Tunga axlar har jag. Stenhårda efter ­timmar med datorn i knät helt utan ergonomisk tänkande. Ibland ilar det mot skallen, ibland leder spänningarna till huvudvärk. Men det finns bot och det stavas massage. Så jag bokar in mig. Passar på att ta 85 minuter, det är ju många knutor som ska lösas upp. Jag kommer i god tid och mjuknar redan då jag hör den flummiga musiken. Valsång, panflöjter och buddistiska klangljud. Informationsbroschyren bedyrar utbildad personal och trevlig miljö. Den trevliga miljön levererar. Jag går över rena golv, en väldoftande rökelse pyr i någon vrå. Jag blir visad till ett litet rum och väntar in terapeuten.

Hon kliver in på indianfötter, hälsar viskande och vi skakar hand. Hennes näve känns slapp och det är som att hälsa på en fluga.

– Jag vill ha ordentlig massage, säger jag. Hon nickar försynt.

– Jag vill alltså att du tar i ­ORDENTLIGT, förtydligar jag och skrattar lite ursäktande.

– Visst, säger hon och visar med en svepande gest hur jag ska ligga.

Jag sluter ögonen, beredd att ge mig hän. 85 minu­ters mjukgörande knådning av mina ­ömma ­axlar har jag sett fram emot länge. Jag hör ett plaskande ljud då hon fyller sina händer med lavendeldoftande olja. Sen smaskar det till ­mellan skuldrorna på mig. Jag känner hur jag blir tung i hela kroppen, jag liksom sjunker ner i britsen. Hennes svala händer börjar röra sig i cirklar, runt, runt. Det hela känns knappt. Hade jag inte vetat att det faktiskt var hennes händer hade jag trott att det var fjädrar som av någon anledning svepte över mig.

– Du kan ta i, säger jag.

– Jadå, jag värmer bara upp först, svarar hon.

Uppvärmningen går in i nästa fas. Små tomtesteg med fingertoppar som traskar fram och tillbaka längs ryggraden. Taktilt, visst. Men ingenting hon åstadkommit har ännu nått mina muskler. En myra hade gjort jobbet bättre. Sen hör jag mer plask. Mer olja landar på min hud och jag funderar på om hon tänker fritera mig. Nu glider fingrarna hit och dit. På måfå. Det känns inte riktigt som om de vet vart de är på väg. Ibland halkar de ner längs revbenen eller så glider de över själva benet på skulderbladet. Men hon hittar ingen muskel. Glidandet håller på i nästan tio minuter. Jo, jag har faktiskt börjat snegla på min klocka för att ta tid. Jag känner mig riktigt irriterad nu och funderar på att säga till igen. Jag vill be henne gå loss på musklerna, lösa upp spänningarna.

Men nu håller jag tyst eftersom jag insett att vi inte kommer längre. Den här människan kan inget om muskler. Hon vet inte var i människo­kroppen musklerna finns och jag misstänker att hon inte kan något om massage alls. Man kan faktiskt säga att jag plågas. Jag ­ligger här nästan naken på en brits och blir smekt av en främmande kvinna. Jag vill skrika att jag inte ­behöver bli smekt, men jag biter ihop och ­varje ­fjäderlätt rörelse ilar som nålar.

Hon väljer att avsluta i förtid och jag pustar ut. Hal som en ål går jag fram till kassan och betalar, fast jag känner att jag borde sända en faktura! Det är få saker som gör mig så stressad som mesmassage. Och axlarna är mer spända än innan.