Mina möten är över. Stressen från gårdagen är ett minne blott, det är
i alla fall vad jag tror. För jag har
sovit på dunbolster, i nästan tio timmar, och ska nu njuta av en stillsam hotell-frukost. Solen har letat sig in i frukostmatsalen och det luktar nybakat bröd och espresso. Folk ler mot varandra.
– Morning, säger en dam och nickar.
– Morning, säger jag och sträcker mig efter en tallrik.
Så börjar plockandet. En liten gurkskiva här, några melonhalvor där. Ett hårdkokt ägg och en slev äggröra.
Det är så mysigt där i matsalen. Jag hör lugna stråkar ur någon högtalare, så tyst att jag nästan kan tro att musiken endast finns i mitt huvud. Allt är lugnt. Och inget kan rubba harmonin – tror jag. 
Det finns massor av tesorter och färskpressad juice. Ja, hela buffén är enorm och man har dukat med vita dukar, tjocka servetter och putsade bestick. 
Jag tar två morgontidningar till min plats och går bort till brödet. Det blir en grov fralla men så vill jag rosta en formfranska också. Det är en sån där brödrost som är som ett rullande band. Man lägger brödet på grillgallret och ser hur det sakta kryper genom ugnen tills det släpps ut på andra sidan, färdigrostat. Jag placerar mitt bröd i mitten men tänker inte stå och titta på medan mitt bröd blir gyllenbrunt. Jag vill disponera min lediga morgon effektivt.
Så jag plockar pålägg istället och hinner ta juice också. Sen går jag tillbaka till rosten. För att
hämta mitt bröd. Men en medelålders mycket välklädd herre hinner före mig.
– Morning, säger han till mig och ler vänligt.
Jag ska just svara ”good morning” när jag ser hur han ledigt plockar åt sig brödtången och fiskar upp min skiva ur rosten. Jag ser det som i slow motion. MITT bröd! Stråkarna har slutat spela. Jag ser rött. Känner för att slåss, kriga för min sak och kanske gråta. Herrn fortsätter le då han vänder sig från rosten med MITT PERFEKT ROSTADE BRÖD på SIN tallrik. Mitt blod rusar genom min kropp och ja, jag är rasande. Tusen alternativ strömmar genom min hjärna. Ska jag säga honom att man inte får ta andras bröd? Eller ska jag kanske skälla ut honom. Vem fan tror du att du är egentligen? Eller ska jag bli lite mer handgriplig? Kanske ska jag helt enkelt bara ta tillbaka brödet? Eller ska jag be personalen ställa allting till rätta?

Samtliga alternativ känns fullt rimliga.
Medan jag funderar får herrn en ilsken blick. En blick som hade dödat honom om jag bara haft förmågan. Jag ser en förvirring i hans ögon nu. Sen har han passerat. Jag står fastfrusen kvar, känner hur jag skakar. En sådan fruktansvärd orättvisa jag utsatts för! Jag går fram till rosten för att kasta in mitt andra rostbröd för dagen. Precis när jag gör det märker jag hur ännu ett rostbröd trillar ur rosten. Jag inser att det var mitt.
Behöver jag säga att jag känner mig dum? Jag menar, tänk om lättkränkta tokstollar som jag hade haft tillgång till vapen! Vilken skrämmande värld.