När tv-stjärnan Kim Kardashian gifte sig med basketproffset Kris Humphries 2011 var det extra-allt som gällde. Notan för bröllopet slutade på 70 miljoner kronor och ett filmteam dokumenterade allt för en fyratimmars tv-special.

72 dagar senare var skilsmässan ett faktum.

I veckans Söndag listar vi bröllopen i Hollywood som började med lyx och överdåd och slutade med otrohet, droger, våld och svek.

Mer då? Ni får också träffa Eva som bestämde sig för att bli nunna när hon var 19 år. Drygt 30 år senare klev hon ut genom klostrets murar – till en förändrad värld.

Vad är det som får en ung kvinna att frivilligt avstå från familj och frihet? Och ångrar hon åren i klostret? Missa inte Eva Wrige Larsens berättelse!

I tidningen får du också svaret på vad vår nöjeskrönikör menar med att vi lever i snopparnas tid.

Mer att längta efter: Vin, Fråga Malena, Inredning, Mitt liv, Skönhet, Böcker,  Fråga Terry, Må bra, Josefine Sundström, Mat, Resor och massor av kryss & pyssel!

Under nästan hela sitt vuxna liv levde hon i tystnad och stillhet innanför klostrets murar. Efter 30 år kom Eva Wrige Larsen ut – till en förändrad värld.
– Jag visste inte vad Abba var. Jag hade inte läst tidningar eller sett tv på 30 år, säger hon.

Läs Eva Wrige Larsens spännande berättelse i Söndag.

Som barn ville hon antingen bli skådespelerska eller cirkusprinsessa. Men Annika Lantz blev i stället ­Annika Lantz, radioprataren, med svenska folket. För Söndag berättar hon om sitt mest minnesvärda telefonsamtal, om den gången hon blev sårad och vad hon skulle göra om hon var osynlig. Och så får vi reda på hur många procent av hennes liv som är rock’n’roll.

På måndag börjar Kanal 5 visa Hannibal, en tv-serie så pinfärsk att den hade premiär för bara några dagar sen i USA. Mads Mikkelsen spelar Dr Hannibal Lecter, seriemördaren med smak för livets goda; klassisk musik, fina viner och människo-kött. Att döma av det förhandsmaterial jag sett skulle jag gissa att du inte vill äta middag i tv-soffan framför just det här programmet. Scener med blodstänk, köttyxor och inälvor varvas med bilder av gourmeträtter upplagda på finporslin och Hannibal som njutningsfullt sätter gaffeln till munnen. Det är som om Per Morberg och ­Dexter körts tillsammans i en matberedare med mycket välslipade knivar. Dexter, ja. Serien om seriemördaren med ett hjärta av guld var definitivt något nytt när den kom. Han mördar visserligen folk, men bara om de FÖRTJÄNAR det! Han är visserligen psykopat, men han FÖRSÖKTE i alla fall förstå vad hans gnatiga fru egentligen ville! Dexter hade premiär 2006 och blev genast en tittar- och kritikersuccé. Och när serien var bra var den genial. Konstigt nog är det först nu som Dexter startat den tv-trend som Hannibal bara är det senaste exemplet på. Så här besatta har vi inte varit av seriemördare sedan det tidiga 1990-talet. Den gången började det med just Dr Hannibal Lecter i När lammen tystnar, den enda skräckfilm som tagit hem storslam på ­Oscarsgalan. Sedan kom en blodflod av filmer om ­seriemördare, allt ondare, med allt mer bisarra metoder, där Kevin Spacey i Se7en slog ­alla rekord.

Nu har tv-rutan blivit seriemördarnas nya tillhåll. Jag är kluven inför styckmördare vi ska skrocka igenkännande åt, heja på, hoppas att de inte blir upptäckta. Och konceptet med en kannibal som antihjälte lämnar en lika dålig eftersmak som ett skrovmål hemma hos Hannibal. Däremot håller jag inte med om den kritik som framförts om att de här serierna har för mycket blod och ond bråd död på bästa sändningstid. Den kritiken kommer alldeles för sent, efter serier som CSI, Bones och Law & Order: SVU med ­deras grävande i en ändlös parad av anonyma lik. Jag menar, de har ju till och med närbilder inifrån kroppen.

Tunga axlar har jag. Stenhårda efter ­timmar med datorn i knät helt utan ergonomisk tänkande. Ibland ilar det mot skallen, ibland leder spänningarna till huvudvärk. Men det finns bot och det stavas massage. Så jag bokar in mig. Passar på att ta 85 minuter, det är ju många knutor som ska lösas upp. Jag kommer i god tid och mjuknar redan då jag hör den flummiga musiken. Valsång, panflöjter och buddistiska klangljud. Informationsbroschyren bedyrar utbildad personal och trevlig miljö. Den trevliga miljön levererar. Jag går över rena golv, en väldoftande rökelse pyr i någon vrå. Jag blir visad till ett litet rum och väntar in terapeuten.

Hon kliver in på indianfötter, hälsar viskande och vi skakar hand. Hennes näve känns slapp och det är som att hälsa på en fluga.

– Jag vill ha ordentlig massage, säger jag. Hon nickar försynt.

– Jag vill alltså att du tar i ­ORDENTLIGT, förtydligar jag och skrattar lite ursäktande.

– Visst, säger hon och visar med en svepande gest hur jag ska ligga.

Jag sluter ögonen, beredd att ge mig hän. 85 minu­ters mjukgörande knådning av mina ­ömma ­axlar har jag sett fram emot länge. Jag hör ett plaskande ljud då hon fyller sina händer med lavendeldoftande olja. Sen smaskar det till ­mellan skuldrorna på mig. Jag känner hur jag blir tung i hela kroppen, jag liksom sjunker ner i britsen. Hennes svala händer börjar röra sig i cirklar, runt, runt. Det hela känns knappt. Hade jag inte vetat att det faktiskt var hennes händer hade jag trott att det var fjädrar som av någon anledning svepte över mig.

– Du kan ta i, säger jag.

– Jadå, jag värmer bara upp först, svarar hon.

Uppvärmningen går in i nästa fas. Små tomtesteg med fingertoppar som traskar fram och tillbaka längs ryggraden. Taktilt, visst. Men ingenting hon åstadkommit har ännu nått mina muskler. En myra hade gjort jobbet bättre. Sen hör jag mer plask. Mer olja landar på min hud och jag funderar på om hon tänker fritera mig. Nu glider fingrarna hit och dit. På måfå. Det känns inte riktigt som om de vet vart de är på väg. Ibland halkar de ner längs revbenen eller så glider de över själva benet på skulderbladet. Men hon hittar ingen muskel. Glidandet håller på i nästan tio minuter. Jo, jag har faktiskt börjat snegla på min klocka för att ta tid. Jag känner mig riktigt irriterad nu och funderar på att säga till igen. Jag vill be henne gå loss på musklerna, lösa upp spänningarna.

Men nu håller jag tyst eftersom jag insett att vi inte kommer längre. Den här människan kan inget om muskler. Hon vet inte var i människo­kroppen musklerna finns och jag misstänker att hon inte kan något om massage alls. Man kan faktiskt säga att jag plågas. Jag ­ligger här nästan naken på en brits och blir smekt av en främmande kvinna. Jag vill skrika att jag inte ­behöver bli smekt, men jag biter ihop och ­varje ­fjäderlätt rörelse ilar som nålar.

Hon väljer att avsluta i förtid och jag pustar ut. Hal som en ål går jag fram till kassan och betalar, fast jag känner att jag borde sända en faktura! Det är få saker som gör mig så stressad som mesmassage. Och axlarna är mer spända än innan.

Han är uppvuxen i Tanzania, Pakistan och Peru, har en fascinerande bakgrund och ett yrke som jag inte ens visste fanns: ”Konceptdesigner”. Svensken Henrik Tamms jobb är att fantisera fram Hollywoods fantastiska filmvärldar.

Jag fastnar i Jenny Alexanderssons intervju på sidorna 16–19 och särskilt i citatet: ”Man blir lite rotlös, men istället för trygghet får man intryck”, apropå att Henriks jobb kräver att han tillbringar mer tid på flygplatser än någon annanstans.

Det har gjort att han inte känner sig hemma någonstans. Han har bott i Los Angeles de senaste 20 åren, men vet ändå inte om det är hans hemstad.

Han låter lite sorgsen, och jag känner igen mig. Inte för att jag lever ett glamoröst jetset-liv, utan för att jag också har en sorts vilsenhet. Visst, jag är uppvuxen i Östersund, och säger: ”Jag åker hem till Jämtland”, och: ”Jag bor i Stockholm”, men jag saknar den där riktigt fasta punkten. Den där plätten på jorden som alltid kommer att finnas kvar. För mig, min man, våra barn och, så småningom, barnbarn.

En magisk bit mark dit vi alla kan återvända. Oavsett var i världen vi befinner oss.

Kanske är denna längtan född ur det faktum att sedan vår förstfödde, Joel, kom till världen för 16 år sedan har vi bott på nio adresser. Fem i England, fyra i Sverige. Och med den flytthistoriken har vi utvecklat en tråkig, men nödvändig köpa bostad-strategi. Innan vi lägger ett bud ställer vi oss en viktig fråga: Kan vi sälja? För i familjen Scotts liv är ingen postkod skriven i sten.

Det är därför den där jordplätten känns allt viktigare, i alla fall för mig (vi är inte ense maken och jag). Men om vi kommer så långt som till en budgivning, bör frågan nu bli: Den går väl inte att sälja?

Har du också kört fast på några få maträtter som dyker upp på middagsbordet allt för ofta?

I veckans Söndag råder vi bot på problemet. Vår egen kock Johan Gunnarsson har lagat goda och enkla alternativ för hela veckan. Det är kyckling, köttfärs, torsk och kassler – men på nya spännande vis.

Missa inte heller vår genomgång av sommarens nya chartermål. 25 spännande resmål längs hela Medelhavet.

Mer att längta efter: Vin, Fråga Malena, Inredning, Mitt liv, Skönhet, Böcker,  Fråga Terry, Må bra, Mats Strandberg & Josefine Sundström och massor av kryss & pyssel!

I bioaktuella skräckfilmen Mama handlar det, som du kanske kan gissa dig till av titeln, mycket om mammarollen. Två små flickor adopteras av sin farbror och hans flickvän. Flickvännen är inte alls redo för att bli mamma. Hon har svartfärgat hår och tatueringar! Och hon spelar bas och dricker öl! Sjukt omammigt! Men var lugna. Hon kommer att ändra sig. För snart hotas den nya familjen av ett monster som är den ultimata överbeskyddande mardrömsmamman.

Mammor har dåligt rykte på film. Ända sen Norman Bates i Psycho klädde ut sig till sin mamma och högg ihjäl duschande kvinnor har slöa manusförfattare haft ett enkelt jobb. Deras mördare behöver inga motiv, de behöver bara en psykisk störning. Och störningen beror på en dålig mamma, som älskade för mycket eller för lite. Men alla morsgrisar blir såklart inte seriemördare. Ibland blir de bara mesproppar som aldrig klipper navelsträngen. Deras stackars fruar ägnar sina liv åt att bråka med svärmor, som inte tycker att någon är god nog åt deras son. Men svärmödrar är ingenting mot styvmödrar. Vad vore Disney utan dessa ruttna varelser?

Mammor kan få skulden för det mesta. Katherine Hepburn Oscarsnominerades för sin roll i klassikern Suddenly last summer. Där var hon en så dålig mamma att
sonen blev homosexuell OCH sökte kärleken hos kannibaler som åt upp honom! Knappast sånt man utses till Årets Mama för. Men det finns mammor som förstör sina döttrars liv också. En del ligger med döttrarnas pojkvänner, som i Mandomsprovet eller The mother. I Black Swan hölls Natalie Portman kvar i en evigt flickrosa barndom av sin mamma. Och i snyftarklassikern Ömhetsbevis hade Debra Winger det jobbigare med mamma Shirley MacLaine än med cancern. Ni ser, det finns alla sorters dåliga mammor! Däremot har papporna en sak gemensamt; de är i princip osynliga. Några av dem är döda, och det är förstås en godtagbar ursäkt, men många av dem har bara dragit. Andra stannar kvar och blundar medan deras fruar plågar deras barn. Men ingen anklagar Disneypapporna.