro att det går att göra skillnad. Kanske är det därför nästan alla de här undergångsfilmerna, hur olika de än är, har en sak gemensam: Mänskligheten hotas av zombiesmitta, onda utomjordingar, kärnvapen, meteorer, den bibliska apokalypsen, vad som helst. Men hotet kommer utifrån. Det är inte vårt fel! Vi har inte oss själva att skylla! Världen får en tydlig fiende, som hjältarna kan bekämpa. Och det är förstås svårt att göra en film där Tom Cruise räddar världen genom att diska mjölkpaket och ta cykeln till jobbet. Även om det är sådana hjältar vi behöver mest. 

Hon tittar allvarligt på mig innan hon tydligt deklarerar:

– Mamma, jag har bestämt mig. Jag vill bli vegetarian.

Freja, 13, har aldrig varit särskilt förtjust i smaken av kött. Nu har hon dessutom blivit övertygad om att det är både etiskt oförsvarbart och miljövidrigt att servera delar av döda djur på våra mattallrikar.

Hennes beslut är beundransvärt, ändå är inte min första tanke: ”Fint, älskling, bra val”, utan: ”Åh, jisses, vad jobbigt”.

Så funderar jag en stund. Varför tycker jag att det är så krångligt? Det är ju inte speciellt meckigt att­ ­laga vegomat, tvärtom. Det är snarare vanans makt som är knepig att bryta. Att sno ihop en måltid som består av den klassiska trion kött, sås och potatis, går på autopilot, men att fixa till en läcker meny­ där ingredienserna enbart får komma från växtriket är, för mig, en utmaning.

Därför är jag extra lycklig över att Söndags matredaktör, Johan Gunnarsson, valt vegorätter från ­Ulriksdals trädgårdskafé, som veckans recept på ­sidorna 56–60. 

Extra sugen blir jag på ­rotselleribiffarna med ­äppeltzatziki och blomkålssoppan vindaloo med smak av chili, ­tamarind och koriander. Ni hör ju: Mums!

Har du några vego­vinnare? Mejla receptet på din smarrigaste gröna rätt, så gör du inte bara mig, ­utan också vår planet, lite extraglad.

För att inte tala om Freja.

Snart är det vår – även om det är svårt att tro när jag tittar ut genom fönstret här på redaktionen. Själv längtar jag efter att få börja cykla till jobbet igen – men den riktiga folkrörelsen så här års är ju löpning.

Vår hälsaexpert Hanna Radtke är själv en inbiten löpare och i veckans Söndag bjuder hon på den ultimata guiden till alla er med vårspring i benen. Hon går igenom allt du behöver veta för att löpningen ska bli så kul och effektiv som möjligt.

Under veckan har migrationsminister Tobias Billström fått svidande kritik efter sitt uttalande om de papperslösas vardag i Sverige. Söndags Åsa Passanisi visar upp en annan bild av denna vardag. Hon har träffat läkarna kämpar i skymundan för att ge de papperslösa den vård de inte kan få någon annanstans. 

Dessutom hittar du så klart allt du brukar i tidningen: Vin, Fråga Malena, Inredning, Mitt liv, Skönhet, Böcker,  Fråga Terry, Mode, Mats Strandberg & Josefine Sundström och Kryss & Pyssel.

Han brann för sin sport. Men när Niclas Rodhborn, 44, var 19 år ryggmärgsskadades han i en trafikolycka. Sedan dess sitter han i rullstol, men har inte gett upp tanken på att en dag kunna använda sina ben igen. Han sätter sitt hopp till forskningen och drömmer om att en dag kunna ställa sig upp och ta ett par steg, berättar han i reportaget på sidorna 10–13.

Sedan vi flyttade från Ekerö till Södermalm, har jag gångavstånd till jobbet. Och jag, som, till skillnad från Niclas, är lyckligt lottad att vara utrustad med två fullt fungerande apostlahästar, promenerar självklart till ­redaktionen. Eller?

Nope. Varje morgon har jag lyckats övertyga mig själv om det ogörliga i att sladda nerför Slussen, traska genom Gamla stan, över Vasabron, förbi Tegelbacken och ­T-centralen för att anlända till Kungsbrohuset där ­Aftonbladet har sitt säte. Min motvilja har motiverats med tramsigheter som: ”Min bärbara är för tung/jag ­orkar inte kånka på handväska OCH lunchlåda/det regnar/solen bländar mig …”

Ni hör ju. Undanflykterna har regerat. Tills texten om Niclas landade i min dator. Skamset viftade jag bort latmask­tankarna, packade dator och lunch i ryggan och häpp! 35 minuter och 3,5 kilometer senare, svassade jag in genom Söndagsdörrarna med rosor på kind och solsken i blick.

Och insikten om att den mest självklara motionen, är den vi är allra sämst på.

För jag är nog som de allra flesta. Vi kör ett par pass i veckan på gymmet och drar på oss löpardojorna på lördagen. Men de enklaste rörelserna, de som varken kostar tid eller pengar, dem rationaliserar vi bort. Tar dem för givet.

Så följ mitt exempel! Ut och gå! Så ofta du kan.

Så länge du kan.

Vi åker tåg. Min man och jag och vår dotter Maj-Lis som är tre och ett halvt år. Tåget har en trasig vagn vilket gör att vi smyger fram genom skogen. Vi har laddat upp med mackor, mandariner, en Ipad med barnfilm och kul spel. Och vi har peppat vår dotter inför resan för att den ska bli så smidig som möjligt.

Tåget är fullt den här dagen och i vår vagn väljer många att läsa. Maj-Lis spelar ett kul småbarnsspel på Ipaden. Plötsligt gör hon några hastiga kommandon. Vi hinner inte riktigt se hur det går till när hon snabbt som blixten hittar ett nytt barnspel. Färgglada figurer bjuder upp henne till dans. Maj-Lis klickar ivrigt på rutan men stoppas av en betalruta. Spelet kostar!

– Nej, vi ska INTE köpa några nya spel. Du har ju redan ett tiotal som du ännu inte testat, förklarar vi.

– Jo, jag vill, svarar hon.

– Älskling, du kan väl ta ett av de andra spelen. Det här kostar pengar.

– NEJ, fräser vår dotter.

– Jo, det blir inget nytt spel…

Här någonstans lyssnar vår treåring inte längre. Hon pekar på skärmen och skriker rakt ut.

– Dumma! Du är en bajskorv!
Sen gråter hon ut sin klagan, obegripligt högt. Både min man och jag försöker tysta. Vi försöker avleda. Vi är fullt fokuserade på att få stopp på detta raseri, som endast kan förklaras av treårstrotsen, denna utvecklingsfas som varje människa går igenom.

Min man lutar sig över vårt lilla åskmoln samtidigt som han lugnt förklarar för henne att man inte alltid kan få sin vilja igenom här i världen. Jag ser dessutom hur han nu försöker sälja in andra kul spel.

När utbrottet pågått i kanske två minuter märker jag hur en kvinna i trettioårsåldern stirrar argt på oss. Hon sitter i sätet bakom min man och när jag får ögonkontakt med henne suckar hon högt och skakar på huvudet åt vår lilla odåga. När jag hör ett ”Herregud vilken UNGE” fräsas ur hennes hårt sammanpressade mun känner jag att jag ilsknar till. Som om det inte räckte att vi har fullt upp med att hejda en arg dotter, så har vi även en arg medpassagerare att handskas med. Helst vill jag ställa mig upp och skälla ut fanskapet. Men det kan jag naturligtvis inte göra. I stället flyger Fan i mig.

– Maj-Lis, älskling. Nu lyssnar du på mig, säger jag högt så att halva vagnen hör. Maj-Lis tittar trotsigt på mig samtidigt som hon fortsätter att tjuta.

– Titta där bakom dig, säger jag och pekar mot den ilskna kvinnan.
Maj-Lis kommer av sig och vänder sig om och stirrar på henne.

– Den där tanten tycker inte om barn som gråter, säger jag med betoning på ”tanten”. Taktiken visar sig funka. När lugnet åter har lagt sig minns jag hur jag själv var innan jag fick barn. Även om jag inte brukade sucka högt av lite röriga småbarn hände det att jag också blev irriterad. Det ångrar jag i dag.
Snälla rara barnfria människor som tror att ni vet hur man uppfostrar barn, ni som tycker att man ska hålla barnet hemma tills det är sju år gammalt. Hur vore det om ni i stället visade lite överseende? Barn är det gåtfulla folket och vi småbarnsföräldrar gör faktiskt så gott vi kan!

Förra året avslutade Christopher Nolan sin Batman-trilogi med The dark knight rises. Har någon trilogi någonsin blivit så unisont älskad? Den behandlades som filmernas motsvarighet till Jesu återkomst.

Det var ett genidrag av Nolan att göra Batman till en tragisk filmhjälte. För alltid sudda ut minnena av en lycraklädd kille med fiffiga vapen i verktygsbältet och tokroliga skurkfiender. Det fungerade. Det kändes logiskt. (Batmans föräldrar mördades inför hans ögon, och han använde arvet till att bekämpa brottslighet. Man kan förstå att han inte var någon munternisse.)

Och det låg helt rätt i tiden. Strax därefter genomgick James Bond och Kapten Kirk liknande förvandlingar i Casino royale och Star trek. Men nu ska jag erkänna det mest förbjudna. Jag tycker inte att Nolans Batman-filmer är det allra bästa som någonsin hänt mänskligheten. De första två var till exempel helt befriade från intressanta kvinnoroller. Och Christian Bales morranden och väsningar blev allt mer parodiska.

Nu har Nolan skakat nytt liv i Stålmannens gamla mantel. I Man of steel, som har premiär i sommar, har Superman fått samma ”gör om mig”-behandling som Batman. Trailern har spöklika körer, skådespelare som säger saker långsamt, regntunga skyar. Allt är väldigt gravallvarligt och grådaskigt.

”Vi behandlar inte Superman som om han vore en superhjälte, utan som om han vore verklig”, säger manusförfattaren David S. Goyer i filmtidningen Empire, och berättar om hur de brottats med frågor om hur gravitation och världspolitik påverkar Superman.

Jag blir inte direkt till mig i trikåerna. Jag vill inte tycka synd om Superman, en kille som fötts med oöverträffade superkrafter. Jag vill inte ha en realistisk förklaring till manteln, eller hur Lois Lane kan missa att Superman och Clark Kent är samma kille. Jag vill få en rush. Jag vill VILJA bli superhjälte. Och om Nolans första Batman-tolkning låg rätt i tiden, så känns hans Superman helt fel. Det har gått varvet runt nu.

Med Avengers kom humorn tillbaka till superhjältegenren, och med den filmen i färskt minne riskerar Superman att framstå som en självömkande, humorbefriad tråkmåns.

Visste du att nära en miljon svenskar lider av social fobi, det vill säga får ångest av att vara i centrum för andras uppmärksamhet? Det gör problemet till vår kanske minst kända folksjukdom. Den här veckan tar vi ett stort grepp på ämnet i Söndag. Mats Lehmann berättar hur han kom till rätta med sin sociala fobi och om du misstänker att du är drabbad kan du testa dig själv i tidningen.

Och så berättar våra läsare om sina fobier.

Samma dag som tidningen kommer är det också premiär för årets omgång av ”Mästarnas mästare”. Söndag åkte ner till Grekland och halvön Peleponnesos för att träffa Magdalena Forsberg, Torgny Mogren, Malin Ewerlöf Krepp och de andra deltagarna för att kolla in vad som händer när kamerorna inte är på. Missa inte det!

Och som vanligt: Vin, Fråga Malena, Inredning, Mitt liv, Skönhet, Böcker,  Fråga Terry, Må bra, Mats Strandberg & Josefine Sundström och Kryss & Pyssel.

Till sist: Du har väl inte missat att vi finns vi i butik i sju dagar. Söndag hela veckan, alltså!